Om den där väggen…

Kirsi har länkat till en beskrivning av att gå in i väggen. Jag läste den. Det var läskigt. Mest för att jag inser hur nära jag var. Jag trodde nog egentligen att jag inte var så nära, men liksom, när man haft alla symptom, hur mycket är det då kvar till väggen? Jag tyckte att jag bara bankade pannan i kaklet hela tiden och tyckte ibland att “Jamen, det kan man göra. Man bryter liksom ihop och sedan är man ju bra igen”.

Mja, alltså bara för att man skrikit ut sin smärta så försvinner den inte. Orsaken till skriket finns fortfarande kvar och gör ont.

Men man orkar fortsätta ett tag till i samma höga tempo, tills nästa gång man inte orkar mer. Och varje gång man inte orkar mer så blir sammanbrottet större.

Observera nu att detta inlägg är en beskrivning av mitt minne av hur det var. Inte hur det är nu. Jag har minsann ägnat hela året åt att inte planera och åt att varva ner.

Alla kanske inte har den ventilen, och då kan jag tänka mig att man liksom bara slutar fungera. Själv kom jag tack och lov aldrig dit, men att läsa om det och tänka tillbaka ger mig ont i magen. Jag vågar fortfarande inte ens ta i något politik-relaterat, för jag vet hur snabbt jag skulle sugas in. För det är den jag är. Jag blir upprörd över orättvisor, och så kan jag inte låta det vara.

Men nu är politik sammankopplat med bröstsmärtor och svårt att andas. Och magont. Känslor av att aldrig vara påläst och att aldrig ha skrivit tillräckligt många blogginlägg och det största misslyckandet, att inte lyckas producera något som går att publicera som en insändare i en tidning. Jag skickade in saker, men de togs inte med. Antagligen kunde jag inte skriva det där mailet till tidningarna på rätt sätt. Och så ångest över valrörelser när man måste prata inför folk, vilket är det läskigaste jag vet. Jag vet ju att jag är bra på det om jag bara har något att prata om, men jag är inte bra på att faktiskt få det gjort eftersom jag inte vågar.

Och så går man runt som en full person. Tappar saker, snubblar runt, går in i dörrkarmar hemma. Blåmärken överallt för att man har stött i varenda möbel man har.

Och så panik-attackerna när man får en stund över. För då, den där stunden när man inte måste göra något… då SKULLE man ju kunna göra ALLT man skjutit upp så länge. Hjärnan raddar inte upp sakerna i en lista. Hjärnan tänker på alla sakerna samtidigt. I en stor trasslig hög. Och under den ligger man och skriker inombords att det är för mycket. Ingen kan göra allt det där, och ändå förväntas jag göra det. Hur kan jag förväntas dammsuga när ingen plockat upp allt från golvet för att den enda som bor här suttit och läst backlogg halva natten och försökt blogga den andra halvan?

Hur kan jag förväntas läsa allt alla kloka människor häver ur sig och sedan allt alla mindre intelligenta skriver? Hur kan jag förväntas vara insatt i precis allt? Vem ska ens laga mat när jag inte hinner tänka?

Hur kan jag förväntas veta vad alla i en stor organisation har för önskemål och behov om jag INTE läser all backlogg? Hur ska jag då kunna stå till svars för de beslut jag är med och fattar?

Jag kan inte tillbaka dit. Det går inte.

Men varför måste det bli sådär? Varför måste man ägna ett helt år åt att skrika åt folk att man inte planerar längre och försöka stå ut med tanken att inga projekt blir klara?

Jag vet inte.

Jo, jag har slutat planera. Om man planerar varje dag så att man vet i flera månader i förväg vad man kommer göra efter jobbet varje dag, då låser man in sig själv i en tidsbur som bara blir svårare och svårare att komma ur. Och varje gång en vän vill hitta på något så tittar man i kalendern och makar undan egen-tid för att inte låta dem vänta i månader. Sedan låter man sig själv vänta. Låter det smart?

Om man istället håller planerandet borta ur kalendern så är det tomt. Då kan man spontant dra hem till en vän NÄR MAN KÄNNER FÖR DET! Och då är det också egen-tid, för att man gör det man vill. Visst är det konstigt? Inte det?

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag tror jag bara behövde skriva det. Nu finns det, och du har uppenbarligen läst det. Jag kanske har slösat med din tid, eller så har du lärt dig något livsviktigt. Det kan bara du svara på.