Nu är det sån här höst igen. Jag gillar mörkret, det gör hemmet mysigare, och så tycker jag om att man inte syns när man är ute. Det känns lite hemligt och spännande…
Och i år påminner mörkret och höstfärgerna mig om att det snart är november! Jag hann läsa till kapitel 27 i min bok igår. Jag har glömt detaljer, och det var spännande att återupptäcka dem.
Det känns lite som att jag inte vet hur jag ska strukturera upp resten av historien, men jag hoppas att det löser sig. Eller att karaktärerna löser det åt mig. Jag behöver nog bara hålla reda på deras personlighet och världen. Hoppas jag.
Jag har lite idéer om hur problemen de ska lösa kan ha uppstått, men ingen känns tillräckligt originell. “De grävde för långt i gruvan” känns till exempel igen från både Tolkien och King. Är det för att det är en bra idé eller för att det är uttjatat?
Blogg: Höstmörker och snart nano http://t.co/3Ju19rik #nano #nanoswe #nanowrimo #problemlsning
Jag tycker det är en bra idé! Go for it!
Själv hade jag funderingar på att låna från Star Wars: “Luke – I am you father” 😀
Haha! Så du menar att folk inte tycker att det blir tjatigt, utan bara blir glada att få konceptet på ett nytt sätt?
Och nej, jag borde verkligen inte vara vaken såhär tidigt.