Nu har jag glömt tillräckligt för att minnena inte ska leva i mitt huvud längre. De finns fortfarande där, men de lever inte. Det är inte som att vara där igen när jag minns. Det är bra, för om jag inte minns vad jag saknar kan jag gå vidare. Det är ju så jag alltid gjort. Hur fan ska man göra egentligen då? Det här fungerar ju typ, även om det känns som ren jävla förnekelse.

Usch vad jag svär. Jag tror människor som svär har en inneboende ilska. Min ilska kommer sig av att jag ville att det skulle vara rättvist. Att de som förtjänade något skulle få det. Men det lär väl aldrig hända, eller hur?

Kaffe… Varför dricker jag det? För att annars skulle jag somna. Satt och tankade alldeles i onödan halva natten. Eller kanske inte alldeles… Vi får se när jag kommer hem igen. När det nu blir.