jan 02 2011
30

Jag var inte säker på om jag tänkte kommentera detta med att Rick lämnar som partiledare och låter Anna ta över, men jag tänker att det ska man nog göra. Jag verkar plötsligt bry mig tillräckligt om PP för att läsa en massa bloggar och på forum. Det har inte hänt på ett tag. Min tolkning är att jag ledsnat. Först älskade jag partiet och alla människor i det, och varje kontakt gav mig varma känslor i maggropen. Sedan blev jag mer insyltad och såg en del brister hos en del vanliga människor, däribland Rick. Alla är ju människor, så det förlåter man, men man säger ifrån om det man inte gillar. Annars får man acceptera hur det är. Säger man ingenting håller man med, liksom.

Därefter blev jag mer och mer ilsk när jag blev mer och mer frustrerad över hur sättet att arbeta, som jag tyckt var fantastiskt till en början inte gick att kombinera med ett normalt liv. All fritid gick åt till krishantering av typen “den här blanketten behöver du skicka in NU, idag. Annars får du inte ställa upp i valet. Vi missade tydligen det innan…”.

Sådana saker gör att man behöver vara ständigt tillgänglig och ofta måste man nagga sina sovtimmar i kanten för att hinna med. Jag slog huvudet i väggen och ramlade omkull med jämna mellanrum, fick massor av stöd av folk varje gång det hände och älskade piraterna ännu mer varje gång, men någonstans var jag arg för att det behövdes. Så jag var ilsk och skrek och hojtade om vad jag tyckte var fel. Kriserna fortsatte att inträffa. Det var ju valrörelse.

För någon månad sedan orkade jag inte mer. Det var inte så att jag medvetet bestämde mig för att lägga ner någonting. Det var mer som att mitt undermedvetna sa åt mig att den man skällt på och varit arg på så länge inte förtjänade engagemanget längre. Detta är (enligt mitt undermedvetna) sant både gällande personer och partier. Ett tag hängde jag upp alla problem på Rick och tänkte att allt var hans fel eftersom han skapat allt så som det var och om vi bara blev av med honom… Sedan insåg jag hur löjligt det var när man prövade det mot verkligheten. Visst säger han idiotiska saker ibland som andra får städa upp efter, men det betyder ju inte att allt omedelbart blir guld och gröna skogar alldeles automatiskt bara han avgår.

Igår klockan 13:53 fick jag ett mail som talade om att Rick tänkte avgå på kvällen och att han ville att styrelsen skulle vara informerad om det i förväg. Jag skrattade. Vaddå i förväg? I förväg betyder att man har tid på sig att leta efterträdare eller i alla fall tänka ut vem man vill ha. Eller prata om det med resten av styrelsen. Men varför skulle saker vara annorlunda nu, bara för att det var det sista han gjorde som partiledare? Jag var inte arg, och inte förvånad. Mest road, bara.

Jag vet inte hur mitt engagemang kommer se ut framöver. Jag har funderat på att lämna eftersom jag ägnat så mycket tid och energi åt Piratpartiet under så lång tid och uttryckligen sagt att mitt eget liv är pausat på grund av det. Det är det väl inte egentligen, utan Piratpartiet har väl blivit mitt liv då. Det var inte meningen. Jag har program att skriva och hemsidor att göra. Jag har musik att skapa och böcker att skriva. Jag har inte tid med politik och har aldrig gillat att hålla på med det. Någonting i mig får mig dock att behöva göra det ändå.

Men jag är invald i styrelsen och har fått folks förtroende och vill inte svika. Förut ville jag bygga om organisationen, men såhär mitt i vintern när allting känns lite extra tungt vet jag inte om jag orkar. Man är ju inte så ung som man var en gång längre, faktiskt. Sedan stannade jag för att ha en röst på vårmötet när det skulle väljas partiledare. Det var min deadline för hur länge jag orkade jobba så ad hoc som vi arbetat. Och jag var inte säker på att jag skulle klara det.

Nu ser allt annorlunda ut och jag är väl nästan säker på att Anna Troberg får styrelsens förtroende. Inte för att jag vet vad någon annan i styrelsen tycker, men något annat alternativ får baske mig vara mycket väl underbyggt om jag ska tycka det är bättre.

Bara så ingen missförstår är jag liksom Christian djupt tacksam över att Rick ställde sig upp och hojtade att vi inte tänkte ställa upp på utvecklingen mer 2006. Och jag tror få hade kunnat göra själva uppstarten och organiserandet av den bättre. Nytänkande som trepiratsregeln tilltalade mig enormt. Men jag tror att bytet är helt rätt, och nu när det inte är val är det ett bra tillfälle att göra det.

Fast om man nu vetat om det tidigare hade vi kanske inte blivit av med en hel del bra personer som helt enkelt inte orkade vänta eftersom de inte visste om det fanns något att vänta på.

Opassande skriver:

Att han skulle kliva av har inte varit någon hemlighet för de närmaste. När det skulle hända var inte bestämt förrän i oktober 2010, men redan för ett år sedan berättade han i förtroende sin plan och att han inte såg partiledarrollen som utvecklande för honom, vilket jag höll med om. Det har alltid handlat om en begränsad period.

Styrelsen fick alltså informationen IGÅR. Jag hade fått hintar om det, men tänkte inte tro det förrän jag såg det.

På ett sätt känns det inte som att det har så stor betydelse längre. Jag är i ett uppgivet stadie. Vi får se om det ändrar sig.

Publicerat ipirat-internt
EtiketterAnna Troberg framförhållning partiledare Piratpartiet politik Rick Falkvinge strategi

30 svar på ”Partiledarbyte och Viddes engagemang”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.