Lättnad eller besvikelse?

Förra veckan hörde jag att Piratpartiet hotades att bli stämda av “Rättighetsalliansen” för att de agerade internetleverantör (ISP) åt The Pirate Bay (TPB). Eftersom jag fortfarande inte kan använda partiets hemsida för att hitta gamla pressmeddelanden (jag hittar bara de senaste på alla sidor) så länkar jag till Joshen istället.

Jag blev förstås lite orolig av det där att de skulle gå på enskilda ledamöter i styrelsen privat och gick läste febrilt på om vilka som sitter i styrelsen nu.

Jo, för jag blev ju invald i styrelsen på 3 år, och jag minns inte när det var. Det var länge sedan, visar det sig. Jag vet inte när min mandatperiod gick ut, för det är först på sistone som jag kunnat närma mig pirat-saker utan att behöva hyperventilera i soffan en stund efter. Öppna min pirat-mail är det fortfarande inte tal om. Jag tjongade ju emot kaklet rejält där, och lyckades aldrig resa mig så som jag trodde att jag skulle. Som tur är är hela den biten förknippad “bara” med det politiska och resten av mitt liv har fungerat åtminstone hjälpligt, och börjar nu till och med fungera bra. Dessvärre har jag missat en del möjligheter under tiden, men det får bara vara. Nog om det nu.

Jag andades ut rejält när jag såg att jag inte satt i styrelsen längre. För den här cirkusen öppnade mina ögon för något som jag inte kände till innan. Jag undrar hur många som känner till det i landet egentligen;

Om en stor organisation inte gillar ett läge kan de välja att driva ett mål civilrättsligt.

Det är tydligen annorlunda än det sätt som jag trodde var det enda, och därför inte ens vet vad det heter. Om man driver ett mål civilrättsligt kan man tydligen gå på vem som helst lite hursomhelst och ställa personer till svars privat för de beslut som tagits inom den organisation de verkar inom. Och det lät inte som att man verkligen behövde varit med och tagit beslutet för att drabbas. Vad jag kan minnas beslutade partiledningen att ge internet till TPB när det begav sig och styrelsen kunde inte gärna säga ifrån i efterhand när nyheten redan var ute och folk tyckte att det var en bra idé. Jag kan dock minnas helt fel nu, men det är så jag kommer ihåg det.

I ett vanligt mål förväntar man sig i alla fall att rättsväsendet väger bådas sidor lika, och därefter dömer efter de faktiska brott som begåtts. Av erfarenhet både från att ha följt TPB-rättegången och genom att ha läst de brev som ibland skickas till min arbetsplats från polisen vet jag dock att rättsväsendet har en ytterst liten förståelse för hur internet fungerar och därför går på i princip vilka lögner som helst om det. I rättegången var det uppenbart att ingen utom försvarande sida förstod hur en tracker fungerar. Inte ens en så grundläggande sak som att filerna inte ligger där, att det som sökmotorn och trackern levererar bara är hänvisningar, verkade de förstå. Inte heller att sökmotor och tracker inte är samma sak verkade riktigt gå in.

De senaste dagarna har jag läst många kommentarer av stilen “i ett civilrättsligt mål vinner den med mest pengar och mest uthållighet, och sedan får motståndaren betala alla kostnader”. Det är ju bara ett mörker. En stor avgrund.

När jag förstod hur det låg till ville jag inte kasta en enda pirat ner i den avgrunden. Men samtidigt har vi ju sprungit runt och kaxxat oss om att vi har den där linan uppe och de skulle bara våga ge sig på oss. Så hur skulle man kunna backa nu? Då skulle man ju förekommit agerandet från “Rättighetsalliansen”.

Nu är linan utbytt och hydrans huvud har bytts mot två nya.

Tidningarna rapporterar dock att partiet “vikt sig” och “strypt internet”. Det är väntat. Tidningar vill inte skriva tama rubriker och väljer det mest iögonfallande. Alla vet att det inte går att döda TPB. Det är en icke-nyhet. Att PP (Piratpartiet) inte ställer sig i en rättssal förvånar och höjer ögonbryn. Så det är det man spelar på.

En del är nu arga för att piraterna inte kastade sig ner i avgrunden efter allt kaxxande. Andra menar att det var det mest strategiska. Och ja, vad hade man för val? Vad kunde man vinna på att stå upp för det man sagt och bli nedskjuten från barrikaderna, kanske för alltid?

Jag vet inte. Jag har den där besvikelsen över att det inte gick att vara den där obevekligt starka motståndaren, men samtidigt har det öppnat mina ögon ännu mer för hur det är ställt med rättsväsendet och demokratin i konungariket Sverige.

Har du inte pengar ska du bara tiga still och hålla käft. Du kan aldrig vinna ändå.

Just då är det ju skönt att saker fungerar annorlunda på nätet. Att det som hamnar där, stannar där. På gott och ont.