Bertil Lintner är journalist och hade känsligt material i sina datorer som han reste med. En journalist som fått material i högsta förtroende har inte bara en rätt, utan en skyldighet att skydda källan. Källskydd kallas det har jag hört, fast Wikipedia skickar mig vidare till meddelandefriet. Myndigheter får heller inte ens fråga eller efterforska vem som lämnat upplysningarna.

Men om man passerar en gräns verkar det som att det finns två myndigheter som glömt bort det där. Bertils datorer söktes igenom av tullen och polisen utan att han fick närvara. Fast det tydligen står i lagen att han har rätt till det.

Om det av praktiska skäl inte går att närvara, hur ska man då kunna kontrollera att materialet inte kopieras eller liknande?
– Man måste lite på de myndigheter som är inblandade, Tullverket och Polisen.

Jag skulle då tycka att det är tillräckligt illa att de sökte igenom hans datorer alls. Man får ju hoppas att han givit alla sina källor kodnamn i datorn eller inte skrivit ner alls var information kommer ifrån. För ska källan skyddas är det inte meningen att någon ska få tilltvinga sig informationen. Även om man letar efter brottslingar. Även om brotten de man letar efter begått är förfärliga. Det måste finnas andra sätt.

Man kan väl åtminstone kunna begära en misstanke mot journalisten innan man gör ett sådant ingrepp?

Men med de trender vi haft hittills och det nästan förakt mot grundlagen politiker och myndigheter har uppvisat kan jag tyvärr inte säga att jag är förvånad. Det lutar mer och mer mot att staten ska veta allt, ska se allt, ska genomsöka allt. För några finns det som är rötägg, och för att hitta dem behöver vi knäcka alla äggen i korgen…

Nu har det ju gjorts en JO-anmälan, och tullen välkomnar den för att få reda på var gränsen går. Tullen borde ha rätt på gränserna i förväg tycker jag, annars blir det lite godtyckligt.

Andra bloggar om detta:
Scaber Nestor (som jag hämtar länklistan ifrån)
Fredriks blogg.
Motpol
Torbjörn Jerlerup.
Robotpartiet.

Flattr this!