Tag Archives: Piratpartiet

Lättnad eller besvikelse?

Förra veckan hörde jag att Piratpartiet hotades att bli stämda av ”Rättighetsalliansen” för att de agerade internetleverantör (ISP) åt The Pirate Bay (TPB). Eftersom jag fortfarande inte kan använda partiets hemsida för att hitta gamla pressmeddelanden (jag hittar bara de senaste på alla sidor) så länkar jag till Joshen istället.

Jag blev förstås lite orolig av det där att de skulle gå på enskilda ledamöter i styrelsen privat och gick läste febrilt på om vilka som sitter i styrelsen nu.

Jo, för jag blev ju invald i styrelsen på 3 år, och jag minns inte när det var. Det var länge sedan, visar det sig. Jag vet inte när min mandatperiod gick ut, för det är först på sistone som jag kunnat närma mig pirat-saker utan att behöva hyperventilera i soffan en stund efter. Öppna min pirat-mail är det fortfarande inte tal om. Jag tjongade ju emot kaklet rejält där, och lyckades aldrig resa mig så som jag trodde att jag skulle. Som tur är är hela den biten förknippad ”bara” med det politiska och resten av mitt liv har fungerat åtminstone hjälpligt, och börjar nu till och med fungera bra. Dessvärre har jag missat en del möjligheter under tiden, men det får bara vara. Nog om det nu.

Jag andades ut rejält när jag såg att jag inte satt i styrelsen längre. För den här cirkusen öppnade mina ögon för något som jag inte kände till innan. Jag undrar hur många som känner till det i landet egentligen;

Om en stor organisation inte gillar ett läge kan de välja att driva ett mål civilrättsligt.

Det är tydligen annorlunda än det sätt som jag trodde var det enda, och därför inte ens vet vad det heter. Om man driver ett mål civilrättsligt kan man tydligen gå på vem som helst lite hursomhelst och ställa personer till svars privat för de beslut som tagits inom den organisation de verkar inom. Och det lät inte som att man verkligen behövde varit med och tagit beslutet för att drabbas. Vad jag kan minnas beslutade partiledningen att ge internet till TPB när det begav sig och styrelsen kunde inte gärna säga ifrån i efterhand när nyheten redan var ute och folk tyckte att det var en bra idé. Jag kan dock minnas helt fel nu, men det är så jag kommer ihåg det.

I ett vanligt mål förväntar man sig i alla fall att rättsväsendet väger bådas sidor lika, och därefter dömer efter de faktiska brott som begåtts. Av erfarenhet både från att ha följt TPB-rättegången och genom att ha läst de brev som ibland skickas till min arbetsplats från polisen vet jag dock att rättsväsendet har en ytterst liten förståelse för hur internet fungerar och därför går på i princip vilka lögner som helst om det. I rättegången var det uppenbart att ingen utom försvarande sida förstod hur en tracker fungerar. Inte ens en så grundläggande sak som att filerna inte ligger där, att det som sökmotorn och trackern levererar bara är hänvisningar, verkade de förstå. Inte heller att sökmotor och tracker inte är samma sak verkade riktigt gå in.

De senaste dagarna har jag läst många kommentarer av stilen ”i ett civilrättsligt mål vinner den med mest pengar och mest uthållighet, och sedan får motståndaren betala alla kostnader”. Det är ju bara ett mörker. En stor avgrund.

När jag förstod hur det låg till ville jag inte kasta en enda pirat ner i den avgrunden. Men samtidigt har vi ju sprungit runt och kaxxat oss om att vi har den där linan uppe och de skulle bara våga ge sig på oss. Så hur skulle man kunna backa nu? Då skulle man ju förekommit agerandet från ”Rättighetsalliansen”.

The Pirate HydraNu är linan utbytt och hydrans huvud har bytts mot två nya.

Tidningarna rapporterar dock att partiet ”vikt sig” och ”strypt internet”. Det är väntat. Tidningar vill inte skriva tama rubriker och väljer det mest iögonfallande. Alla vet att det inte går att döda TPB. Det är en icke-nyhet. Att PP (Piratpartiet) inte ställer sig i en rättssal förvånar och höjer ögonbryn. Så det är det man spelar på.

En del är nu arga för att piraterna inte kastade sig ner i avgrunden efter allt kaxxande. Andra menar att det var det mest strategiska. Och ja, vad hade man för val? Vad kunde man vinna på att stå upp för det man sagt och bli nedskjuten från barrikaderna, kanske för alltid?

Jag vet inte. Jag har den där besvikelsen över att det inte gick att vara den där obevekligt starka motståndaren, men samtidigt har det öppnat mina ögon ännu mer för hur det är ställt med rättsväsendet och demokratin i konungariket Sverige.

Har du inte pengar ska du bara tiga still och hålla käft. Du kan aldrig vinna ändå.

Just då är det ju skönt att saker fungerar annorlunda på nätet. Att det som hamnar där, stannar där. På gott och ont.

Pride

I helgen var jag in en sväng på Pride, lite för att se hur det var, och i sista stund bestämde jag mig för att hjälpa Piratpartiet synas i tåget också.

Hos Jonathan finns fler bilder!

Dans i regnet

Det började regna på vår parad, men jag tyckte inte att det kändes som att det spelade någon roll. Vi hoppade runt och dansade till vår trevliga piratmusik i alla fall. Det var ett sånt där mysigt sommarregn som man inte blir kall av, och som faller snällt på en med mjuka, långsamma droppar som inte var för stora. Då har man dansat i regnet i år, och det gör jag faktiskt inte varje år!

Efter tåget tog vi oss till Piratpartiets tält inne på området och gav bort böcker till folk. Jag var lite för trött och platt för att kunna uppskatta det, tyvärr. Jag är inte van vid motion som pågår längre än 20 minuter!

Kristdemokrater på Pride

Jonathan ville prompt visa mig att Kristdemokraterna fanns på plats. Det brukar de ju inte. Jag fastnade i en lång diskussion med en man som hade fasta åsikter om vem som hade rätt att få barn och inte, och en ganska lurig debatteknik. Gratistips: debattekniker som går ut på att försöka få den andra att se dum ut fungerar inte för att övertyga den man pratar med. Det var dessutom ingen där som lyssnade på oss.

Nu har jag ju även pratat politik tillräckligt länge för att inte gå på såna trix heller, så det enda som hände var att jag tyckte att diskussionen var lite svår att föra, men det var ändå lite kul att få lite inblick i hur han tänkte.

Till slut var jag tvungen att sätta hans övertygelser på prov då han var emot inseminering av ensamstående, och jag ville veta om han menade att jag måste välja en av de jag är tillsammans med och gifta mig med den för att få räknas som icke ensamstående. Det kan ju bli rätt konstigt med balansen i förhållandet då. Mycket värre än att välja en som man anger att man är tillsammans med på facebook! ;)

Han blev ganska ställd när jag sa att jag var tillsammans med två killar och att den ena hade en till flickvän och ville veta vad man baserar ett sådant förhållande på.

”Ärlighet, förtroende… sånt som man brukar basera förhållanden på”, svarade jag smått förnärmat. Vad trodde han, liksom?
”Ja, det där kan jag inte förstå” sa han och lät som att jag förolämpat honom på något sätt.
”Det måste man inte” sa jag. ”Huvudsaken är att man accepterar det”.

För jag förstår ju inte monogama, har jag kommit fram till. Men det måste jag inte. Jag måste bara förstå att alla inte är likadana och acceptera folk som de är.

Vi pratade en massa mer också efter det. Jag tror jag satte lite myror i huvudet på honom.

Piratpartiet är underbart

Jonathan ville att jag skulle säga på film varför Piratpartiet passar på Pride, men jag smet från det. Min hjärna ville inte tänka ut mer bra saker att säga, och hur förklarar man det som är så självklart?

Jag har alltid sett Piratpartiet som ett parti där man accepterar varandra oavsett kön, etnisk tillhörighet, hårfärg eller andra saker som inte ligger i vägen när man ska prata politik. Sådana saker kan ju snarare vara till fördel eftersom man får andra perspektiv på allt nästan gratis.

Politiken som presenteras på hemsidan säger ingenting om det, men kulturen i partiet har alltid varit att på internet är alla bara en avatar eller ett nick. Det är inte viktigt att ta reda på vem som ligger bakom, utan det är viktigare att bedöma människor utifrån vad de säger. Du är vad du säger i forumet, ungefär. Är du ett arsel har det ingenting med din läggning att göra och det hör inte till saken. Samma sak om du säger fantastiska saker.

Detta har hängt med när vi träffats, och det är alldeles underbart. I Piratpartiet kan man vara stolt över vem man är, och accepteras oavsett vad man är.

Kampen mot datalagringsdirektivet

Såg detta på Twitter. Jag har missat det, så jag tänkte sprida lite.

POLITIK. Ett nytt organiserat motstånd mot datalagringen är på gång i riksdagen. Det kommer att ledas av Jens Holm (v) och Marie Ferm (mp) . Ledningen för Piratpartiet ingår i den så kallade opinionskommittén.
[...]
I ledningen för kommittén ingår även Marie Ferm (mp) Anna Troberg, nuvarande partiordförande för Piratpartiet samt Rickard Falkvinge grundare och före detta partiordförande i Piratpartiet.
Läs mer här

Kortfattat såhär på morgonkvisten innebär datalagringsdirektivet att din operatör behöver spara var du har varit med din mobil och vem du har pratat med, samt all kommunikation du gjort på nätet. Innehållet i dina mail omfattas inte. De sparas ju redan hos FRA.

I den utredning som ligger till grund för det planerande införandet i Sverige (SOU 2007:76 – Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning) kan man utläsa att det som ska sparas är information om: telefonnummer och/eller IP-adress, abbonentuppgifter, geografisk plats för båda parter, starttid, sluttid och datum för kommunikation, vilken utrustning och tjänst som använts, på- och avloggningstider, samt vilken typ av anslutning det rör sig om. De kommunikationsvägar som omfattas är fast telefoni, mobiltelefoni, internettelefoni, meddelandehantering som e-post och SMS och alla former av internetåtkomst.
Dessa uppgifter ska även lagras för misslyckade försök till kommunikation.
Källa Piratpartiet

Om du inte ser integritetsproblemet så tycker jag att du ska bry dig om plånboken. Att lagra dessa mängder data är dyrt. Mycket dyrt. Vi kommer undan billigare som det är nu genom att betala böterna från EU för att vi inte lagrar tillräckligt information om våra medborgare. Gissa vem som kommer att få betala notan? Antingen får vi höjda avgifter på vår uppkoppling samt mobilabonnemang, eller så ska staten betala för vad den kräver av företagen, och då höjs skatten.

Hemma

Jag har kommit hem nu. Det är svårt att tänka, men jag har lyckats med att plocka ur diskmaskinen, lagat mat till mig själv för ikväll och imorgon (matlåda) och målat en bild. Helt oplanerad och jag målade bara vad som föll mig in. Jag gillar buskar och träd.

imageRött vatten har jag sett i WoW och Spore. Två spel jag tycker om, och det kändes inget konstigt. Men när jag nu tittar på bilden så undrar jag om inte mitt undermedvetna är ganska inställt på Utöya. Då blev det en ganska obehaglig bild.

Jag skulle vilja blogga om allt bra som sades under dagen bland piraterna. Men det är svårt att samla tankarna så mycket. Jag tror jag låter det vara så länge.

Nu tänkte jag låtsas som att det hemskaste i världen är mordet i deckaren jag läser. Vi får väl se hur det går.

Västeråsparley dag 1, i skuggan av Norge

Jag kom just hem från dag ett av politiska samtal och trevliga pirater. Jag har haft lite svårt att koncentrera mig. Hootsuite har fått visa mig tre kolumner mestadels av dagen; sökning på Piratpartiet, Oslo/Utöya och #ppparley. Det var så mitt fokus låg. Lika bra att vara ärlig med det.

Just nu är det mörkt, jag är trött och rädslan gör sig påmind igen. Jag tror i och för sig inte att jag behöver vara rädd just nu, men som jag sa till pojkvännen igårkväll; det är för nära. Alldeles för nära.

På parley har vi diskuterat hur vårt partiprogram kan breddas. I en padda finns ruskigt många förslag som skrivits dit utan filtrering. Det gör man när man brainstormar och det är bra. Ingenting är förbjudet. Sedan kan man förhoppningsvis hitta några riktigt goda russin ur kakan, och jag är ganska säker på att de är där. Jag är spänd på hur vi ska leta upp dem i den ganska smetiga kakan vi har skapat nu.

parley

Parley-pirater

Jag har just tagit emot ett meddelande från min norska vän som bor i Jokkmokk. Hon ville bara ”gnälla” om sin graviditet. Jag läste varje ord med glädje. Jag vet inte varför jag oroade mig för henne, hon bor ju så långt från Oslo. Jag tänker helt enkelt inte klart. Jag är åtminstone medveten om det.

Jag märkte under dagen att alla hanterar det ofattbara på olika vis. En del skämtar för att liksom mota bort känslor som skulle blivit för hemska att känna rakt av. En del räknar offer och förfasar sig. En del fokuserar envist på annat. Jag gissar att det är av samma anledning. Distans.

Själv är jag rätt så ointresserad av exakta dödssiffror. Det blir inte mer eller mindre hemskt för var och en som dog. De dog lika mycket. Och det var lika hemskt oavsett vad orsaken var. Att dö är en av de där sakerna den mänskliga hjärnan inte kan greppa fullt ut. Det är att falla utför ett stup och ingen vet hur det är att landa… eller om man landar. Man kan ju hoppas på Himlen, Nangijala, Valhall, reinkarnation eller vad som helst, men det kanske bara är sagor för att hjälpa oss hantera…

Jag är ärlig med att visst skrämmer det, och oroligt frågade jag pojkvännen igårkväll vad vi egentligen gör för att förhindra terrordåd. Vi säger ju att vi inte ska ge efter. Inte låta dem vinna, inte göra som de vill och övervaka befolkningen. Inte, inte, inte. Men hur hjälper vi? Hur skyddar vi vårt land?

Han är så underbar. Han svarade att vi gör det genom att se till att bevara vårt öppna samhälle, där alla åsikter får föras fram och diskuteras demokratiskt. I en sann demokrati behöver man inte bomber för att höras. (min omskrivning av hans ord) Har jag sagt att jag älskar min pojkvän? Nu vet ni en av alla de massvis med orsaker varför.

Nu ska jag hålla en ensam liten tyst stund för de döda och de som inte dog, men som var med om så hemska saker. Sedan ska jag försöka sova och hoppas att jag inte drömmer så hemskt inatt igen.

En del eftertankar om Almedalen 2011

Jag tror jag börjar ha landat efter Almedalen nu. Jag har spenderat tid hemma i soffan framför två avsnitt True Blood jag inte sett innan, spelat lite Sims 2 och allmänt softat. Slösurfat har jag gjort också och lagt till åtminstone en person till vars visitkort jag tog under Almedalen på LinkedIn och Facebook. Det är bra. Om jag orkade gå och hämta min plånbok där jag samlat visitkorten skulle jag lägga till fler men hey, jag har semester. Ingen panik.

Motiv för T-shirt?

Jag har hört att det är viktigt inte bara vad man lär sig under Almedalen utan även vilka kontakter man knyter, så det är nog bäst att jag hämtar visitkorten förr eller senare. Nästa gång ska jag minsann ha med mig visitkort till Almedalen också. Om inte annat för att det är ett bra sätt att få visitkort av andra. Även fast det är omodernt. Annars får jag väl gå runt med en T-shirt med en QR kod på så att alla kan skanna mig och få upp min blogg eller annan lämplig sida… Då behöver de inte ens prata med mig, vilket kanske är lite kontraproduktivt.

Värt med Almedalen när den är belägrad av sådan här dimma? (jag gillar dimma, Troberg jämför den med olika pandemier)

Innan vi ens åkte till Almedalen bloggade vår kära partiledare Anna Troberg om att Almedalen är onödigt dyrt mot vad man får för det. Jag hörde en del personer undra om inte vi anordnade någonting under veckan, och svaret var hela tiden att det händer ju så mycket i alla fall, så vi valde att möta människorna på de seminarierna istället. Vi har ju inte heller direkt några drivor med pengar att slänga omkring oss. Alla pengar vi har är donationer från snälla människor som avstått från något de kunde köpt i sin egen vardag för att göra livet enklare. Istället har de valt att ge oss pengarna för att vi ska kunna göra livet bättre för dem och kommande generationer. Det är mycket att leva upp till, så det är inte utan att man funderar ett par gånger innan man bränner pengar. Själv betalar jag mina egna utgifter i den utsträckning jag har råd, och hoppas därmed bespara arbete för dem som arbetar ideellt.

Är det någon vits med sådant här trams?

Nu såhär efter att Almedalsveckan är slut kan man fundera över vad man då fått för pengarna. Erik Laakso manar till utvärdering. Ja, det vore nog bra, men hur ska man göra det? Jag känner nog att fler frågor än svar kom till mig under veckan, men kanske är det viktigt att det gör det ibland. Att man blir nerplockad på jorden så att man får inse att man inte har alla svaren. Att politik lika ofta är att söka efter svaren som att försöka övertyga någon om sin ståndpunkt.

Jag känner också att jag inte mötte människor tillräckligt mycket under veckan. Jag mötte många intressanta personer, men jag hade gärna pratat mer med dem. Frågan är ju om det hade gått i och med att alla andra också har grymt bråttom vidare hela tiden…

Jenny Madestam, Stadsvetare

Ca 22 minuter in i detta klipp (ligger inte kvar efter 6:augusti 2011 på grund av rättighetsproblem) undrar Jenny Madestam, Statsvetare, om det inte finns en risk i att politiker och journalister kommer för nära varandra i Almedalen. Att det granskande arbetet kan bli lidande på grund av att man förlorar avståndet. Men pfft. Den journalist som inte kan skilja på personligt och arbete ger jag inte mycket för. Någon stod ju även och spelade in en viss politiker jag känner till med sin mobil på ett ställe där det serveras alkohol…

På Lissly finns det i alla fall en massa statistik att grotta ner sig i. Det brukar ju vara populärt att göra det när man ska utvärdera någonting. Där kan man se att folk börjar starkt, ökar framåt onsdagen, och sedan lugnar de ner sig mot slutet av veckan. Undrar om det inte är en bra strategi att samla visitkort i början av veckan och samla samtal mot slutet?

Något som nämndes mest (förutom seminarium, som jag känner är lite ”duh” och inte säger mycket) var GMA. #gma11 var Twittertaggen, och den såg jag massor. Först fattade jag ingenting, sedan tänkte jag att det kanske var en leet-speak-omskrivning av Gmail och undrade vad 17 det hade med Almedalen att göra. Sedan talade någon om för mig att det betydde Godmorgon Almedalen. På sättet man gör när man förväntar sig att bara man säger ordet så kommer personen man pratar med veta vad det rör sig om. Hallå! Jag är liksom tjejen som inte fattade (eller kom ihåg) vad Svenskt näringsliv hade sagt om humaniora-ämnen förrän jag kom hem igen.

#gma11 tydligen

Nu har i alla fall internet talat om för mig att man kan kolla här, och att det verkar röra sig om något morgonsoffeaktigt, fast med vanliga stolar. Men hallå igen! En halvtimme varje dag? Det hinns ju inte med när Vidde har eld i baken. Jag hann ju inte ens titta på alla Piratpartiets filmer som kom upp under veckan. Är det någon som tror att jag har tid att sitta still utan att prata med någon eller knappra frenetiskt på mitt tangentbord?

Seminarium om säkerhetspolitik som jag råkade gå på före morgonkaffet

Dessa aktiviteter är förresten mindre uppskattade på seminarium. Tydligen är det mer socialt accepterat att knappra med en penna på anteckningsblock. Ingen aning om hur min anteckningsmobil eller andras paddor (ni vet sådana där data-manicker utan tangentbord) uppfattades.

Så varför är jag så fast besluten att åka tillbaka 2012 nu då? Antagligen för att jag tror att man kan göra mer tillsammans där. Eller för att jag fortfarande inte sett Burmeisters från insidan. Eller för att jag tror att man blir bättre på det man gör hela tiden och vill ha mer. Fast en kvinna jag mötte sista kvällen (uppfattade tyvärr inte hennes namn) sa till mig att saker och ting minsann förändrats bara från förra året, så egentligen var alla någon form av nybörjare. Men kanske ligger det något bara där. Man får ta del av en massa människors erfarenheter och ens värld blir så oändligt mycket större. Även om det kan kännas lite instängt i Visby så har alla som är där med sig så otroligt mycket i ryggsäcken att dela med sig av.

Människor av en del sorter i alla fall

Jag såg människor av alla sorter, även om barnen jag såg var upptagna med att dela ut tidningar eller tigga pengar. Det kändes lite trist, faktiskt. Tydligen saknade vi även ensamstående, invandrarna, regnbågarna och minoriteterna. Ja, minst en regnbåge såg jag, och då menar jag någon som bar sådan symboler, hur många som hade alternativa läggningar räknade jag inte även om de nog var en hel del, och invandrare lös inte direkt med sin frånvaro. Vilka minoriteter som menas vet jag inte, men jag såg/träffade inga samer. Det betyder i och för sig inte att de inte var där, men om de inte var det så var det synd. Jag har ingen aning om hur det stod till med folks civilstatus, för det tyckte jag för det mesta inte var relevant. Själv bor jag ensam, men har pojkvän som har sambo, och en älskare. Men det tyckte jag inte heller var relevant i de samtal jag hade om innovation och utbildning med mera.

Jag tycker nog att Almedalen är en bra plats för alla att mötas på, och jag ser fram emot att ta mig dit 2012 också.

Specialtack för den fina teckenspråkskursen vi fick!

Klar med Almedalen…?

Eftertänksamma pirater

I skrivande stund sitter jag på båten som ska föra oss tillbaka till fastlandet. Veckan har varit lång, intrycken många och piraterna så underbara som bara pirater kan vara. Dessutom har jag mött en massa intressanta och engagerade människor som givit mig en hel del att tänka på.

Nu tänkte jag åka hem och låta alla intrycken sortera sig och landa på plats i min hjärna. Vi har knappt sovit denna vecka, bland annat har vi suttit uppe mitt i nätterna för att skriva bloggposter och diskutera retorik och strategier. Det finns mycket från de diskussionerna också som ska sjunka in.

100000-åringen

Igår kväll hade vi tänkt ta det lugnt, men så fick vi höra att Olof fyllde 2^5 (eller 32) år. Det är ju en högtid för alla nördar såklart eftersom det blir jämnt och fint binärt. 100000 år!

Vi visste inte riktigt vart vi skulle gå och strosade runt lite på måfå på jakt efter ett trevligt ställe att ta någon öl och sitta och prata. När vi sammanstrålat med Emil drog han iväg med oss på ett målmedvetet sätt och det var bara att följa med. Vi hamnade på Kapitelhusgården, där vi åt god kyckling och drack fantastiskt mjöd. Det var nästan så man trodde man dött och hamnat i Valhall, men bara nästan.

På det stora hela tycker jag att det bästa med Almedalsveckan är att man får möjlighet att samtala med de andra partierna och se hur lika värderingar vi ändå har i de allra flesta fall. Det känns som att det bara är på vissa punkter de grundläggande värderingarna skiljer sig, och att en sådan här vecka ger möjlighet till förståelse för skillnaderna.

På internet i bloggar med mera är det lätt hänt att man faller in i att bara skriva något när man kan peka på olikheter och avsluta med ”…och därför är vi mycket bättre”. Det har sina fördelar och poänger och kanske måste man göra det, men i Almedalen har man chansen att se att vi inte är så olika i alla fall.

Klicka för video om likheterna mellan oss och andra partier och aktörer

Jag är till exempel väldigt glad över att Vänsterpartiet är så överens med oss i integritetsfrågorna, och jag vet att de andra piraterna haft liknande upplevelser med många av de andra partierna den här veckan. Det är hoppfullt inför framtiden. Vi håller på att vinna. Vi håller på att få gehör. Jag tror inte vi är klara riktigt än, men tillsammans med de andra partierna kan vi klara det.

Under veckan har jag försökt fokusera på kunskapsområdet. Det har varit intressant eftersom det är en del av piratpolitiken jag inte i normala fall ägnar mig så mycket åt. Kanske var kunskap det bästa fokus jag kunde ha just på grund av det. Jag kände mig öppen för förslag i samtal, och letade ihärdigt efter behov som kunde tillgodoses genom politik. Jag kan säga att det är ett stort område och det är ganska svårt att hitta fokus. Just nu är jag inte kapabel att skriva någon form av sammanfattning, men jag tror att de intryck jag fick under veckan gav mig en bra känsla för hur verkligheten ser ut. Det kommer definitivt komma till nytta i framtida diskussioner.

För att utvärdera min egen insats lite får jag nog säga att jag gjorde det bästa jag kunde med de resurser i form av kunskap, intelligens, charm och utstrålning jag har. Med tanke på att det var min första Almedalsvecka är jag helt nöjd. Nästa gång ska jag försöka lyssna ännu mer på de som säger att man inte hinner med allt man tror, och stanna längre i samtalen. Det skulle ge färre intryck, men jag tror man skulle vinna på att gå djupare i diskussionerna. Annars var jag nöjd med strategin att bry mig mest om vilken som skulle vara första punkten på dagens planering och sedan se vad som händer.

Jag säger hela tiden att vi knappt sovit, men det är faktiskt en sanning med modifikation. Vi har sovit, men inte de 8 timmar på samma tid varje dygn jag behöver för att fungera balanserat i längden. Det rör sig istället om 6 timmar per dygn, ibland utspritt på flera tillfällen. Jag är faktiskt nöjd med det också. Det har varit tillräckligt för att fungera och tillräckligt lite för att hinna lite mer. Jag tycker vi har lyssnat hyfsat bra på våra kroppar när de bett om mat och sömn. Ibland har vi blivit lite trötta och känslosamma, men ingen har direkt brutit ihop.

Glöm nu inte att kolla Jannes bambuser-kanal och Piratpartiets hemsida för mer bevakning av veckan!

Geek Pride

Jag har under en tid tänkt på att vi som parti tappat bort vår stolthet över vår nördighet. Nu är det återigen bara en känsla, men jag tycker att det känns som att vi nu länge fokuserat på att verka onördiga så att andra ska förstå oss när vi pratar.

Å ena sidan är det viktigt att lära oss icke-nördigt språk för att kunna förklara vår politik för icke-nördar, men å andra sidan får vi ju inte på köpet glömma bort att vårt nördiga sätt att tänka faktiskt ger oss en helt annan synvinkel.

Anna och Mackan tecknar Piratpartiet

Vi ser saker som andra missar, något form av alarm går av inom oss när siffror inte verkar stämma och när logiska fel används som argument.

Men all stolthet är nu inte borta, det märks tydligt. Dan Jangblad uttryckte sig lite olyckligt häromdagen, och genast kom det en hel drös med nördförsvarande kommentarer på Twitter och bloggposten. Jag upplevde inte Dan som något pucko, utan som en man som bekymrar sig för vart landet är på väg.

Bli nu inte ilskna, men folk snackar om olika arbetslinjer, och jag är en av dem som hoppas att Vänsterpartiet driver sin fråga om 6-timmars arbetsdag vidare. Jag hinner nämligen inte med alla mina intressen riktigt. Att då säga att vissa behöver gifta sig med jobbet (vilket är den extrem-nördighet jag tänker på här) är att bedriva en ganska osympatisk arbetslinje politiskt. Om skolan fostrar alla till sådana kommer vårt samhälle att bli ganska konstigt, tror jag. Det är absolut inget fel om vissa gör det för att de vill, men det ska inte påtvingas någon.

Jag försökte förklara lite sedan, men jag känner inte att jag fick ur mig rätt saker riktigt.

Nu är det ju fint att folk reagerar, tycker jag. Tack underbaringar! Mackan tipsade mig om en nördfightingsida när jag började tala om  detta. Själv filmade jag partiledaren och partisekreteraren igår. Jag tycker vi helt enkelt ska vara stolta över de vi är.

 

Svänger det i politiken?

Jag sitter just nu och lyssnar på Håkan Juholts tal. Han har pratat om barnfattigdom, arbetsglädje och arbetsmiljö.Jag har inte hört något spektakulärt ännu, men så sitter jag ju på gräset och bloggar istället för att lyssna helhjärtat. Orsaken är att det var svårt att komma nära på grund av allt folk som är här.

Det är rätt mycket folk här nu. Jag upplever att det är mer nu än under de andra talen. Jag har ingenting konkret alls att backa upp det med, men jag har under veckan haft en känsla av att folk liksom är på väg att svänga åt vänster.

Jag antar att det i så fall är ganska naturligt. Vi har ju haft blå regering ett tag nu. Folk vill ha låga skatter och bra välfärd. Man kan inte få båda, men man kan irritera sig på det man inte har…

Jag hoppas att folk svänger framåt snart. Piratpartiet är inte höger eller vänster, vi är framåt. Man kan inte backa in i framtiden.

I och för sig ser vi ju att vi är på god väg att vinna ändå! Det är faktiskt jätteroligt.

Nu sa Juholt att vi behöver satsa på järnvägarna och tunnelbanan. Det är det bästa jag hört från honom hittills. Och ja, det är klart att det kostar pengar, men vad kostar det oss om vi inte har en fungerande infrastruktur i landet?

Nöjda på H12

Nu har vi satt oss ner på Bloggplats H12. Det är grymt mysigt här. Massa tid kvar till kvällens tal, och vi vet knappt vad vi ska göra av all tid. Fatta hur skönt det är!

image
image

Fredag! Är vi framme snart?

Folk har sagt till mig att man mot slutet av veckan känner en viss ambivalens, att man både längtar hem och att man inte vill att det ska ta slut.

Jag gillar inte riktigt när andra personer vet hur jag känner bättre än jag, speciellt inte när de vet det före jag känner det. Men vad ska man göra när de har rätt?

Idag tänkte jag gå på ytterligare ett seminarium om innovation och utbildning, men ärligt talat så orkade jag inte. Alla är så överens om att vi ska utbilda alldeles mångsidiga, kreativa och kunniga ungdomar, men när det kommer till specifika, konkreta politiska lösningar får man inte mycket matnyttigt.

Jag vill bara ta tag i alla de här människorna, stänga in dem i en kursgård en helg och tvinga dem att genomföra en massa kreativa övningar, meditera och brainstorma så att vi kan utveckla någon form av gemensam plan.

Men det får i så fall ske om lång tid, när alla har vilat upp sig igen.

Mackan frågade skämtsamt om alla piratpartister har ätstörningar, men jag tror att det helt enkelt är så att vi glömmer att äta (och sova) för att det finns för mycket som distraherar.

imageEftersom allt kändes motigt bestämde vi oss för att lära oss lite teckenspråk av Tolka mig rätt, som har hållt till i Almedalen hela veckan. Vi tänkte att det var mindre chans att de pratade utan att säga något. Det var jättekul! Många tecken tänkte man bara ”ja, det är ju klart!” om när man såg dem. Och varför ska man krångla till kommunikationen. Vi frågade även och fick lära oss tecken för både Twitter och hashtagg. Vi hade gissat nästan rätt på hashtagg.

Piratpartiet säger man genom att hålla för ena ögat och sedan göra tecknet för parti; knuten näve i öppen handflata. Jag var tvungen att skratta mycket åt det. Men egentligen är det ju vad vi heter, ordet på talad svenska har bara tappat sin bokstavliga betydelse och fyllts med associationer till vad vi är och vad vi gör istället…

imageVi strosade vidare ner mot hamnen lite planlöst sådär som en uppgiven politiker gör när denna liksom tappat sugen och tron på att prat och skriverier verkligen kan göra någon skillnad egentligen. Där hittade vi ett paket. Det stod att det var en present till politikerna. Gratis?

imageJa, det var det faktiskt! De hade dukat upp ett långbord fullt med idéer för framtiden. Vi botaniserade en hel del, och jag skrev i deras gästbok att jag skulle ta med mig idéerna.

Man kan även gå till hemsidan och ta del av presenterna. Gör det!

Juholts sedelpress

Jag såg just på Twitter att moderaterna har sammanställt vad allt som Håkan Juholt har lovat sedan han blev partiledare kommer att kosta skattebetalarna. Den kan man hitta här: http://juholtssedelpress.se/

Vad jag inte hittat ännu är en uträkning av vad det kommer kosta en låginkomsttagare att få alla de sakerna. Först då kan man ju göra en bedömning om det är värt det. 135 miljarder låter skitmycket, men jag ska ärligt säga att jag inte har koll på hur mycket skatt vi betalar nu sammanlagt och kan inte göra någon bedömning alls. Men så har jag inte läst på sidan ännu.

(bilden kommer härifrån)

Nu är det ju så att Piratpartiet i dagsläget inte tar någon ställning alls i skattefrågor, men personligen kan jag ju i alla fall reflektera en del…

Fostra nördar?

Inatt skrev jag ihop en sammanfattning om mina upplevelser på två seminarium jag varit på som handlade om innovation och skolan.

Det som upprörde mest på Twitter verkar ha varit att Dan Jangblad inte tyckte att skolan ska fostra nördar. Jag vill bara förtydliga att jag inte tror att han menade just datanördar, utan folk som bara kan en enda grej, och inte har någon social kompetens (och alltså till exempel inte kan förmedla det de kan på ett bra sätt till medarbetare). Är man för smal kommer man dessutom snart att bli utbytt mot någon som kan nästa sak.

Jag känner många som jag kan kalla datanördar, men inte så jättemånga som stämmer in på Dans beskrivning. De flesta i Piratpartiet, till exempel är bra på flera olika saker, och är väldigt mysiga människor.

Sedan kan man ju fundera över om det inte behövs några med spetskompetens, och om man inte måste skala bort vissa kompetenser för att kunna bli läskigt bra på en sak. Fast jag vet inte om det är önskvärt att det behövs människor som är gifta med jobbet. Jag önskar människor mer liv än så… men om de lever för en enda sak och blir lyckliga av det är det nog bara att tacka och ta emot.

Klara sitter här och säger att samhället får skylla sig självt om det inte förstår det, så då måste det vara sant!

Bild härifrån.

Hur hittar vi framtidens Polhemare?

imageIgår var jag på seminarie om innovation för framtiden. Eftersom frågan väcktes igår under seminariet för framtiden var det intressant att fortsätta på samma spår idag. Polhem själv hälsade oss välkomna, och därefter handlade det återigen mycket om den utbildning vi har i Sverige.

Dan Jangblad undrade varför innovation, entreprenörsskap och uppfinningsrikedom inte främjas mer. Igår frågade Charlie Hansson om man inte kunde tvinga alla gymnasieelever att starta företag innan de gick ut, så att de på så sätt efter skolan hade valet att driva sitt redan uppstartade företag eller avveckla det. Han tyckte att det skulle vara ett bättre utgångsläge att starta ifrån än att inte ens veta vilken bolagsform man bäst väljer.

Dan Jangblad började med att berätta vad skillnaden uppfinning innovation, eftersom folk ofta inte riktigt vet vad skillnaden är. Läs gärna om innovation på wikipedia även om du tror att du vet!

imageUnder gårdagen pratades det om hur man ska göra skolan till en plats som förbereder unga för att kunna bli innovatörer. Idag fick vi höra att antalet sökande till högskola har minskat drastiskt på senare år, och att när vi säljer system idag kräver andra länder inte bara att tillverkningen läggs i det landet, utan även utvecklingen. Det lät ju inte så muntert.

Christina Lampe Önnerud från Boston power har uppfunnit batterier som  går att bygga ihop ungefär som legobitar. Hon har använt aluminium istället för kolstål vilket gör att  kylning blir lättare. Om jag förstod henne rätt är de mycket mindre benägna att explodera eller tappa kapacitet än ”vanliga” batterier. Företaget har dock 150  patent på det, så andra göra sig icke besvär. Det kan ju naturligtvis diskuteras om dessa 150 patent nu står ivägen för utvecklingen på olika sätt, eller om det sporrade Christina till att utnyttja sin entusiasm för kemi och teknik till att faktiskt försöka göra världen bättre. Skulle hon inte haft den uppfinnarglädje hon besitter utan vetskapen om att man kan ta 150 patent för att skydda sina idéer?

Charlie Hansson klagade ju igår på att byråkratin kring uppstart av företag kändes som ett stort hinder på vägen. Jag undrar hur han tänker kring patent och hela den djungel av juridik som omger dem.

Christina Lampe Önnerud berättade även att hennes batterier i bilarna kan jämna ut energiåtgången från kraftstationerna så att vi inte behöver bygga kolkraftverk genom mjukvara som först laddar batterierna fullt, och sedan säljer den energi man angett att man inte behöver vidare till andra hushåll. Jag undrar hur många av de 150 patenten hon innehar det är som hindrar utveckling av andra system som gör liknande saker med andra prylar. Kanske är det bästa att alla använder just hennes batterier till dessa system. Konkurrens hämmar säkert utvecklingen på något sätt. Eller?

Dan Jangblad avslutade med att säga att ”hela vår välfärd bygger på att vi varit bra innovatörer med teknik som grund”, medan Christina Lampe Önnerud menade att innovatörer har ett ansvar att få unga och barn intresserade av innovation och uppfinningar för att lösa samhällets problem.

Efter seminariet frågade jag Dan samt de andra som samlades runt honom vad de kände konkret saknas i skolan för att rusta elever för att bli en innovatör. Jag upplevde en frustration över att saker liksom blivit sämre och var på väg åt fel håll.

Under diskussionen kom även genusfrågan upp. Jag kunde då inte låta bli att berätta om mina egna erfarenheter; ”alla” tjejer valde natur när jag valde tekniskt, och sedan på högskolan var vi 7 tjejer på 60 elever. Vi tänkte då på att man borde få prova till exempel programmering i kanske högstadiet. För de flesta tjejer som väl provar programmering är bra på det. Iofs gäller det ju killar också… :)

Dan nämnde dock att han tycker det är viktigt att skolan inte fostrar nördar, utan kompletta människor med social kompetens och så vidare. Jag bet mig i tungan och teg still… ;)

Ungdomspolitikerna önskade igår att man i större utsträckning fick komma i kontakt med entreprenörskap i skolan eller genom föreningar, och att man måste jobba bort duktig flicka i skolan och främja pojkarnas kreativitet.

Igår sades även att vi behöver fortsätta ha världens bäst utbildade arbetskraft. Det frågades om LAS var ett problem. Svaret blev ett snabbt ja, men inte för innovationskraften. Sedan kom de unga politikerna fram till att de egentligen allihop har samma mål, men är oense i den sakpolitiska debatten.

Polhem

Polhem gräver ner en tidskapsel i Almedalen

Digitala bibliotek – utopi eller verklighet?

Jag råkade sätta mig bredvid Urban Rybrink innan ett seminarium om digitala bibliotek igår. Eller råkade och råkade. Min strategi är att sätta mig bredvid någon när jag kommer och hoppas att de har intressanta saker att säga i ett samtal före seminariet. Kommer man en halvtimme i förväg är det nog det bästa sättet att fördriva tiden, skulle jag tro. Hittills har det fungerat över förväntan.

När jag presenterade mig som piratpartist ville Urban genast berätta att Mackans bloggpost om deras möte häromdagen kanske inte fick alla fakta rätt, men att andemeningen i alla fall var korrekt.

Sedan berättade han länge om alla de problem som kan uppstå, inte vid tolkningen av det inskannade materialet, utan just vid inskanningen. Riktigt gamla böcker behöver dokumenteras på fler sätt än att just orden läses in. Eftersom de är handskrivna kan det vara av stort värde att kunna studera handstilen senare.

Urban berättade om en bok som var en meter lång och handskriven av en munk för mycket länge sedan (jag vill säga 1600-tal, men jag är inte helt säker på att jag minns rätt). Det är liksom inte bara att lägga den i kopiatorn. ;)

Jag är väldigt glad och tacksam att jag fick det samtalet. Det gav massor med inblick i problematik som jag antagligen fortfarande inte förstår fullt ut.

Seminariet var fruktansvärt intressant. Vi fick bland annat höra att vi har varit i det digitala samhället ganska länge. Vi har en allmänning av kunskap som medborgare vill ha tillgång till, men vi har i politiken fastnat i teknikspecifika diskussioner.

Det var ju skönt att höra att det inte bara är Piratpartiet som kan fastna där, tyckte jag. På det stora hela tyckte jag att det var många piratiska värderingar som kom fram. Till exempel att glappet mellan att en film går på bio och att den finns tillgänglig på DVD nästan tvingar fram piratkopiering. Jag skulle ju önbska att DVD-skivorna såldes vid utgången när man just sett filmen och är som mest pepp på den…

Jag var nog inte ensam om att känna de piratiska värderingarna i rummet, för när en kvinna i panelen uttryckte att ”biblioteken kanske är de nya piraterna” var det som att alla nickade i samförstånd.

image

Det pratades även om att politiker behöver skapa strategi för de ytterligare tekniksprång som behöver göras, och tillse att strukturen blir rätt, för det är dyra saker som byggs upp nu. Då menades att man behöver skapa en övergripande strategi och kanske samma datasystem över hela landet som sedan kan fyllas med innehåll efter behov. Så att inte varje bibliotek eller landsting behöver uppfinna hjulet.

Det hela avrundades med meningen ”Kultur och kunskap måste vara tillgängligt inte teknikspecifikt”. Jag tyckte det var vackert.

Spökhistoria

Ebba Busch förstår inte varför man ska ha rätt att ha kvar vissa delar av sin kropp när man valt att byta ut eller ta bort andra.

Idag har det hänt så mycket att jag inte alls hunnit blogga om det. Efter tre seminarium kroknade jag och gick hem för att sova lite. Jag hann precis vakna, blogga två inlägg (ett om kulturskaparnas seminarium och ett om sociala medier i skolan) och sedan skynda mig ner till Jan Björklunds tal. Jag var rätt dåligt fokuserad, får jag erkänna. Han talade massor om invandring och människosyn. Eftersom jag hade hört Ebba Busch säga helt tokiga saker innan på Bloggplats H12 hade jag svårt att koncentrera mig på något som talade emot annat än en högst ovettig människosyn. Om det nu fanns något sådant.

imageDärefter var det dags att uppleva det under av kultur som uppstår när folk från alla olika partitillhörigheter sjunger varandras kampsånger. Fast inte Hymn till wareshavet, då. Den är väl för knepig melodiskt för vanligt folk, kan jag tänka. Jag klarar då inte av att sjunga den rätt. Klara kan, men hon är för duktig för att jag ska hänga med.

Vi sjöng den (eller försökte i alla fall) medan vi drällde bort till eldarna, filtarna och kuddarna som placerats ut inför spökhistorien som levererades av Anders Wallner, partisekreterare för Miljöpartiet.

imageDet var en dyster bild av framtiden som målades upp, där miljökatastrofer och en osund politik hade ödelagt landet. Det var ett annorlunda och kul sätt att prata politik på, men jag tycker nog tolvslaget (eller spöktimmen) är lite för sent förlagt på natten. Jag var trött och ville bara ligga och gosa med mina underbaringar till partikamrater.

Nu ska jag brottas med problematiken som ligger i att om jag inte bloggar om de två obloggade seminarier jag var på idag nu på en gång så fylls säkert intrycken på imorgon. Det finns ju dock ett incitament för att låta bli; det är så otroligt skönt att ligga ner och sova!

Sociala medier i skolan

I morse var det som jag nämnde i min lilla morgonhälsning här på bloggen seminarium om sociala medier i skolan (på stället på bilden till vänster, förstår ni). Jag gick dit i god tid för att undvika att upprepa seminariet jag inte tog mig in på.  Maria, en lärare som bloggar hade varit med om samma sak och haft samma strategi som mig. Vi började prata lite om sociala medier. Hon upplyste mig att bloggar minsann måste räknas in i sociala medier. Att inte jag hade tänkt på det! Jag har ju alltid sett bloggosfären som ett decentraliserat community.

Att blogga är väldigt socialt. Man reflekterar över andras bloggar, kommenterar, reflekterar, skriver egna bloggposter och samverkar på så sätt på nätet. När bloggarna började bli stora kände jag att jag kunde lämna den instängda känslan i Lunarstorm och skriva mina texter på ett sätt som var öppet för alla, men på ett inte helt olikt sätt.

Under själva seminariet togs galet många intressanta frågeställningar upp. Nedan kommer lite noteringar och reflektioner.

Man bör inte förbjuda sociala medier, utan istället fråga elever vad som lockar med Facebook eller twitter.

Någon tog upp att lärarna behöver varsin dator.  Det är helt galet att många lärare fortfarande inte har det, samtidigt som Maria bredvid mig hade fått en iPad från sin arbetsgivare och höll på att testa vad den kunde vara bra till för att sedan kunna använda den i undervisningen. Jag känner att det kan vara lite snedvridet, och att man får ju bara en chans på sig att gå i skolan. Hamnar man i fel skola kan man få så mycket sämre förutsättningar än andra jämnåriga. Jag vill inte att ungdomars förutsättningar ska bero på om de har tur, eller rätt föräldrar eller bor i rätt stad (eller del av staden, för den delen).

Jag pratade om just detta med att lärarna halkar efter eleverna med min gamla svenskalärare från gymnasiet när Piratpartiet höll torgmöte i Södertälje, och den bild hon målade upp för mig då fick mig att verkligen känna att vi behövs. De hade en dator att dela på i lärarrummet, och den var gammal som gatan och gick trögt som sirap. Samtidigt hade en del elever en god datorvana och fick ständigt förklara för lärarna hur det går till på nätet.

Om skolan ska vara en plats där äldre lär yngre i framtiden behöver något göras åt den situationen. Helst igår.

Internet är lätt mer interaktiv än böcker. Man kan inte kommentera i en bok, på nätet är det lättare att föra en diskussion om materialet man läser.

Alla har inte möjligheten hemma. 89-procent av eleverna har datorer och internet hemma (om jag hörde rätt). Det kan tyckas som rätt mycket, men jag tycker att andelen som inte har möjligheten hemma är för stor. Som jag skrev häromdagen;

Hur löser man det utan att särbehandling och utan att bromsa utvecklingen hos de som ligger före?

Svaret blir att ge eleverna möjlighet att lära sig själva i skolan, att lära av varandra och att skolan ska vara en stödjande och vägledande hand i det hela.

Piratpartiets syn på det hela är att det bör vara lika självklart att skolan tillhandahåller tillgång till datorer som att de tillhandahåller pennor och miniräknare, och att skolans uppgift även är att lära och hjälpa eleverna använda dessa verktyg.

En del i det hela är nog bloggandet. Allt blir ganska korthugget på Twitter, men på en blogg skapas ju verkligen möjligheten att berätta för varandra hur man ser på saker och ting i det kollaborativa kunskapsbygget som nätet är.

@josef_sahlin tyckte att klassrummet har blivit större och använde bloggande flitigt i undervisningen. Han sa att bloggandet tar inte tid från undervisningen, det sparar tid! Eleverna kan presentera sina arbeten och peppa varandra med mera på bloggarna, vilket gör att mycket av hans uppgifter redan är klara så att han kan arbeta mer effektivt och ta hand om det som inte skulle hunnits med annars.

Han berättade att visar man man vill och gör vad man kan med man har, så kan man få verktyg av skolledningen. Han hade börjat med en gammal dator ingen ville ha eftersom tangenterna F och I saknades på den, men när de såg vad han kunde åstadkomma fick han mer resurser.

Det kom en fråga från publiken om lärarutbildning har ansvar att ge alla lärare en social mediekompetens. Svaret från panelen blev i princip ett enkelt ”Ja”.

Internet är en helt integrerad del av ungdomars värld, som är högst verklig. Skolan har lika mycket ansvar på nätet som på skolgården, men det betyder inte att en lärare måste vara vän med eleverna på facebook. Det togs upp att om en lärare är kompis med vissa, men inte alla på Facebook sänder det otroligt starka signaler till eleverna. Det kan uppfattas som särbehandling eller mobbing.

Jag tror att det är bra om lärare istället lyssnar på vad elever säger och finns tillhands när det behövs.

Diskussion fördes under seminariet på #lararkanalen och det gör den säkert fortfarande. Efter detta powerbloggande ska jag nu försöka hinna ner till talet i Almedalen.

Yttrandefrihet och upphovsrätt – motpoler eller beroende av varandra?

Igår var jag på ett seminarium hos kulturskaparna med rubriken ovan. Först fick jag liksom ingen rätsida på rubriken men sedan, när jag som bäst satt och lyssnade på den livliga diskussionen, kom jag på att det är ju därför jag är piratpartist!

För att vi inte kan tillåta att yttrandefriheten, brevhemligheten och rättssäkerheten får stryka på foten för att skydda upphovsmännen från ett brott det inte är säkert att de tar skada av. Det kan till och med vara så att de tjänar på det.

Demokrati versus kultur, enkelt uttryckt. Och under seminariet kom man ju också fram till att kulturen är en viktig del av demokratin. Det är ett sätt för folk att uttrycka sig och förmedla och sprida budskap.

I Iran finns det inga eller små rättigheter för artister. Vi hade besök av Goga (kan ha stavats helt annorlunda) som inte kan åka tillbaka eftersom hon är en kvinnlig rappartist som sjunger vad hon vill. Om hon skulle åka tillbaka skulle hon ”försvinna”, och ingen skulle höra talas om det, och ingen skulle veta vad som hänt med henne, sa hon. Hon nämnde också att folket i Iran är väldigt unga och har inte mycket pengar att betala med. Ändå trodde hon att hon skulle fått mer pengar av dem om de hade haft en copyright liknande den vi har.

Jag tror inte det. Jag tror att människor ger vad de kan för kultur. Jag tror inte att det spelar någon roll om en lusfattig student kallas brottsling eller ej om denna inte kan ge pengar för den kultur den konsumerar. Jag tror att personen i fråga kommer att konsumera precis samma kultur i alla fall.

Jag har testat att inte ladda ner eller lyssna på det jag inte kunde betala för. Det var svårt, och ledde till att jag distansierade mig från mina vänner på ett icke önskvärt sett.

Panelen började även jämföra fildelning på nätet med brott i köttvärlden, och jag försökte komma på vad som var motsvarande brott. Jag tyckte väl ungefär att man kan jämföra med att gå på vernissage och ta kort på alla tavlor med mobiltelefonen, titta på bilderna hemma, bestämma mig och sedan köpa några av tavlorna.

Efter seminariet diskuterades det med Jan Rosén. Då jämfördes fildelning med att gå över någons gräsmatta. Jan Rosén tyckte det var för lindrigt. Han tyckte istället att det är detsamma om jag tankar ett album så kunde jag lika gärna gå in på artistens gräsmatta, och sedan sätta upp ett borrtorn och börja leta olja. (bilden kommer härifrån)

Jag kunde inte riktigt förstå det synsättet. Tanka hellre min musik, säger jag.

Jag tror vi helt enkelt har ett arbete framför oss att närma oss varandra i synsätt på något sätt. Jag ska försöka förstå varför det står så många borrtorn på min tomt, helt enkelt, när jag trodde att allt som hade hänt var att en stig höll på att trampas upp. En stig som leder människor till mig.

Diskussionerna gick vidare under lite mingel, och jag fick bland annat höra att det nu ska gå att kombinera STIM och Creative Commons. Det tar sig! Jag måste undersöka sanningshalten i det när jag kommer hem från gotland igen…

Anna har också bloggat om seminariet, och Mackan har bloggat om att vi bör bli kulturskaparnas ”fyllekompis”. Jag håller med.

Vänsterpartiets dag, men Ohly verkar inte ha det så lätt

Det första jag såg idag när jag startade datorn var en artikel på DN om att Ohly visst inte är så poppis. Jag förstår som piratpartist väldigt väl hur motigt det kan vara när man i två riksdagsval i följd inte gjort ett så bra resultat man skulle önskat. Och att medlemmarna kan börja leta fel hos ledaren.

Om ledaren är mänsklig så finns de där. Frågan är bara hur stora de är, och om man kan göra något åt dem.

Jag har tagit det rätt lugnt med att komma iväg idag med tanke på att min kropp visst inte orkade mer igår, men jag ska försöka komma iväg till de så stugorna i Almedalen under dagen och språka med vänsterpartisterna.

De har ju i alla fall utåt sett tagit efter oss i många frågor som övervakning och integritet. Jag grundar nu detta påstående endast på vad det stod i deras valmaterial i senaste valet. De texterna om FRA hade i princip kunnat vara skrivna av en pirat.

Det är kul att vi kan påverka andra partier, och det ska bli intressant att se om de lever upp till sina ord när de får mer inflytande i riksdagen igen.

Must urtagen

Jag har blivit en trött Vidde. Det är ju helt galet hur mycket som händer och hur mycket folk man träffar. Kul är det, men det tar verkligen musten ur en.

Anna skulle ha krossat motståndet totalt i debattboxningen, men det var nog svårt att hitta någon som tycker informationsfrihet är något vi inte vill ha…

Jag vet inte om jag drack för lite, spände mig för mycket, sov för lite eller om jag helt enkelt försökte vara på för många platser samtidigt. Jag fick i alla fall en galen huvudvärk och lätt illamående. Det kan ju i och för sig ha varit chocken en datanörd upplever om man placerar den mestadels utomhus två dagar i rad…

Anna gav mig piller mot huvudvärken. Det var rött. Jag blev orolig. ;) Sedan fick jag en hamburgare och en cola. Saker blev bättre. #tackjanne

Nu har vi landat i piratnästet där vi bloggar och sånt på ett sådär lugnt sätt. Det kanske vore idé att sova, men jag har ju trevligt, juh!

image

Related Posts with Thumbnails