Idag fick Idun smaka körsbärsgelé. Jag kunde inte låta bli att sno ner det i varukorgen sist vi var på city gross och hittade utländska hyllan. Eftersom jag älskar att prova nya grejer och körsbär, och gelén var billig så var det ganska självklart att testa. Inte så att jag inte ätit gelé förut, alltså. Bara inte körsbärsgelé.
(här skulle jag kunna göra en utsvävning om varför det är ett s efter körsbär i körsbärsgele, men jag förstår inte riktigt reglerna kring det. Kirsi?)
Nå, gelépulvret blev stående i skåpet eftersom jag bara köpte en förpackning. Dumt. Köp alltid minst två så man inte känner att den första förpackningen ska sparas till lämpligt tillfälle! Igår bestämde jag att det var ett lämpligt tillfälle.
Den tog tid på sig att stelna, så Idun sov när jag och Yosh återupptäckte geléns glädjeämnen. Alltså jag vet ju inte vad han har för erfarenheter av gelé. Han talade om för mig i affären att jag skulle bli besviken, så jag slöt mig till att a) han hade erfarenhet och b) det var ingen vidare rolig historia eftersom han inte hade uppskattat det hela OCR dessutom inte satte igång och berättade om det. Nåväl, boingy stuff var roligt! Och det var faktiskt inte genomäckligt.
Iduns reaktion blev “goosi!” (godis!), varpå hon blev väldigt possesiv över glaset hon fått. Så det måste vi göra om!
Om man tänker att någon smält ner godis i glaset och sedan äter det blir man faktiskt positivt överraskad över att det inte är så sliskigt som det skulle vara!