Slutvelat

Idag satte jag ner foten åt migsjälv. Det får vara slut med att vela omkring om boende.

Det går inte att veta helt säkert vem som är far innan testet kommer tillbaka, och det kan det inte göra förrän två veckor efter förlossningen. Tidigast. Att ta något beslut kring att flytta ihop innan dess är inget smart, och att hitta en lägenhet som jag ensam vill flytta till som överträffar den jag redan har kommer inte gå.

Jag har märkt att jag inte riktigt kan fixa iordning eftersom jag hela tiden undrar om jag verkligen ska bo där. Det är nu för kort tid kvar för att inte veta. Jag vill få allt klart så att jag bara kan lägga mig ner och stryka med händerna över magen och slappna av.

Så det är vad jag ska göra. Visst kan man be bank om lånelöfte och värdera lägenheten, så har man det klart om man vill sedan. Men där får gränsen gå.

Pappan (han det alldeles troligast är) höll med om att det var vettigt. Han är verkligen bra att prata med. I alla fall när vi överens, som nu. Han är ju en vettig människa, så vi är ofta överens om saker.

Jo, jag är kär i honom. Jag kan inte låta bli. 🙂 fast jag har svårt att känna igen det. Jag har ju stängt av och inte tillåtit mig. Inbillar jag mig. Det betyder nog bara att jag lärt mig ignorera signaler… För de verkar inte ha försvunnit.

Nåja, nu blev i alla fall bilden klarare. Jag och bebisen och vännerna som hjälper till när det krisar. Och så en pappa som får vara med precis hur mycket han vill. Jag tror det kan bli bra. Jag är ju SuperVidde.

Tack Sara, för all visdom du öser över mig och allt du berättar om förlossning! Jag tror inte jag hade fått såhär mycket om jag varit kvar hemma och gått på föräldrautbildning istället. 🙂