Västeråsparley dag 1, i skuggan av Norge

Jag kom just hem från dag ett av politiska samtal och trevliga pirater. Jag har haft lite svårt att koncentrera mig. Hootsuite har fått visa mig tre kolumner mestadels av dagen; sökning på Piratpartiet, Oslo/Utöya och #ppparley. Det var så mitt fokus låg. Lika bra att vara ärlig med det.

Just nu är det mörkt, jag är trött och rädslan gör sig påmind igen. Jag tror i och för sig inte att jag behöver vara rädd just nu, men som jag sa till pojkvännen igårkväll; det är för nära. Alldeles för nära.

På parley har vi diskuterat hur vårt partiprogram kan breddas. I en padda finns ruskigt många förslag som skrivits dit utan filtrering. Det gör man när man brainstormar och det är bra. Ingenting är förbjudet. Sedan kan man förhoppningsvis hitta några riktigt goda russin ur kakan, och jag är ganska säker på att de är där. Jag är spänd på hur vi ska leta upp dem i den ganska smetiga kakan vi har skapat nu.

Parley-pirater

Jag har just tagit emot ett meddelande från min norska vän som bor i Jokkmokk. Hon ville bara “gnälla” om sin graviditet. Jag läste varje ord med glädje. Jag vet inte varför jag oroade mig för henne, hon bor ju så långt från Oslo. Jag tänker helt enkelt inte klart. Jag är åtminstone medveten om det.

Jag märkte under dagen att alla hanterar det ofattbara på olika vis. En del skämtar för att liksom mota bort känslor som skulle blivit för hemska att känna rakt av. En del räknar offer och förfasar sig. En del fokuserar envist på annat. Jag gissar att det är av samma anledning. Distans.

Själv är jag rätt så ointresserad av exakta dödssiffror. Det blir inte mer eller mindre hemskt för var och en som dog. De dog lika mycket. Och det var lika hemskt oavsett vad orsaken var. Att dö är en av de där sakerna den mänskliga hjärnan inte kan greppa fullt ut. Det är att falla utför ett stup och ingen vet hur det är att landa… eller om man landar. Man kan ju hoppas på Himlen, Nangijala, Valhall, reinkarnation eller vad som helst, men det kanske bara är sagor för att hjälpa oss hantera…

Jag är ärlig med att visst skrämmer det, och oroligt frågade jag pojkvännen igårkväll vad vi egentligen gör för att förhindra terrordåd. Vi säger ju att vi inte ska ge efter. Inte låta dem vinna, inte göra som de vill och övervaka befolkningen. Inte, inte, inte. Men hur hjälper vi? Hur skyddar vi vårt land?

Han är så underbar. Han svarade att vi gör det genom att se till att bevara vårt öppna samhälle, där alla åsikter får föras fram och diskuteras demokratiskt. I en sann demokrati behöver man inte bomber för att höras. (min omskrivning av hans ord) Har jag sagt att jag älskar min pojkvän? Nu vet ni en av alla de massvis med orsaker varför.

Nu ska jag hålla en ensam liten tyst stund för de döda och de som inte dog, men som var med om så hemska saker. Sedan ska jag försöka sova och hoppas att jag inte drömmer så hemskt inatt igen.