Jag är bra-terapi

Den här veckan har jag experimenterat lite. Jag har försökt fokusera på vad som varit bra istället för det som är dåligt. Jag har försökt skriva om bra saker på bloggen.

Vet ni? Det har faktiskt fungerat! Jag känner mig väldigt nöjd med den här veckan, och bättre ska det faktiskt bli.

Nu känns det i och för sig som “Ja, men det hände en massa bra den här veckan, juh! Det gör inte alltid det!”. Nej, om man går runt och surar hinner det inte alltid hända bra saker, det stämmer. Men NÅGONTING bra händer alltid! Det kan vara att man trots depression och hela helvetet tog sig till jobbet i tid. Det är ju en jättevinst även om det är så alldagligt för de flesta så att man inte vill slå på trumman för att man klarat av något alla andra gör varje dag. Hur vet du att det är lätt för dem då?

Anledningen till att jag testade detta var att jag plötsligt mindes John i Ally McBeal som hade ett hemskt leende som han ständigt skulle envisas med att visa upp, speciellt när saker var jobbiga. Det var falskt och man riktigt såg hur påklistrat det var. Men han sa att han blev gladare av att le.

Så jag tänkte att ja, vi provar väl då! När man ler på bloggen berättar man bra saker. Sådärja. Känner man sig värdelös och inte tror att man klarar av någonting så får man motbevisa sig själv. Det kan kännas falskt och påklistrat, men man ser åtminstone ljuset.

Så för att fortsätta; trots att jag inte hunnit springa på en och en halv vecka tog jag mig ut igår och även fast jag hade hemskt håll så sprang jag den längre rundan med Jonas. Det blev nästan 5 kilometer. Jag lärde mig att man kan springa väldigt långt bara på vilja efter att man känt att “Nä, nu orkar jag inte mer”. Hitta tyngdpunkten och sänk den. Andas med magen och tryck mentalt ner syret till benen. Man kan ramla ihop i en liten hög när man kommer tillbaka. Det är ok.

Det känns i kroppen idag. En påminnelse om att jag var superduktig igår!

En annan bra grej är att det är fredag.