Att göra en sak i taget

När det blev för många saker jag hade tänkt göra, och för lite tid att faktiskt göra det på, och när den saken jag gjorde tog längre tid än jag ville, då ramlade jag ihop i en liten hög och “ville inte”. Svårt att andas, låg och flämtade. Tårarna sprutade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag skrev en lista över allt som stressade mig, bara för att få ur mig det. Kanske också för att jaga lite sympati…

Hanna skrev då en underbar kommentar;

 Men vännen!
Ta en sak i taget. Stirra dig inte blind på hela långa listan. Som Beppo gatsopare säger i boken Momo av Michael Ende:
”Du förstår Momo”, kunde han säga. ”Ofta är det så att man har en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.” Han satt tyst ett litet tag och såg framför sig, och fortsatte sedan:
”Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp, så ser man att det som fortfarande är kvar inte alls blir mindre. […] Så får man bara inte göra.”
Han funderade litet igen. Sedan fortsatte han:
”Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa. Plötsligt märker man att man har sopat hela gatan.” *stora kramen*

Den underbara boken Momo, som mamma läste för mig när jag var liten och inte förstod stress än

(bilden till vänster är hämtad härifrån)

Eftersom jag i panik lagt mig i soffan för att försöka lugna mig behövde pojkvännen läsa upp det för mig. Jag lyssnade. Och lyssnade. Det var som en väldigt kort sagostund, men med en fin sensmoral. En form av visdom om livet och hur man ska hantera stressen.

Jag började genast tänka, och ju mer jag hade tänkt, desto bättre gick det. Jag gick och vattnade blommorna, och det var allt jag gjorde. Just då. Jag var en person som vattnade blommorna. Sedan borstade tänderna. Inget “sedan ska jag…” utan bara tandborsten, min prickiga badrumsspegel och jag.

Just nu sitter jag och skriver i min blogg. Det är jag, min lilla laptop och bloggen. Regnet utanför fönstret får också vara med.

När jag är färdig, men inte förr, ska jag tillåta mig att fundera på vad som ska göras härnäst. De tankarna vill tränga sig på. Fladdrar i bakhuvudet hela tiden och vill påminna mig om att det är mycket att göra. Nej, det är det inte. Det är bara en sak att göra. En sak i taget. Hela tiden.

Det är svårt, det där med stress. Och hur man ska hantera det. Jag tänker göra en liten serie om det här på bloggen. Lite som terapi för mig själv, och lite som hjälp till andra som behöver. Jag tänker inte lova hur ofta de inläggen kommer. Jag lovar aldrig blogginlägg. Det är en stress-hanteringsgrej. 😉