Om förlåtelse

Häromdagen satt jag och tittade på Battlestar Galactica. Jag har mosat mig igenom en hel säsong, minst, på ett par dagar. Bara för att jag redan sett det så många gånger, så jag pausar inte när jag börjar koncentrera mig på annat.

Plötsligt sitter Athena och berättar viktigheter för Adama:

“Battlestar Galactica: Occupation (#3.1)” (2006)

Lt. Sharon ‘Athena’ Agathon: Can I ask you something, very personal? Do you feel guilty about leaving the people behind on New Caprica?
Commander William Adama: I don’t do guilt.
Lt. Sharon ‘Athena’ Agathon: You know, a year ago, when you put me in this cell, I was at a crossroads. I sat in here for weeks just consumed with rage at all the things that had happened to me. Then at some point I realized that it was all just guilt. I was angry at myself for the choices I had made. Betraying my people… losing the baby… So I had a choice. I could either move forward or stay in the past. But the only way to move forward was to forgive myself. You know, I don’t think we can survive. I don’t think the fleet, or Galactica, or the people on New Caprica can survive unless the man at the top, finds a way to forgive himself.

(Text hämtad härifrån)

Och när hon sa att hon var arg för allt som hänt henne, då kändes det så himla bekant. Och så sitter hon och säger att hon var tvungen att förlåta sig själv för det? Va? Det var väl inte hennes fel heller!

Men så insåg jag att det inte spelar någon roll vems fel det egentligen var att saker hände. Det som har betydelse för det inre självslivet (som ju ändå bara finns just på insidan av en), det är vem man lägger skulden på. Man själv. Man väljer alltså det själv. Och det är klart som korvspad (alltså bara litegrann grumligt) att det alltid känns så himla mycket lättare att låta skulden ligga på någon annan. I alla fall till en början.

Och så läser jag idag hos Kirsi följande;

Jag tycker inte om självömkan, martyrskap eller beskyllningar. Jag vill inte bete mig så, för att jag är inget offer. Jag är en vuxen, intelligent kvinna som agerar efter eget huvud och eget ansvar. Jag vill stolt kunna säga att jag alltid tar ansvar för mig själv och mina egna handlingar, att jag inte skyller mitt beteende på omständigheter eller på någon annans handlingar.

jag kunde inte skrivit det bättre själv. Det är så jag känner.

Men där, när jag satt och hörde Athena säga smarta saker, då kände jag att hon pratade till mig. “…the only way to move forward was to forgive myself.” Men det var ju inte MITT fel! Jag har minsann tagit ansvar, men jag kan inte hjälpa att… Nej, vänta lite nu!

Man hamnar faktiskt där man hamnar på grund av de val man gör. Man kanske inte klarar eller kan göra andra val just då, men det är faktiskt man själv som gör dem. Och man KAN faktiskt förlåta sig själv för det.

Det är många som sagt det till mig, men jag har inte kunnat förstå. Det har inte varit möjligt för mig, och för det kan jag faktiskt också vara arg på mig själv. Det jag behövde förstå var detta enkla;

För att kunna förlåta sig själv måsta man erkänna sin egen skuld för sig själv.

Om man bara slår ifrån sig kan man inte förlåta, och man kan därför inte gå vidare. Jag har ju för fasen sagt det till andra! “Om du inte ber om ursäkt kan du inte blir förlåten” har jag sagt och tyckt att folk var så fruktansvärt puckade för att de inte kunde förstå det. Och så satt jag i ett palats av glas och hivade iväg bumlingar av sten och kunde inte förstå varför hela min värld envisades med att rasa ihop hela tiden.

Tänka sig…

Så jag började. det var inget roligt, så jag tänker minsann inte ta allt på en gång. Dessutom är jag inte säker på att jag kommer fortsätta vara förlåten av migsjälv, men jag tog upp det som gjorde mest ont. Jag la det på bordet och sa till mig själv att titta på det och verkligen se de val jag gjort som inte var rätt. Och så tvingade jag migsjälv till att erkänna för migsjälv att det var fel att jag gjort som jag gjort. Inga ursäkter. Inga krussiduller. Jag har skuld i det som hände. Jag gjorde fel val.

Jag började tänka att “jag gjorde det för att…” och “jag kunde inte ha…” men jag stoppade migsjälv där. Det spelar ingen roll. Felet, min brist var att jag inte kunde, och det var det som gjorde så ont i mig.

Och sedan såg jag på det och tänkte att människor gör fel ibland. Och de ångrar sig och gråter, men det gör inte felen ogjorda. Men det är bra nu. Jag förlåter mig för det. För den gången.

Och plötsligt förstod jag varför så många behöver en Gud för den biten. För hur kan man sitta och säga till sig själv att man har gjort fel, men att det är bra nu. Att man är förlåten? Hur kan jag tillåtas vara domare över livet på det sättet? Är det inte lättare om en präst berättar att den Stora Makten har tittat på det hela och kommit fram till att det är ok? Jomenvisst, men då måste man tro. Om man väljer att leva utanför religionen måste man göra det själv. Och kanske måste man det ändå, bara att med religion så har man någon säger åt en att man får.

Jag ska säga dig, att den enda som hindrar dig, är du.

Här är en bild. Jag hittade den här.

Och ja, jag vet att detta bara är det senaste påhittet jag har, som kommer att fungera ett tag tills det plötsligt inte gör det mer, men tills dess är jag förlåten för de skulder jag tagit upp och tänkt på, och de andra vet jag att jag kan ta upp senare, så det känns bra just nu. Ett tag i alla fall.