Läste denna historia på lunarstorm. I Mytis lunardagbok. Jag ville dela med mig…
Hur berättar man för en sjuårig pojke att hans tvillingsyster och mamma har varit med om en svår bilolycka? Dett var ingen lätt uppgift Fredriks pappa hade framför sig.
“fredrik, det har hänt en olycka. Mamma och Cecilia har blivit påkörda av en buss och har åkt till sjukhuset. Vi får åka och hälsa på dem nu på en gång.”
De sa nästan ingenting under bilfärden, men till slut bröt Fredriks pappa tystnaden.
“Cecila förlorade en hel del blod i olyckan, och blod behöver man för att leva, det vet du. Nu är det så att ni två har samma sorts blod, eftersom ni är tvillingar. Kan du tänka dig att ge blod till din syster?”
Fredrik satt tyst en stund. “kommer det att göra ont?” undrade han.
“Det känns lite grann när de sticker in nålen, men inte så mycket.”
Fredrik funderade en stund till, och sa sen: “Okej, jag gör det”
När de kom till sjukhuset stod läkartemet beredda att ta emot dem. Fredrik fick ligga på en brits brevid sin syster, medan läkarna gjorde i ordning apparaterna. Läkaren berömde honom hela tiden för att han var så duktig och så modig. Men när allt var färdig var det som om modet svek honom.
“Kommer jag att börja dö på en gång?” frågade han medan han gjorde sitt bästa för att svälja gråten.
Det är inte så lätt för en sjuåring att veta att han inte skulle behöva ge allt sitt blod till sin syster. Men mod har ingenting med ålder att göra. Det visade Fredrik.
Klassisk historia, jag läste den för första gången för tolv år sedan när jag själv var ung och blev berörd redan då. Idag har den nästan blivit en vandringssägen, för det här verkar ha hänt otroligt många tvillingsyskon. Även i en del feministiska debatter används berättelsen flitigt, som ett illustrativt exempel på något som jag som man inte ska förstå. Men visst var det modigt, när och om denna pojke väl låg där…
Om denna historia var fiktiv framgick inte. Och jag antog att meningen var att man inte skulle veta om det faktiskt hänt… Men det får en i alla fall att tänka på saker på annorlunda sätt. Och jag kunde inte låta bli att le åt det…