Men en del funderingar har det blivit också. Imorrn presenteras partiledningen så en del organisatoriskt har jag tänkt. Men mest har jag funderat grupppsykologi…
Rick har satt igång och meddelat orsaker till att han avgick på sin blogg, och det finns en del att fundera över. Kommentarerna på den här posten är tämligen intressanta, tycker jag. Mest för att vi behöver ta med oss hur vi har gjort och vad som inte fungerat så att vi kan vara bättre.
JörgenL funderar över det här med ansvarskedjan vilket gör partiledaren till ytterst ansvarig för det mesta i partiet. Lägger man fram det så är det faktiskt inte underligt om man som partiledare får det hett om öronen! Nu har vi haft val av DL och VL här och var, så det kan möjligen ha förhindrat en del av det, men tekniskt sett är de valda ledarna fortfarande tillsatta uppifrån.
Men med all den pressen som ändå varit är det inte underligt om man blir lite förvirrad och gör misstag. Frågan är vad man väljer att göra när man inser att saker och ting inte gick så bra som man hade tänkt sig. Jag började citera Sheldon från Big Bang Theory idag när jag försökte förklara för en partikollega att innan man kan bli förlåten måste man be om ursäkt. Är man inte förlåten när man gör nästa misstag överreagerar folk, och det känns antagligen rätt så överdrivet om man inte förstår bakomliggande orsak. Och det är nog svårt att förstå om man slutat att lyssna på grund av att folk reagerar så överdrivet.
Ond cirkel som antagligen är lätt att hamna i.
Själv tycker jag att organisationen behöver breddas. I nuläget fattas det folk för att kunna göra det på många håll, och det tror jag beror bland annat på att för mycket ansvar legat på för få personer för länge. Organisationen har känts som en tunn pyramid, ett korthus med en eller två personer i varje nod. När en av dessa blivit sjuk eller avvikit (ofta för att de inte orkar mer) har allt arbete runt denna lamslagits medan folk försökt täcka upp. Det har helt enkelt varit för mycket krishantering och för lite tid över till löpande arbete.
Jag hoppas jag får tid över att skriva mer om det en annan dag.
Sedan såg jag den här posten på Live och började fundera på om det inte låg en hel del i det. Möjligen.
Här är en mystisk bild från festen igår. Min kamera hanterar inte fester så bra…
Nu behöver jag sova. Upp tidigt imorrn och jobba ska man.
Häromdagen skrev jag ett inlägg om saker jag tyckte var konstiga i Ricks beteende. Jag tvekade lite innan jag postade det, för det var ett rätt kritiskt inlägg, kände jag, och det kanske inte skulle vara smart att posta på min blogg. Ska man verkligen föra fram kritik så öppet?
Men så hade jag precis postat det här. Och det är ju så jag gör. Tycker eller tänker jag någonting så skriver jag det på min blogg.
Det är ett invant beteende, men också ett sätt att kommunicera på, och ett sätt att få tankar och idéer prövade av partikamrater och kompisar. Ungefär som i samtal oss emellan, men lite mer öppet.
Och innan jag postade tänkte jag på andra bloggar jag läst som postat liknande inlägg. Det har helt enkelt blivit någon slags kultur i Piratpartiet att öppet diskutera missförhållanden och sedan komma till konsensus och rätta till det.
Piratpartister i allmänhet tänker inte på att hålla saker hemligt. Vi diskuterar öppet i forumet och på paddor, och vi utvärderar oss själva i våra bloggar.
Vilket annat parti gör det i samma utsträckning?
Tänk om hela riksdagen var full med sådana personer som bloggade om sina känslor och upplevelser under dagen i riksdagen! Varje dag…
Jag tyckte till exempel inte att det inte gick att få plats med alla tankar om distriktskongressen för Ung Pirats östra distrikt i ett enda blogginlägg och kände att det var bra att andra skrev om det också. På så sätt kom en mer nyanserad bild fram. Tänk om man hade tillgång till 349 blogginlägg om en debatt i riksdagen man var intresserad av. Informationsflöde? Ja, då får man väl skapa en padda och försöka strukturera upp fakta tillsammans med andra.
Tänk om alla politiker kritiserade sig själva lika mycket som de kritiserade andra? Öppet.
Det är sant att vi i PP ibland kan ge varandra en känga, och vi kan ha en dålig dag. Vi kan missuppfatta situationer där vi själva inte varit närvarande och bli arga. Men vi vågar säga vad vi tycker. Vi håller inte tyst. Det är sådana politiker jag vill ha i riksdagen.