Själv känner jag lite uppgivenhet angående svininfluensan. Det är ju något nytt man ska vara hysterisk över hela tiden. Om det inte är någon ny hemsk sjukdom som kommer döda oss allihop så är det någon katastrof som redan dödat hälften av oss. Eller i alla fall en massa människor. Det känns som att man har två val. Antingen oroar man sig för alltihop och dör i magsårsförgiftning, eller så skiter man i det och dör i en av katastroferna.

Eller så har man tur och dör av naturliga orsaker och behöver inte oroa sig. Fast det vet man ju inte förrän efteråt, och då är man död.

Angående kyrkan så var jag i en av dem i söndags. Och kände att jag måste verkligen gå ur. Möjligen kan jag heller aldrig mer sätta foten i en kyrka heller. För det kändes verkligen som att man var en inkräktare som inte hörde dit. Jag stod/satt (man ska ju resa på sig hälften av tiden för att inte somna eller något) där och vägrade sjunga med i psalmerna för att texten är ungefär “gud är stor och vi tror på honom och jag tycker om Jesus… och förresten har Gud skapat allting, vi är hans barn som han tar hand om och vi växer inte upp, utan fortsätter klänga på en inbillad förälder långt efter att våra egna tröttnat på oss och kastat ut oss”. Eller i mitt fall så har jag insett att jag är självständig och har flyttat hemifrån själv.

Sedan var det både Fader Vår och Trosbekännelsen (och inte av den typen att man talar om att man har trosor på sig). De kan jag inte heller förmå mig att rabbla upp. Sedan vägrade jag äta bröd och vin och låtsas att det var Jesus också.

Så malplacerad man kan vara satt/stod jag alltså i ett hus som är heligt för vissa, men för mig bara är en cool byggnad där man pratar om saker jag tar avstånd från.

Måste gå ur. Då har jag orsak till att inte rösta i kyrkovalet också. För det känns just nu som att jag vill rösta på det sämsta för att förstöra, och det vore elakt. Så det ska jag inte.