Idag har jag suttit på en häst igen. Att jag verkligen väntat så länge med att göra det är ju helt galet! Jag hör ju hemma i stallet en gång i veckan, minst. Det är så det ska vara. Varför har jag inte fattat det?

Jag har haft alla möjliga ursäkter, till och med pengar har jag tänkt att jag inte har tillräckligt av. Hallå! Jag red i Jokkmokk fast jag vissa gånger inte visste vart vi skulle fått mat ifrån om inte frysen vart full med renkött och skafferiet fullt med pasta. Pengarna tog aldrig riktigt slut, men jag minns att jag en gång jobbade lite svart för att skrapa ihop till det sista av ridavgiften som inte betalades av de slantar jag hittade i gåvokuvert från jular. Pengar jag sparat till nån regnig dag. När ridningen inte ville betala sig själv regnade det, tyckte jag.

Nu har jag faktiskt pengar. Jag hade tydligen två kompisar som kunde komma med till stallet också! Så att jag inte vågade gå dit själv var inte heller nån ursäkt. Och det där med att folk kan vara elaka medan hästarna är snälla… Ja, ingen av de som var där ikväll var i alla fall ett dugg elak, spydig eller någonting alls åt det hållet. Alla var jättetrevliga. Tror jag iaf. Jag har legat och sovit hela dagen för att orka och var inte riktigt med i skallen, men hästar är friskvård, resonerade jag.

Jo, för jag blev sjuk igår. Illa. Det går ju inte. Inte nu. Skulle det bli ursäkt 587? Näe! Sova sova, vila vila och så SKA det ridas! Så det gjorde jag.

Idag mådde jag väl inte helt hundra. Var inte på jobbet och sov som sagt hela dagen, ett tag tänkte jag till och med att det kanske är dumt att fara till stallet, och det kan ju hända att jag är lite hängig imorrn, men i det långa loppet kommer jag må så himla mycket bättre!

Jag kände när jag satt och koncentrerade mig på att slappna av så att jag skulle följa hästen bättre att det här, det är terapi det! Ridning kräver 100% koncentration av mig, annars går det inte. Det är nästan som att meditera. Eller… jag vet inte vad skillnaden är. Man behöver röra sig rätt, andas rätt, sitta rätt och när allt stämmer, då bara stämmer det så himla underbart bra!

Jag trodde aldrig att det skulle vara så redan, men i några spridda halva sekunder ikväll, då var jag där. Allt stämde, hästen kände det, jag kände det och allt bara flöt. Sedan var det skumpigt och jobbigt igen, men så värt det! Vore ju trevligt om det kunde vara längre stunder, men tro mig, att alls komma dit är inte helt självklart.

Romadina, bild lånad från ridskolans hemsida

Jag fick rida Romadina, och hon lyssnade verkligen på allt jag gjorde. Allt. Även allt jag gjorde fel. Så för det mesta var hon liksom inte helt nöjd med situationen, men snäll som tusan och gick fint omkring, om än inte i form som jag tyckte att alla andras hästar gjorde heeela tiden. Jaja, jag ska bli bättre än mig, inte bättre än dem. 🙂

Bara att komma igen nästa vecka. De räknar med att jag kommer om jag inte säger annat. Och det tänker jag inte göra (säga annat, alltså)!

Sen att bussen tar mig nästan dörr till dörr på ett kick är ju också jättebra, om det bara inte var så himlarns kallt därute. -15 är det nu. På hemvägen frös jag, på vägen dit tyckte jag att “äsch, allt varmare än -30 är ju ingenting” och gick och pillade med mobilen utan vante. Det där med “en gång norrlänning, alltid norrlänning” som de sa till mig när jag flyttade upp, det stämmer nog. Bara inte när benen knappt bär längre.

Nu ska jag duscha så varmt jag bara orkar!