Nu har då Irland gett med sig och röstat ja till Lissabonfördraget. Varför får jag känslan av att ett nej aldrig hade accepterats? Det är som när man är på krogen och någon man inte är intresserad av vill köpa en drink åt en. Ni vet en sån där som inte ger sig. Som bedyrar att det bara är en drink och som hela tiden kommer med nya löften om hur lite man förbinder sig till varje gång man på nytt avböjer. Är man stark så ger man inte med sig, som Irland…

Mina partikamrater Hanna och Amelia är kritiska till fördraget.

Själv tycker jag att det hela är lite förvirrande, när somliga påstår att fördraget ökar demokratin och transparensen i EU, medan Hanna säger att folket får komma med lagförslag, men inte stoppa dem som håller på att gå igenom.

Någonting man kan vara säker på är i alla fall att det finns ett starkt motstånd mot fördraget i Europa, men av någon anledning pushas det igenom i alla fall. Uppifrån. I demokratiska system ska väl saker och ting hända nedifrån? Mer makt åt folket och allt sånt.