Måsten kring jul, nej tack!

Igår fikade jag med Kirsi. Eller åt choklad och tittade på Izzard. Det var sjukt mysigt! Mot slutet kom vi in på det där med jul.

Förra året mådde jag så dåligt kring jul. Det var ett helt reiki samtal som bara handlade om hur jag skulle göra med alla måsten och hur jag skulle överleva det. Svaret blev att jag gör ju på samma sätt varje år, så varför inte även detta år? Skippa jobbets julmiddag för att kunna vara med pappa en helg, julbord med mamma och Göran, och så julafton med släkten på mammas sida. För det ville jag ju. Det var ju inte så svårt. Det fanns inga val att göra, utan det var ju redan bestämt. Jag hade bara inte sett det.

Men jag mådde skit. Och jag var så stressad. Så jag orkade inte riktigt vara där. Inte året innan heller. Och så mamma och Göran som bokade in julbordet mitt i sommaren så att min stress över julen kunde börja redan då. Jag förstod inte varför de gjorde så! Det var, skulle det visa sig, för att de skulle gifta sig på ett överraskande sätt och ville vara säker på att jag inte var uppbokad med annat. Fullt förståeligt i efterhand.

I år började paniken i somras igen. Jag fick ont i magen för att någon nämnde jul. Jag skrek att jag hatade julen och inte ville vara med. Så jag bestämde mig för att inte fira jul med släkten. Jag bestämde det. Jag ville inte ställa upp på det en gång till. Alla krav och måsten och panik. Det kändes lite bättre. Så jag började kolla lite resmål. Juligt ville jag ju ha det, så var skulle man fira? Jag tittade nog på både London och Köpenhamn. Har något minne av Irland också, eller om det var Skottland. Minns inte nu.

Sedan började vännerna erbjuda att jag kunde vara hos dem. Och ja, varför inte. Det kunde ju vara trevligt.

Till slut fanns inga måsten kvar i mig längre och julen kändes bara som något trevligt som jag längtade till. I år skulle det bli jul på mina villkor!

Och det var för någon månad sedan, när jag satt där och kände att jag behövde inte göra någonting som jag började känna att jag ville ju göra julskinka och det där med pappa runt hans födelsedag, och sen fluffa över till mamma och träffa henne, Göran och släkten… Följa traditionen som jag lärde mig fanns förra året. Ingenting att fundera på, bara en massa mys.

Så i år blir det en helt annorlunda jul, fast helt som vanligt! Det är så konstigt hur det kan kännas helt olika.

Så kom ihåg det, ni andra! Man måste faktiskt ingenting. Julen ska vara glädjens högtid och ingenting annat, så om det inte känns som det, säg ifrån och se till att det blir lite mer på dina villkor! Det är faktiskt ingen som egentligen blir glad för att du tvingar dig till att vara kroppsligen närvarande om din hjärna stänger av för att det är för jobbigt.

Och ni som inte förstår hur jobbigt det kan vara att sitta i ett rum fullt med folk, försök bara acceptera att för vissa av oss kan det kännas som att man kvävs av dem man älskar och som man vet älskar tillbaka. All den där kärleken kan faktiskt få en att känna att det finns en massa krav man aldrig kan leva upp till, även om man vet att det absolut inte är meningen och att alla bara vill väl. Ibland blir det bara lite fel, och ibland behöver man både ett och två andningshål. Ge lite utrymme, bara. Det är inte så mycket som behövs. Ibland behöver man bara sätta sig för sig själv en stund, kanske med en annan person, kanske ensam. Ibland hjälper kramar, ibland kväver de. Det är inte alltid så lätt att veta på förhand.

Och alla: släpp alla krav! Det MÅSTE inte finnas 48 sorters kakor plus tårta och 78 julklappar till alla. Det räcker med mindre. Kom överens om hur det ska göras med julklapparna så att folk har råd även om ni är många och be att folk tar med sig något till julbordet. (usch, här skulle det också vara utropstecken, för att det är en uppmaning, men jag strösslar ju med dem, känns det som) Ingen kan göra allt, men alla kan bidra med något.

Jag hoppas det här inlägget hjälper någon i alla fall. Julen ska vara mys med de man tycker om. Jag blir så ledsen av att den verkligen kan vara något man fruktar inför hela året. Det är ju inte meningen!