Mot slutet blev verkligen temat brutna samtal. Skype-samtalet bröts och vi fick inte igång det igen. Samtidigt ringde telefonen och jag hann inte svara. Ringde upp för att höra om det var viktigt, kom igång med samtalet, och så bröts det igen! Grrr! Jag ringde upp den första personen och pratade färdigt, men efter det svarade inte den andra personen i telefon längre för det hade blivit för sent.

Nu är jag massor uppe i varv och vill börja min kväll, som redan är slut. Och Spore fick för sig att min kopia av spelet (som är inköpt för en massa dyra pengar på fullständigt lagligt sätt, collectors edition och allt) var olaglig igår och ville inte ge mig tillgång till internet-tjänsterna. Efter ominstallation vägrar spelet starta över huvud taget och krashar bara innan loadingscreen ens visas.

Min röst gör ont efter allt pratande och jag vill ha en hemmakväll med god mat och mjuka kuddar!

Alltså nu är jag väldigt irriterad på allting!

Om någon missar det så gnäller jag såhär överdrivet mycket för att jag har PMS. Jag har ju visst det fått massor gjort. Det skrev jag ju i början, och jag hade lagt på om jag inte gillade att prata med folket.

Han kanske ska bo i ett sånt här hus när han blir civiliserad;

3 personer har flattrat mig direkt på Flattr, och jag antar att de är tacksamma för att jag finns (där). Det känns inte helt fel!

På tredje plats i tabellen (som sorteras på inkomst) har vi Storybook. Med tanke på hur mycket tid jag la ner på att utveckla den är det ju skoj att den uppskattas. I nuläget kommer jag inte åt sidan, dock. Undras om det beror på DNSSEC-signeringen? Jag får kolla det sedan. Tillfälliga adressen http://storybook.se.loopiadns.com funkar i alla fall.

I alla fall kommer rapporten här som vanligt! För ovanlighetens skull jag tog med hela den här gången då rapporten var så kort.

Användare: Vidde
Namn: Johanna
Period: 201201

Denna inkomst innebär att jag kom upp i €30 på inkomstsidan och flyttar alltså över €3 till mina medel för vidare flattring. Det ger mig en summa på medel-sidan på €16.12, vilket innebär att jag även denna månad ger €3 till andra snälla människor som delar saker på internet.

Idag har jag flattrat Anne Kekkis bloggpost som handlar om hur många procent man kan jobba i egentligen. Hon är klok, hon. Det är synd att det är så svårt att lyssna på kloka människor…

Nu finns det visst ett plugin till Firefox också!
Det var jag ju tvungen att prova. Tydligen kan man nu flattra individuella tweets. Me like. Det dyker upp en ganska oansenlig ikon i adressfältet i webbläsaren (hade inte sett den om jag inte letat) och så är det bara att klicka. Den skickar en till Flattr-sidan där de artigt frågar om jag verkligen vill. Känns bra ifall man råkar klicka snett…

Jag var ju tvungen att prova, så nu har totalbisquit en flattr att hämta.

Jag undrar om alla som vill kommentera anonymt tänker på det… Jag tycker alla har rätt att kommentera anonymt om de så vill, och det är inget hinder att prata med dem.

Å andra sidan kanske de gör det, och det är därför jag möttes med sådant raseri när jag en gång försökte argumentera med en eller flera (hur ska man veta) anonyma kommentatorer. Jag sa åt dem (?) att använda något påhittat nick om de inte ville att jag skulle klumpa ihop kommentarerna med varandra. Minst en av dem blev arg, som sagt.

Det är kanske ok att gruppen heter Anonymous, men det krångliga ligger i att veta om den som nickar Anonym tillhör gruppen eller bara vill vara anonym.

För hundra år sedan var ”Vidde” ett anonymt nick jag gömde mig bakom. Ingen visste ens om jag var tjej eller kille. Det tyckte jag var jätteskönt. De flesta utgick från att jag var en nördig kille, och jag lät dem tro det. Mitt främsta argument för det var att jag ville veta att beröm var ärligt beröm. Sånt som man ger till en medmänniska som gör något bra, inte sånt man ger till en tjej för att hon ska gilla en tillbaka. Nuförtiden gör det mig inte lika mycket, på gott och ont. Eller så har jag blivit bättre på att skilja det ena från det andra. Men det var en parentes.

I alla fall så får var och en som nickar Anonymous numera tänka lite mera på vad man förknippar uttalandet med. Förr var det bara de andra inläggen i samma tråd med samma nick som riskerades att kopplas samman. Nu verkar det vara en hel rörelse. En anonym rörelse som jag blir lite osäker på om det finns ett mål och mening med, eller om det bara är ett gäng hackers som tittat för mycket på Fight Club.

I och för sig har jag också sett mycket på den filmen i mina dagar, och vissa gånger kan jag nästan förstå att man försöker hitta genvägar till att få ”dem” att förstå att vi menar allvar med att de ska lyssna på oss. Men, när fungerade det egentligen? Och när jag tänker riktigt noga efter är steget mellan att ta ner en hemsida (och en del andra som råkar komma ivägen när man kör DDOS) och att spränga en byggnad inte särskilt stort. Det är inte rätt riktning, helt enkelt.

Så snälla SvD och alla andra tidningar, gör det större när stora folkmassor ställer sig i kylan och ropar om vad de tror på än när ett gäng andra lyckas göra det svårt för besökare att ta sig in på en site. Och var så snäll och blanda inte samman de båda grupperna.

Jag kan säga att jag börjar tröttna.

Kanske får jag skylla migsjälv som tyckte jag var nästan frisk och for till stallet i torsdags. Kanske skulle jag inte mått bättre ändå. Kanske skulle jag till och med mått sämre.

Det är svårt att veta, men psykiskt mår jag bättre än på länge. Är det inte märkligt?

Idag hade jag tänkt demonstrera mot icke-demokratiska processer där saker bestäms över huvudet på folket… Men det var uppenbart redan igår att det var uteslutet i mitt tillstånd.

Jag är glad att så många andra gjorde det ändå. Ni borde kika på Trobergs tal på YouTube. Det ger hopp om att utvecklingen kanske kan ändras när så många inte bara är medvetna om problemen, utan även tillräckligt engagerade för att trotsa kylan och mötas i den kallaste stad jag känner till (luften blir liksom aldrig torr i Stockholm) för att protestera…

Ni får leta länkar själva, jag orkar inte när jag bloggar från mobilen.

Näe, om man skulle se om lite buljong går ner.

Jag har haft alla möjliga ursäkter, till och med pengar har jag tänkt att jag inte har tillräckligt av. Hallå! Jag red i Jokkmokk fast jag vissa gånger inte visste vart vi skulle fått mat ifrån om inte frysen vart full med renkött och skafferiet fullt med pasta. Pengarna tog aldrig riktigt slut, men jag minns att jag en gång jobbade lite svart för att skrapa ihop till det sista av ridavgiften som inte betalades av de slantar jag hittade i gåvokuvert från jular. Pengar jag sparat till nån regnig dag. När ridningen inte ville betala sig själv regnade det, tyckte jag.

Nu har jag faktiskt pengar. Jag hade tydligen två kompisar som kunde komma med till stallet också! Så att jag inte vågade gå dit själv var inte heller nån ursäkt. Och det där med att folk kan vara elaka medan hästarna är snälla… Ja, ingen av de som var där ikväll var i alla fall ett dugg elak, spydig eller någonting alls åt det hållet. Alla var jättetrevliga. Tror jag iaf. Jag har legat och sovit hela dagen för att orka och var inte riktigt med i skallen, men hästar är friskvård, resonerade jag.

Jo, för jag blev sjuk igår. Illa. Det går ju inte. Inte nu. Skulle det bli ursäkt 587? Näe! Sova sova, vila vila och så SKA det ridas! Så det gjorde jag.

Idag mådde jag väl inte helt hundra. Var inte på jobbet och sov som sagt hela dagen, ett tag tänkte jag till och med att det kanske är dumt att fara till stallet, och det kan ju hända att jag är lite hängig imorrn, men i det långa loppet kommer jag må så himla mycket bättre!

Jag kände när jag satt och koncentrerade mig på att slappna av så att jag skulle följa hästen bättre att det här, det är terapi det! Ridning kräver 100% koncentration av mig, annars går det inte. Det är nästan som att meditera. Eller… jag vet inte vad skillnaden är. Man behöver röra sig rätt, andas rätt, sitta rätt och när allt stämmer, då bara stämmer det så himla underbart bra!

Jag trodde aldrig att det skulle vara så redan, men i några spridda halva sekunder ikväll, då var jag där. Allt stämde, hästen kände det, jag kände det och allt bara flöt. Sedan var det skumpigt och jobbigt igen, men så värt det! Vore ju trevligt om det kunde vara längre stunder, men tro mig, att alls komma dit är inte helt självklart.

Romadina, bild lånad från ridskolans hemsida

Jag fick rida Romadina, och hon lyssnade verkligen på allt jag gjorde. Allt. Även allt jag gjorde fel. Så för det mesta var hon liksom inte helt nöjd med situationen, men snäll som tusan och gick fint omkring, om än inte i form som jag tyckte att alla andras hästar gjorde heeela tiden. Jaja, jag ska bli bättre än mig, inte bättre än dem.

Bara att komma igen nästa vecka. De räknar med att jag kommer om jag inte säger annat. Och det tänker jag inte göra (säga annat, alltså)!

Sen att bussen tar mig nästan dörr till dörr på ett kick är ju också jättebra, om det bara inte var så himlarns kallt därute. -15 är det nu. På hemvägen frös jag, på vägen dit tyckte jag att ”äsch, allt varmare än -30 är ju ingenting” och gick och pillade med mobilen utan vante. Det där med ”en gång norrlänning, alltid norrlänning” som de sa till mig när jag flyttade upp, det stämmer nog. Bara inte när benen knappt bär längre.

Nu ska jag duscha så varmt jag bara orkar!

Jag kan känna lite att varför skulle jag vara först med att ta ner mina fina lampor som lyser upp så hemtrevligt?

Nå, nu vet jag att jag inte skulle vara först. Jag har då sett flera lampor försvinna… Men så länge belysningen nedan är kvar, varför skulle just jag skämmas för mina lampor?

Det började igår morse. Jag var trött, hade sovit alldeles för lite hela veckan, och var sådär orörlig i hela kroppen. Sådär så att man inte går när man borde, utan dröjer sig kvar tills man måste springa. Det är inte roligt att springa när man är sådär trött-orörlig, kanske mest för att spring är ungefär precis motsatsen till att vara still.

Men jag sprang. Jag beställde bussbiljett genom VL-appen. Jag svarade i telefonen som ringde, jag försökte stänga jackan. Jag försökte hinna med bussen. Jag försökte höras till pojkvännen i andra änden av luren som inte kunde höra mig trots att jag drog fram mikrofonen ur jackan och försökte tala in i den.

Kan såna här bestämma sig för att stanna på en plats?

Det hela var rätt kaotiskt, så jag gissar att det var då någon gång som mina nycklar helt enkelt bestämde sig för att de inte ville följa med mig mer. Jag märkte aldrig att de var borta. Inte förrän jag kom till jobbet.

Panik. Vad gör man? Vem ringer man? Har jag verkligen inte bara kastat ner nycklarna här i väskan någonstans?

Jag ringde VL. De skulle kolla på bussen. Lina lånade ut bilen så att jag kunde åka och leta mellan mitt hus och bussen. Ingenstans var det någon som hittade ett par nycklar.

Jag gick och letade mellan jobbet och busshållplatsen. Therese letade igen när hon till stan på rasten. Ingenting. VL hittade ingenting.

Pojkvännen ringde polisen åt mig (för att jag inte kunde mer då) och meddelade mig sedan vilka tider de hade öppet så att jag kunde gå dit dagen efter.

Per var snäll och lät mig sova hemma hos honom. Min plan hade annars varit att åka buss eller sova i trapphus eller vadsomhelst. Det var en rätt så dålig plan. Jag tror jag ville straffa mig på något sätt. Pojkvännen påpekade att jag var välkommen hem till dem. Det var en något bättre plan förstås. Kanske hade det varit mysigt hursomhelst, utom att jag var rätt arg på mig själv och sa dumma saker om mig som gjorde pojkvännen ilsk på att jag talade illa om hans flickvän. Han är underbar.

Siv masserade mig och sa åt mig att åka till VL och titta själv bland deras hittade prylar, för det tyckte hon brukade funka bäst. Jag bestämde mig för att sluta jaga låssmeder tills dagen efter. Så onödigt att byta lås om man sedan fick tillbaka nycklarna. Ibland behöver man ”bara” en massage för att kunna tänka klart. Det var ju tur att min massage-tid var just igår…

Jag satt hemma hos Per och tittade på andra delen av Kronjuvelerna tills det blev för sent igen. Det är rätt mycket snack om en borttappad nyckelknippa i den…

Idag ringde jag till VL, men de var på sammanträde till 13:30 och kunde inte alls prata med mig och berätta om någon hittat ett par nycklar igår eller inte. Min lunch är en timme, men jag tyckte inte att jag kunde ha samvete att lägga den senare än klockan ett, och så var det ju det där om att människor blir hungriga med jämna mellanrum också. Jag tycker vi borde avskaffa det, men jag blir nedröstad hela tiden när jag tar upp det…

Jag bestämde mig helt enkelt för att testa att gå till polisen istället och ringa VL igen om nycklarna inte var där. Så jag gick. Och så gick jag lite mer, för i den här staden där den här historien tilldrager sig ligger polishuset på andra sidan staden. Ja, kanske bara från vissa håll, men jag tycker då att det känns som att polishuset ligger väldigt långt borta från där jag är den mesta tiden. Det är antagligen bara en sådan där konstig känsla som en del människor har som inte har så mycket med verkligheten att göra. Eller så är det så att jag jobbar på andra sidan om hela centrum-mockajongen.

I alla fall så behöver man inte ta en nummerlapp när man ska till hittegods, utan man ska bara vara välkommen längst bort i korridoren till vänster. Jag funderade över semantiken en sisådär 15 sekunder. Skulle jag gå längs korridoren som var till vänster eller skulle jag gå längst bort i korridoren (the one and only) och sedan hitta dit jag skulle till vänster i den? Svaret var ja. Den vänstra korridoren (jag tog aldrig reda på om det fanns en korridor till höger också, men det såg ut som att det kunde göra det) innehöll en hittegodsavdelning som var placerat till vänster. På vägen dit behövde man gå förbi de där sci-fi-boxarna där man tar passfoton, och där man ser ut som en brottsling om man sovit dåligt och följer anvisningarna om var man ska titta när kortet tas. Jag gillar dem inte.

I luckan längst bort till vänster fanns en hoppfull kvinna som hivade fram en låda med många nycklar och berättade ivrigt att det var en tjej tidigare som hade hittat sina nycklar där. Hon bad mig leta. Jag var säker på att mina nycklar låg och skräpade i en bortglömd låda på VL och att det var onödigt, men jag hade väl inget att förlora på att se efter förstås… Jag tittade. Jag såg inte mina nycklar. De var inte där. Allt var gråsvart i det konstiga motljuset och ingenstans kunde man se ett stort piratmärke och ett kamouflage-färgat nyckelband.

-Det ser mörkt ut, sa jag dystert.
-Men inget sånt här då? kvittrade kvinnan och höll upp en trasslig hög med band och nycklar.
Jag kisade. Jag såg något runt. Ett piratmärke. Och… mina nycklar! Jag blev alldeles till mig.
-Titta, det är ju mina nycklar! utbrast jag och började inspektera mina nycklar som om jag aldrig sett dem förr.
För alltså, man tittar ju inte så noga på sina nycklar. Inte egentligen vanligtvis. De liksom bara är där, förhoppningsvis. Och släpper in en genom dörrar.

Kvinnan såg ut som om hon kom på att hon inte bara kan stå och lämna ut nycklar till höger och vänster lika lite som jag kan skicka ut kontouppgifter hursomhelst. Hon nappade åt sig nyckelknippan igen och höll den så att jag inte såg och bad mig berätta vad som fanns på den. Jag var mycket bättre på det än jag trodde. När jag kunde berätta vad texten på nyckelbandet (som man inte ser, typ, för det är samma färg som bakgrunden) var så tyckte hon nog att det räckte.

Så jag ringde pojkvännen och berättade den glada nyheten på väg tillbaka, och sedan ringde jag och berättade den sorgliga nyheten för Per. Alltså att jag inte behövde sova hos honom utan skulle hem och byta trosor. För det är sånt jag tycker att det är viktigt att berätta för folk. Jag är nog lite egen… som om jag inte kommit på det förrns nu…

Lyckat, alltså. Och sen var det 12 minuter kvar av lunchen när jag kom tillbaka så jag hann äta världens godaste pasta med pastasås. Eller sås och sås… grädde och grönsaker. Men det är en annan historia.

Nu har Anton fått vatten (han gör slut på det genom att täcka vattenflaskan med spån hela tiden) och på torsdag nästa vecka ska jag och Therese rida på hästarna på Rocklunda. På lördag är det tjejkväll, tydligen hos mig. Det ser förjävligt ut här, men det får folk vackert stå ut med.

Om det är du som tänker mörda mig så är du på min lista nu. Ni vet, listan över folk man inte gillar. Möjligen ska man vara icke-snäll mot folk på listan, men jag vet inte om det kanske skulle kunna trigga just den där mördar-grejen. Möjligen under sex medan ett kärnkraftverk pajjar i närheten. Ni vet, en vanlig måndag…

Om det är det jag har ångest över är det definitivt något annat som orsakar att jag inte kan hantera en sån liten grej.

Jag läste eventuellt ett mail fel också. Ångest igen. Som om det spelade jättestor roll? Om jag svarade på något annat än det som efterfrågades får väl personen som skickade mailet till mig säga till… skulle det vara så farligt?

Gah.

Eventuellt är det dags att sluta ha juluppehåll från Vidde Webb också. Varför vill jag inte kasta mig över det?

Varför satt jag hela helgen och programmerade på ett gammalt webbspel? … för att det var kul, antagligen.

Imorgon ska jag, eller så ska jag inte, försöka klättra uppför en vägg. Jag är inte bra på det. Jag har inte rätt byxor. Eller skor. Och så skulle det kunna gå ännu sämre än förra gången. Jag vill inte, för jag kan misslyckas!

Nu behöver jag titta på minst ett avsnitt Bones och äta upp resten av chokladen jag har här. Det är sant! Jag måste. Det står säkert i någon lagbok någonstans, eller så är det en naturlag.

Sedan kom jag på att det kanske inte alls förhöll sig på det sättet. Bäst att undersöka. Här är bilderna på de som var senast i mitt flöde (och som jag bedömde som personliga twitter-konton) just när jag skulle kolla.

Japp, typ hälften hade en sån pose (om man avrundar väldigt generöst). Annars kan man liksom lite stylish titta bort från kameran, vara långt borta eller ha en tecknad bild.

Nu är ju urvalet förskräckligt ovetenskapligt här, så jag vet inte om man kan dra några slutsatser alls, men det är minsann män också som sätter sig på det viset framför kameran.

Min egen bild är tagen med just det att man ser underlägsen ut om man gör så i åtanke. Och så tycker jag att den ljuger om mitt humör varje gång jag ser den. Jag undrar hur de andra tänkte…

Jaha.

Vem var han nu igen?

Vad skulle du helst vilja att jag delade med mig av? Vad vill du flattra?

Om du inte har flattr, vad skulle göra att du tog steget att skaffa det?

Jag upptäckte att man kan tacka sina flattrare nu. Jag var ju tvungen att testa. Jag hoppas att det inte uppfattas som störande spam, utan verkligen som ett meddelande som säger ”tack”.

Jo, för jag har en lista med städ-saker man kan göra, och så slumpar jag fram en. Det är bara för att jag får system overflow eller liknande när jag tänker ”jag borde städa här”. Det är så mycket man behöver göra för att få fint hemma så jag blir helt snurrig! Nu har jag mått dåligt ett tag, och då släpper jag bara saker där jag står, för det finns ingen energi.

Nu skulle jag inte säga att jag sprudlar av energi, direkt, men jag ligger inte som en böckling utmed mattfransarna och begråter allt som inte blivit som jag tänkt mig heller. Jag FÅR göra det om jag vill! Jag får låta bli att svara i telefon också. Jag får göra vad jag vill, för jag är minsann vuxen, och någon fördel ska man ju ha för att man inte skaffat sig någon avkomma som man behöver hålla ordning på.

Nepp, nu ska jag se om jag hinner med badrummet innan Kent-skivan tar slut.

Det är tårar

Kan man gråta som en karl?

Snälla Du förlåt mig

Jag glömde vem Jag var

snälla sluta lyssna

Glöm allt Jag sa

Jag mår bra

Du måste lämna mig i fred

Jag fetstilade, för det kändes som att det passade in så bra på mig. På mitt liv. Jag hade glömt vilka bra texter de har gjort.

EDIT: Hoppas random.org är nöjd med mig nu!

Imorgon ska jag jobba. Det kommer att gå bra. Jag är ju SuperVidde.

Jag har haft mobilen avstängd. För att jag höll på att gå sönder om den var på. Jag hade egentligen tänkt stanna i Stockholm lite längre, men jag behövde bara vara. Ensam.

Nu har jag varit det. Jag har inte fått något vettigt gjort alls, men det var inte meningen heller. Jag har varit för mig själv. Alltså, varit till för mig själv. Ibland känner jag att språket inte räcker till alls för att säga det jag vill få fram.

Och kanske är det en konst att förmedla det som ska sägas, och kanske går det inte att stressa fram det. Och kanske ska jag acceptera att språket är något man jobbar med hela tiden, eller låter förfalla. Kanske är det inte en reflektion av min icke existerande förträfflighet att mitt språk är otillräckligt, utan kanske är det helt enkelt så att jag trott att jag kunnat och därför skitit i att anstränga mig. Länge.

Kanske är det inte bara språket det gäller. Kanske är det så att jag har varit så fantastiskt skitbra på saker innan så att jag har glömt hur jag tog mig dit. Och när det inte går lika lätt längre har jag trott att jag ”tappat det” eller liknande och blivit deprimerad.

Kanske har den eventuella guden som gör att det blir snö varje vinter gjort likadant. Det var så lätt förr om åren, så det behöver man inte anstränga sig för att fixa? Och så blir det bara blask av alltihop.

Nu ska jag gå och sova innan jag snor in mig i någon krånglig metafor.

Det är ju inte stora pengar det handlar om direkt. Storybook står sig i statistiken, men det är ju tur att jag inte försöker leva av den!

Engelsk-bloggen i topp? Jaha, ja! Jag kanske borde skriva mer i den eftersom den uppskattas mest, även om det bara är en person som uppskattar…

Jag ligger kvar på €3 som skänks bort även denna månad. Det känns som att det stabiliserat sig där. Har du tips på vem som förtjänar mina flattringar bäst denna månad?

Post/sida	Viewed	Average size	Entry	Exit
Vart går gränsen?/kommentarer	61316	126.14 KB	35281	35091
Partiledarbyte och Viddes engagemang	5280	113.01 KB	942	560
Bakisdag och funderingar	3257	83.08 KB	224	198
”Förledande av ungdom”	2359	91.26 KB	726	352
Alla älskar dig/heart	2197	86.19 KB	1488	652
Vart går gränsen?	1733	111.32 KB	725	524
Mod The Sims Medieval	1558	86.72 KB	804	214

Det påminde mig om hur året började; partiledaren gjorde sin manöver och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Då valde jag det roligare alternativet; att skratta.

Månne det kommer en sammanfattning här snart? Eller så får ni själva titta i arkivet…

Igår var första dagen på året. Dagen då man inte måste någonting alls. Dagen är till för baksmälla, Ivanhoe och backhoppning. Om man vill. Vi utropade ”Ivanhoe” sådär fånigt som Lady Rowena (eller vad hon nu heter) gör, och så var vi klar med det.

Vi försökte även spela Game of thrones, men vi var sega och reglerna var många. Inte jättekomplicerade, bara jättemånga.

Jag fick jättefå poäng och blev ledsen för att jag var dålig. Det var ju jättefånigt, och jag blev ledsen över att jag hanterade det så dåligt. Sedan blev jag ledsen över DET… Vidde trasig.

Min rygg och nacke försökte sitt bästa att få mig att bara ligga raklång.

Det gjorde jag inte.

Mot slutet av dagen mådde jag illa. Nämnde jag att jag är förkyld också?

Vid 19-taget ville jag gå och lägga mig. Till sist gick det knappt att sitta upp. Sedan sov jag typ 10 timmar. Det är mycket för att vara jag. 6 timmar är allt jag brukar lyckas med…

Idag vill jag bara inte. Jag är väldigt orolig för onsdag, när jag ska jobba igen. Jag gråter ju för minsta motgång. Det känns som att det finns ett sätt att klara sig utan risk på jobbet. Det är ju inte säkert att det finns något där som går fel, men om man ”stänger av” sådär som reiki-tanten ser så tydligt att jag gör och vill få mig att sluta med, då kan jag vara fungerande. Och sen kan jag bryta ihop när jag kommit hem. Såsom jag gjort så mycket på sistone.

Det funkar. Typ.

Problemet är väl att sen mår jag dåligt över att jag inte kan hantera någonting annat. Jag kan inte städa, inte hålla ordning på någonting, inte skapa, inte skratta på riktigt, inte planera, inte umgås… Livet liksom bara fladdrar förbi utanför fönstret, och jag hinner inte med.

Det är kanske så det behöver vara medan jag är ledsen. Jag kanske tar mig framåt igenom det ändå. Eller så gör jag det värre. Hur ska jag veta?

Tröjan säger inte nej åt livet, den säger nej när jag inte kan. Den säger nej så att jag får tid åt mig själv. Jag måste bara klara av att vara rösten som säger det…

Phoebe

I något avsnitt av Vänner frågas Phoebe om hon har en plan för livet, varpå hon svarar ”I don’t even have a plah!”. Jag hittar inget klipp på det, så ni får väl försöka föreställa er det hela, eller nöja er med ett ”evil plan laugh” från ett tillfälle då hon hade en plan, om än inte för livet…

Bilden hittades här.

Det är i alla fall den icke återfunna scenen jag syftar på i rubriken.

Inför 2011 satte jag mig och gjorde upp en detaljerad plan för hela året. Jag bestämde vilken månad jag skulle göra vad, och blev stressad över att alla saker jag ville ägna mig åt inte fick plats på ett litet år. Sedan sade det väl ungefär ”schwoop” och så satt jag och hade panik för att det var december och ingenting var färdigt. Men det var inget snabbt ”schwoop”, och jag har hunnit med att skära och skära i allt jag ville hinna med för att det inte fanns någon tid.

Så inför 2012 tänkte jag att jag inte gör en plan. Jag gör en ”plah”, och så får vi försöka se vad det blir av det.

Här är lite allmänna regler.

Regel §1
Inga deadlines. Dödlinjer dödar projekt. Ta en sak i taget och gör det tills det är klart eller du tröttnar.
Regel §2
MINST en vidde-helg per månad! På Vidde-helger är telefonen avstängd/i flygplansläge.
Regel §3
Ta ledigt från sociala medier ibland. Prova sig fram hur lång tid som behövs. En vecka? En månad? När man är sociala-medier-ledig läser man inte andras bloggar heller. Undantaget VIP-listan (nära vänner, familj och respektivisar). Folk som bloggar för ofta flyttas till snygg-listan.
Regel §4
Kör Zumba så mycket du vill, men minst en gång i veckan

Saker jag vill ägna mig åt:

• Börja rida
• Boken
• Vidde Webb
• hemsideprogrammering: meganice.eu – (motton för veckan), wordpress-tema, Hästspelet (dreamhorse), webbshop med alla låtar, delaut.nu, Oseriös.net, Storybook.se
• Spel: Zelda, LoL… (ingen panik med att fylla på detta)
• Gör musik
• android-appar
• Berättelse.se (skrov nåt kapitel till eller så)

Regel §5
Man behöver inte göra allt på vill-listan. Det är bara för idéer när man inte har idéer en regnig dag.

Sådärja. Nu kan det bli nytt år.

Året snart slut... SLUT! FÄRDIGT! Google har visst en annan uppfattning om ordets betydelse...

Jag har tänkt göra en sammanfattning av 2011, men jag tror jag väntar tills hon är borta helt. 2011 alltså. Det känns som att 2011 var av honkön…

Julen tog verkligen musten ur mig. Kanske var det för att jag inte drack någon must, knappt alls. Något glas hemma hos far min tror jag var allt. Jag gillar inte att dricka läsk längre, och must kändes inte som ett vettigt undantag.

Men i alla fall så har jag materiellt och allt sånt haft en riktigt bra jul. Jag fick massvis med underbara julklappar, och folk har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det bra. Ingen har lagt några krav på mig och försökt underlätta på alla sätt de kan.

Men nu funkar ju inte jag så att jag bara kan släppa alla krav bara för att de inte finns där. Och hur som helst så var kravet att vara där och inte skrika folk rätt i ansiktet för att jag mådde helt omotiverat dåligt ett väldigt tungt krav. För mig.

Hm, det är nu inte helt omotiverat, men det var ju i alla fall inte på grund av någon där, tror jag.

Dagen efter min reiki grät jag en massa. Reikin såg till att portarna öppnades, och pojkvännen talade om för mig varför jag grät. För jag har gnällt om saker hela hösten, och han har lyssnat. Och förstått. Och han lyssnar och förstår fortfarande. Och är där för mig, och förväntar sig inte att jag ska le när jag inte är glad. Och jag gråter för att jag blir så rörd av att ha den enorma turen att ha honom i mitt liv. Och för att jag inte kan förklara för någon att det inte är så att han får mig att må dåligt, utan att han får mig att släppa ut en massa skrot för att jag inte behöver dölja något för honom.

Jag vill bara bli klar med det. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska häva ur mig allt skrot och fortfarande inte vara nöjd. Fortfarande inte må bra. Fortfarande bara vilja gömma mig under täcket och slippa förklara mig.

Min rygg har försökt döda mig idag. Göran gjorde någon antydning som jag tolkade som att ryggen inte blir bättre av att jag mår dåligt. TOQig har sagt att man kan må psykiskt dåligt av smärta, och jag har ju alltid ont i olika grader… Så då är ju bara mysteriet detta; mår jag dåligt för att jag har ont, eller har jag ont för att jag mår dåligt?

Nu sitter jag under en vetekudde och vill inte släppa taget. Den gör allt bättre. Men den tynger, och Vidde är trött.

Det krävs förresten mindre och mindre för att tippa omkull mig. Igår ringde Überdarling och undrade om vi kunde ses. Och jag hade ju pojkvännen och underbara wii och hade inte lust att försöka boka upp hela 2012 innan det ens börjat. Och så kom det dåliga samvetet. Jag skulle ju fira nyår med Überdarling. Men jag vågade inte åka nånstans jag aldrig varit när jag är så vilse här där jag hittar. Så jag sa nej, och han har försökt träffa mig hela december och december har inte velat släppa taget om mig. Det har varit underbara resor, överraskningsbröllop och sammanbrott över gläntade garderobsdörrar och traditionell skink-lagning och ja, jul… I mellandagarna fanns en liten andningspaus med pojkvännen innan hela cirkusen hotar att börja igen.

Überdarling tyckte att jag haft två veckors semester. Va? Vardå? När fanns det så mycket tid? Ja, jo… tittar man i kalenderna där jag inte orkat skriva in allt så kanske det ser ut så… Jag kanske borde åtgärda det.

I alla fall så fick jag grymt dåligt samvete över att inte ha fått plats med en så viktig person på en hel månad. Och så orkade jag inte hålla upp wii-kontrollen längre. Och så fick pojkvännen tala om för mig att jag varit väldigt upptagen och inte dissat folk med flit. Till slut gick det att spela igen. Städa får jag göra nästa år, kanske. Det gick i alla fall inte att göra det nu, och det blir liksom bara jättestökigt fort och fint igen långsamt.

Nu är snart detta året över och vi får ett nytt år som vi kan stycka ner i små bitar och fylla med… vad vi vill.

Jag funderar på att ge nyårslöfte att inte fylla 2012 med så mycket. Men jag behöver ju ett mätbart mål, så att jag kan göra grafer och se hur hårt jag failar och… nej, vänta! Det här blev ju inte bra… *funderar*

Ann säger att jag har en sorg. Kanske är det därför jag gråter hela tiden. Att jag inte dragit den slutsatsen själv…

Resten av vistelsen hos mormor gick åt till att hålla gråten borta och gömma sig på toaletten. Folk gillar inte när man är sån och försöker peppa med uttryck som ”ryck upp dig nu” och annat. De förstår inte och försöker på sina sätt att muntra upp en. Inte är det deras fel att det inte hjälper och att de bara får en sur Vidde som snäser ”Varför vill du ha kort på något som inte har hänt?” när de ber en le mot kameran.

Snälla moster såg att jag inte mådde bra och frågade om jag ville med till stallet och mata hästarna på kvällen. Det ville jag, även om jag inte fattade hur jag skulle orka. Men det är som att allt som har med hästar att göra går på en annan energireserv, så jag visste på något sätt att det skulle gå hur bra som helst. Det gjorde det också. Underbara hästar… Moster sa att de hade varit hennes räddning nu under hösten. Jag måste också. Måste måste. Hur ska jag våga ringa till stallet då? Det är ju människor som hanterar telefonerna och tidsbokningarna och lektionerna…

Dagen efter det (annandagen) fick jag helt släpa mig ur sängen. Ingen ork. Grym huvudvärk. Trasig rygg. Ännu en middag. Hos Görans mamma denna gång. Hon gör god mat och det är roligt att spela spel med ungdomarna där. Men ändå. Göra sig i ordning. Jag hade inte fler finkläder med mig och tyckte åter att det fick räcka med finbyxor och julklappskofta. Orkade inte smycken. Orkade inte smink. Såg mig i spegeln och orkade inte vara osminkad. Smetade på ett lager ansikte. Skorna var leriga. Orkade inte. De fick vara leriga.

När vi kom hem blev det en film för att ingen verkade kunna besluta att vi skulle byta kanal eller göra något annat. Jag reflekterade över att det inte hade någon betydelse om jag ville byta kanal. TV’n styr jag inte över. Någonsin. Jag vill alltid se något annat än alla andra, och då är det inte aktuellt att låta just mig få välja. Jag gillar inte TV. Jag försökte läsa min nya julklappsbok istället. Det gick halvbra.

Elin och Martin planerade att bjuda på god mat och ville att jag skulle stanna en dag till. Men jag hade ju bokat reiki och pojkvännen ska ju komma. Jag slapp tjat. Det är ju inte som att jag inte har svårt att bestämma vart jag ska vara utan att folk drar i mig från olika håll.

Det var smart att berätta om pojkvännen. Men nästa jul vill jag inte spendera utan honom, faktiskt. Så då får de avvara mig. Kanske konverterar vi till asatron och slaktar nåt får istället för att hysteriskt köpa presenter. Om det är vad som krävs för att slippa denna ångest julen ger mig trots att alla försöker få mig att må bra (och jag gör dem besvikna genom att inte göra det i alla fall) så kan jag personligen hålla i kniven.