“Som en burk med glitter, man tappar ut allt på en gång”
Vilken fin mening! Jag fattade inte riktigt vad “jourkaka” på lunarstorm menade, men jag tänker läsa det precis som jag vill! *elakt skratt*
Iaf. Den meningen får mig att tänka på tårar. Allt för många tårar, och något vackert som går förlorat till ingen synbar nytta. Men hela skeendet blir vackert i sig. Tusentals gnistrande partiklar som rasar mot ett golv där de omedelbart blir till smuts som måste tvättas bort. Som människoliv. Vi föds, och så lever vi, och det är vackert. Men när vi dör finns inget värde kvar i det vi var. En del blir betraktade som smuts tidigare än så.
Om jag var fulare än jag var, om ingen kunde se någon yttre skönhet i mig, skulle jag vara smuts? Nu vet jag att alla kommer skrika att det inte skulle vara så. Men jag undrar om jag inte blir uthärdligare för att det iaf går att stänga av och bara se på mig.
Och jag vet att det inte skulle vara så. För jag är så rädd för det, så jag anstränger mig för att inte vara ful på insidan. Jag tror inte jag är det heller. Inte helt och hållet. Men jag tror det finns sidor hos mig som ingen kan älska. Och dem hatar jag. Vill ta bort dem. Är rädd för att de ska komma fram när jag är ouppmärksam. Det är delvis därför jag inte litar på migsjälv när jag har druckit.
Det finns antagligen folk som tycker om mig utöver de jag vet om. Hoppas jag. Eller så gillar de att skratta åt mig. För jag är rätt patetisk, när man tänker efter. Och så låter det som jag är rätt fäst vid min spegelbild när jag skriver såhär. Men det är jag inte. Hatar min spegelbild. Men jag har fått höra att jag är snygg. Så jag accepterar att iaf vissa andra tycker det. Det kanske funkar i deras värld eller nåt.