Jag inser nu att jag har levt ett liv i lyx och överflöd. Jag har inte förnekat mig någonting, utan har jag velat ha det har jag tagit för mig. Har jag velat ha mer har jag tagit mer och jag har fullständigt struntat i om något varit nyttigt eller ej med ursäkten “är det gott är det nyttigt”.

Nu har jag tänkt på vad jag ätit hela dagen och det är inget kul! Jag vill ösa i mig chips och choklad! Lina satt med ett berg av choklad idag på jobbet och jag ville bara springa till närmsta affär och köpa allt de hade och fullständigt vräka i mig.

Så imorrn får jag nog ha en annan taktik, tror jag. Jag vet inte. Jag är inte så bra på det här.

Jag har det inte direkt från födsel och ohejdad vana eftersom jag bokstavligt talat kunde äta vad jag ville fram till jag var 16 och fick blindtarmsinflammation. Efter operationen kunde jag inte äta något på två veckor. Och det är inte bara så som jag säger. Jag kunde inte hålla ner det. Minsta lilla spyddes upp igen. En dag på sjukhuset fick jag i mig en hel tallrik filmjölk påhejad av personalen. De trodde nämligen att jag inte åt för att jag inte hade lust. Det var i själva verket så att jag mådde så illa och visste att allt skulle komma upp igen. När filmjölken kom upp igen var jag säker på att det betydde att jag skulle dö. Jag hade bönat och bett om dropp för att jag märkte ju att jag inte fick i mig någon näring, men doktorn ville att jag skulle “lära mig att äta igen”. De hade mig även att gå fram och tillbaka i korridoren dagarna i ända för att de sa att det skulle göra mig frisk fortare.

Efter en vecka låtsades jag vara frisk för att få komma bort från sjukhuset, men jag kunde fortfarande inte äta.

Jag gick ner 7 kg på de två veckorna, och då får man komma ihåg att jag bara vägde 60kg på mina 174cm till att börja med, så det fanns inte så mycket att ta av. Sedan fick jag ont i magen igen och fick nån superdropp på sjukhus i fyra dagar och så gick det att äta igen. Men efter det funkade ju inte kroppen på samma sätt igen och mitt vanliga sätt att äta (typ mest av alla jag kände) gjorde att jag blev lite kurvig.

Japp. Där fick ni min vikthistoria. Jag har gått upp och ner sen dess. Och ner är inget kul, men jag vet inte vart taket är. Jag vet inte hur tung jag blir om jag inte ser till att gå ner när jag tycker att vågen är för ohyfsad.

Och jag verkar verkligen inte veta hur man både lever i den lyx som finns tillgänglig runtomkring en och samtidigt tänker på att vara nyttig mesta tiden. “Ät nyttigt och motionera mycket”, jovisst. Men jag har inte tiiid!

Nu ägnar jag jättemycket tid åt motion för att jag vill gå ner, men jag har inte möjlighet att alltid göra det, för jag behöver ju få allt det andra gjorda ibland också… usch, jag får inte tänka på det, för appen har sagt att stress gör en tjock och nu fick jag ont både i magen och bröstet när jag tänkte på allt som behöver göras.

Hur gör folk? Seriöst? Kan man hyra in nån form av coach som kan kolla på allt man har att göra och berätta vad man ska göra när? För jag har försökt i hela mitt vuxna liv utan att få ihop det, och jag har inte ens några barn att laga mat till och allt man nu behöver göra när man har såna.

Nu borde jag nog till exempel städa, men vet ni? Jag är TRÖTT! Jag vill sova så att jag kan göra ett bättre jobb om dagarna. Dagarna tar minsann slut alldeles för fort.