Idag ska jag sätta mig på tåget och åka hemåt. Imorgon kommer jag fram.
Åh, jag vill inte! Jag vill prata med Sara varje dag om sånt där som dyker upp när man sitter tysta och tänker och så plötsligt tar till orda. Man kan inte göra det på telefon…
Samtidigt har jag grym hemlängtan och vill fortsätta fixa i lägenheten och med barnvagn osv. Jag vill ju få in en tvättmaskin, och med så få veckor kvar innan bebisen kan komma är det ju bråttom!
Barn födda i vecka 37 (tror jag det var) anses inte för tidigt födda. Jag är i vecka 32. Det är typ bara en månad kvar tills dess.
Nu känns det ju som att jag kommer gå över istället, men man vet ju faktiskt inte.
Pappa hade sagt nej till en begagnad barnvagn för 3500, för han tyckte det var för dyrt. Det tyckte inte jag… Åh, varför har jag inte bara köpt en själv?
Jag behöver massa bebislakan också, och madrassen till sängen passar inte, så den behöver jag fixa.
Åh, stress. Mest vill jag nog bara hem så att jag kan ta det lugnt. Två nätter på hotell med 2 hundar och ett barn var lite mycket…
Jag började skratta imorse, för jag kom på migsjälv att längta efter ordningen och redan i min lägenhet. Det trodde jag inte att jag skulle tänka. Men någonstans där det inte är trasiga tepåsar och riskakor över hela golvet och där man är säker på att inte trampa i kiss. Och där byxorna är där man lämnade dem… Och där man hytter med näven mot kyrkklockorna för att de stör mest av allt på hela veckan…
Åh, men där finns inte små gulliga ungar som ler sådär lurigt mot en så att man bara smälter, och inga hundar hälsar en god morgon… Och där finns inte Sara och Jomi som får en att skratta åt alltihop!
Så kluvet!