Drömmar

Vi har varit och solat vid semesterparadisets anläggning. Nu ska vi gå hem och en äldre kvinna tar följe med mig eftersom hon är osäker på vägen. Vi går nedför backen som leder till stranden med solen i ryggen och talar om hur högt den står på himlen fastän det är sent på kvällen. Klockan är runt 9.

Nära stranden tar vägen slut och sanden börjar. Jag springer barfota genom sanden och hasar i slänten. Jag vet precis vad jag gör. Precis hur man tar sig fram utan att ramla. Sanden är mjuk, varm och följsam. Snart når vi vattnet och springer genom det med.

Sedan vaknar jag andfådd och leende. Det är andra gången nu.

Innan drömde jag om att jag och Jonas smet från Zombies. Ett barn målade streck på golvet med kletig målarfärg som skulle hålla dem borta. Det hjälpte inte, men jag skällde ut dem tills de lät oss gå.

Sedan var vi i en fallfärdig stugby i skogen. Det började regna. Allt var blött och det var hål i golvet. Jag klampade in med tjocka kängor utan att tända och kunde ha ramlat. Jag kom på att här bland människor behöver man låsa bilen. Zombies kan inte öppna den, men människor kan. Jag fann en kvinna vid bilen som precis tog lös nånting från under bilen och visade mig det när jag kom. Jag blev arg, men hon sa att hon bara skulle visa och att hon brukade ta lös dem när hon skulle titta. Sedan kunde hon inte sätta tillbaka den, och jag fick göra det. Det tog lång tid att lista ut hur den skulle sitta, men jag lyckades till sist.

Skumt vad mycket man drömmer!