Fan vad löjlig jag är! Så fånig! Varför är det ingen som slår till mig och säger det åt mig? För att jag vet det redan, så det behövs inte. Eller så har det ingen inverkan på mig. Jag är fånig iaf.
Säger åt migsjälv att sluta hela tiden. Men det gör jag inte. För att komma över måste jag glömma. Men hur ska jag kunna glömma någon som rört min själ på det viset?
Det är iaf över nu. Det skulle aldrig gå att gå tillbaka. Vi kan aldrig få tillbaka det vi kunde haft. Känslorna som finns kvar i mig nu är bara spillror av vad de var. Men de är kvar, i den formen de nu är. De gör ont. Men det är inte dig jag vill ha längre. Det är en saga. Ett lyckligt slut i en film. Det kommer aldrig att hända, för vi är inte de vi var längre.
Alltså… Det är jätte poetiskt och gulligt. Åh, det kan inte bli som förut blablablah. Vad bra! Då vet du att ni inte var menade för varandra och att Mr. Right is out there!!!! Get your as out there!