Jag skulle kunna analysera allt som hände i lördags. Men sanningen är den att jag minns alldeles för lite för att klara av det. Kommer ihåg vissa fragment, och kan bara hoppas att kontexten var bättre än jag tror att den var.
Mina sista minnen från festen är som en oljemålning som nån smetat omkring på duken. Och i mitten av den är jag. Lika utsmetad. Jag är rädd att jag sa eller gjorde nåt dumt. Jag är rädd att blickarna jag hoppas är inbillning inte är det. Jag kan dock inte be om ursäkt. För hur ska jag veta om jag ångrar mig när jag inte vet vad jag gjort? Men det känns som jag ångrar mig. Och det är det värsta.