Varning! Detta inlägg ska inte läsas av känsliga människor (tittar mot Simon på jobbet) eller folk som inte är intresserade av mänskliga kroppens funktioner eller produkter i största allmänhet!
Så. Nu är du varnad. So here goes.
Varje gång jag kissar på ett tåg tror jag att jag är gravid. Det är egentligen helt hundbitet, men det finns logik:
På tåg har de nåt medel i vattnet så att det ska hålla sig rent i toaletterna eller nånting. Det gör att när man efter uträttat behov skådar ner i vad man åstadkommit (fråga inte varför man gör det egentligen, men det är väl nån form av nyfikenhet, och det var ju tills alldeles nyss en del av mig eller tillhörde mig eller nåt), då ser det inte ut som det brukar. Nej, det ser annorlunda ut. Inte lika genomskinligt.
Den logiska slutsatsen kanske egentligen inte är att det är jag som gjort något annorlunda, utan att toaletten jag nyss förärat med min närvaro är annorlunda beskaffad än de jag normalt besöker. Men ändå far tanken genom huvudet.
Därför att när man ska kolla om en varelse är gravid kollar man inte omkretsen kring magen eller ner i halsen eller något annat, utan man undersöker den urin som produceras av organismen. Eller ja, det vet jag ju inte om det gäller för alla medlemmar av djurriket, men de gjorde så i filmen Godzilla (vilka otroligt relevanta referenser jag har, va?) i alla fall.
Slutsatsen blir således att om det SER annorlunda ut, då ÄR det antagligen annorlunda. Och om det är annorlunda, då är det för att man är gravid.
Precis samma slutsats som varje kvinna över en viss ålder (tror gränsen går vid 25 eller så) och under en viss annan ålder (40?) drar så fort kroppen ändras en smula. Magen större? Bubblor i magen? Ömma bröst? Extra trött? Lite illamående? Extra hungrig? Ingen aptit? Huvudvärk? Extra sexlust? Ingen sexlust? De flesta symptom kan härledas till den cykel kroppen går igenom varje månad eller till vad man ätit. Men vad jag förstått är jag inte ensam att dra samma envisa slutsats hela tiden. “Jag kanske är gravid”.
Frågan är ju om det är önsketänkande eller rädsla som får en att tänka så hela tiden. I mitt fall är det snarare något som lätt övergår i bitterhet. Samtidigt som jag varje gång jag tänker igenom det ordentligt tycker att det verkar fruktansvärt opraktiskt med små minimala människor som kräver ständig tillsyn för att de inte ska äta tvättmedel eller välta tunga saker över sig. De blir väl iofs mer självständiga efter ett gäng år, men det är lång tid mellan nedkomsten och den tid då man kan tillåta sig göra något helt annat medan ungarna härjar vilt i omgivningarna.
Nu är min tågresa snart slut, så nu ska jag sluta tänka på sånt här… kanske.