Av någon anledning vaknade jag igen. Jag hade varit på reiki och var helt slut. Eller så hade jag varit och firat jul med släkten, var helt slut och sedan åkte jag på reiki. Vem vet. Trött var jag i alla fall. Jag blev akut trött under fikat hos mormor på juldagen och den där sorgen ville inte släppa taget mer.

Ann säger att jag har en sorg. Kanske är det därför jag gråter hela tiden. Att jag inte dragit den slutsatsen själv…

Resten av vistelsen hos mormor gick åt till att hålla gråten borta och gömma sig på toaletten. Folk gillar inte när man är sån och försöker peppa med uttryck som “ryck upp dig nu” och annat. De förstår inte och försöker på sina sätt att muntra upp en. Inte är det deras fel att det inte hjälper och att de bara får en sur Vidde som snäser “Varför vill du ha kort på något som inte har hänt?” när de ber en le mot kameran.

Snälla moster såg att jag inte mådde bra och frågade om jag ville med till stallet och mata hästarna på kvällen. Det ville jag, även om jag inte fattade hur jag skulle orka. Men det är som att allt som har med hästar att göra går på en annan energireserv, så jag visste på något sätt att det skulle gå hur bra som helst. Det gjorde det också. Underbara hästar… Moster sa att de hade varit hennes räddning nu under hösten. Jag måste också. Måste måste. Hur ska jag våga ringa till stallet då? Det är ju människor som hanterar telefonerna och tidsbokningarna och lektionerna…

Dagen efter det (annandagen) fick jag helt släpa mig ur sängen. Ingen ork. Grym huvudvärk. Trasig rygg. Ännu en middag. Hos Görans mamma denna gång. Hon gör god mat och det är roligt att spela spel med ungdomarna där. Men ändå. Göra sig i ordning. Jag hade inte fler finkläder med mig och tyckte åter att det fick räcka med finbyxor och julklappskofta. Orkade inte smycken. Orkade inte smink. Såg mig i spegeln och orkade inte vara osminkad. Smetade på ett lager ansikte. Skorna var leriga. Orkade inte. De fick vara leriga.

När vi kom hem blev det en film för att ingen verkade kunna besluta att vi skulle byta kanal eller göra något annat. Jag reflekterade över att det inte hade någon betydelse om jag ville byta kanal. TV’n styr jag inte över. Någonsin. Jag vill alltid se något annat än alla andra, och då är det inte aktuellt att låta just mig få välja. Jag gillar inte TV. Jag försökte läsa min nya julklappsbok istället. Det gick halvbra.

Elin och Martin planerade att bjuda på god mat och ville att jag skulle stanna en dag till. Men jag hade ju bokat reiki och pojkvännen ska ju komma. Jag slapp tjat. Det är ju inte som att jag inte har svårt att bestämma vart jag ska vara utan att folk drar i mig från olika håll.

Det var smart att berätta om pojkvännen. Men nästa jul vill jag inte spendera utan honom, faktiskt. Så då får de avvara mig. Kanske konverterar vi till asatron och slaktar nåt får istället för att hysteriskt köpa presenter. Om det är vad som krävs för att slippa denna ångest julen ger mig trots att alla försöker få mig att må bra (och jag gör dem besvikna genom att inte göra det i alla fall) så kan jag personligen hålla i kniven.