Kan-inte-dag

Idag började inget vidare då jag såg att Maloki skrivit något som antagligen helhjärtat var menat som en komplimang på Twitter. Det var bara det att hon kallade mig onördig och inte lika geeky som hon trott. Det där är ju två ord jag gärna identifierar mig med, och… om jag spenderat större delen av mitt liv framför en dator och fortfarande inte är nörd, hur misslyckat är inte det, liksom.

Jag vet, jag vet. Hon menade inte så, och det finns olika sorters nördar och geekighet kanske egentligen betyder något annat, men det gav mig en väldigt dålig start på dagen även om jag snabbt fick en ursäkt och vi kastade en massa mysiga Twitter-kramar på varandra.

Dagen förflöt väl som man kunde förvänta sig ungefär. Jobbet, liksom. Det är en hel del “mycket” där just nu.

Sedan var det dags för ridning. Jag har värsta ritualen. Jag kommer hem från jobbet. Jag äter, jag sover en stund, och jag byter om. Mitt precis när jag skulle sluta sova ringde mamma. Jag tänkte att om det nu var ett samtal som var jobbigt, som jag inbillat mig, så är det väl just innan jag ska till hästarna som det är läge att ta det. Har dodgat ett par gånger innan…

Slight miscalculation… när man pratar i telefon kan man inte göra sig iordning på samma vis och hela ritualen blev liksom inte så fullständig som jag ville ha den.

Sedan har jag haft autopilot-äckel-päckel ett tag nu också. Jag vill helst inte prata med folk. Folk frågar hur jag mår och hur det är och hur det är mellan mig och min pojkvän. Jag vill inte känna efter. Det kan göra ont. Man vet inte. Men det spelar inte så stor roll, för även när jag försöker ta reda på vad jag känner så känner jag bara… tomt. Ingenting. Blah.

Så hästarna. De skulle väl ta bort allt det här? Få mig att känna inre frid och sånt? Nope.

Vi gjorde skitsvåra saker idag. “Sluta”, skulle man göra, och jag kunde inte alls kommunicera vad jag ville till hästen, och frustrationen bara växte, och när jag insåg att lektionen var slut och jag liksom aldrig fått till det, inte ens en enda gång, då ville tårarna leta sig fram. Jag lät dem inte. Jag ville inte gråta över att jag inte kan saker omedelbart.

Men det är nog ok att göra det när man kommit hem. Det kanske till och med är ok att vara en sådan perfektionist att man mår superkasst om man misslyckas med en enda sak.

Det finns i alla fall gulligt folk på nätet (vet ni väl). Kallio påminde mig om alla andra dagar när jag är bra på allting. Det stämmer faktiskt. Jag har varit bra på många saker ett långt tag nu. Idag var en dag som hade dåliga och bra stunder, och där det dessvärre slutar på minus. Men igår var bra. Imorrn är det fredag. Kyckling då, tror jag!