Den kommer ju då och då. Den där känslan av att världen inte är verklig. Att man kan se och känna allt i den, men det är bara signaler till hjärnan. Idag lyckades jag ta mig ur den. Nästan iaf. Jag kunde uppleva det runt mig, för att jag koncentrerade mig på det. Så då kändes världen verklig. Nu ska jag bara försöka få en känsla av att den är det oxå. Förstår någon mer än jag skillnaden?
Den känslan (fast bara känslan, inte tanken), eller en liknande iaf, får jag när jag går runt med musik på hög volym i öronen. Då är fan ingenting verklig utom musiken. Det är knäppt.
Matrixgrejen har jag tänkt sen jag var typ åtta år men jag *känner* den inte så ofta.