Jag kan säga att jag börjar tröttna.

Kanske får jag skylla migsjälv som tyckte jag var nästan frisk och for till stallet i torsdags. Kanske skulle jag inte mått bättre ändå. Kanske skulle jag till och med mått sämre.

Det är svårt att veta, men psykiskt mår jag bättre än på länge. Är det inte märkligt?

Idag hade jag tänkt demonstrera mot icke-demokratiska processer där saker bestäms över huvudet på folket… Men det var uppenbart redan igår att det var uteslutet i mitt tillstånd.

Jag är glad att så många andra gjorde det ändå. Ni borde kika på Trobergs tal på YouTube. Det ger hopp om att utvecklingen kanske kan ändras när så många inte bara är medvetna om problemen, utan även tillräckligt engagerade för att trotsa kylan och mötas i den kallaste stad jag känner till (luften blir liksom aldrig torr i Stockholm) för att protestera…

Ni får leta länkar själva, jag orkar inte när jag bloggar från mobilen.

Näe, om man skulle se om lite buljong går ner.

Det började igår morse. Jag var trött, hade sovit alldeles för lite hela veckan, och var sådär orörlig i hela kroppen. Sådär så att man inte går när man borde, utan dröjer sig kvar tills man måste springa. Det är inte roligt att springa när man är sådär trött-orörlig, kanske mest för att spring är ungefär precis motsatsen till att vara still.

Men jag sprang. Jag beställde bussbiljett genom VL-appen. Jag svarade i telefonen som ringde, jag försökte stänga jackan. Jag försökte hinna med bussen. Jag försökte höras till pojkvännen i andra änden av luren som inte kunde höra mig trots att jag drog fram mikrofonen ur jackan och försökte tala in i den.

Kan såna här bestämma sig för att stanna på en plats?

Det hela var rätt kaotiskt, så jag gissar att det var då någon gång som mina nycklar helt enkelt bestämde sig för att de inte ville följa med mig mer. Jag märkte aldrig att de var borta. Inte förrän jag kom till jobbet.

Panik. Vad gör man? Vem ringer man? Har jag verkligen inte bara kastat ner nycklarna här i väskan någonstans?

Jag ringde VL. De skulle kolla på bussen. Lina lånade ut bilen så att jag kunde åka och leta mellan mitt hus och bussen. Ingenstans var det någon som hittade ett par nycklar.

Jag gick och letade mellan jobbet och busshållplatsen. Therese letade igen när hon till stan på rasten. Ingenting. VL hittade ingenting.

Pojkvännen ringde polisen åt mig (för att jag inte kunde mer då) och meddelade mig sedan vilka tider de hade öppet så att jag kunde gå dit dagen efter.

Per var snäll och lät mig sova hemma hos honom. Min plan hade annars varit att åka buss eller sova i trapphus eller vadsomhelst. Det var en rätt så dålig plan. Jag tror jag ville straffa mig på något sätt. Pojkvännen påpekade att jag var välkommen hem till dem. Det var en något bättre plan förstås. Kanske hade det varit mysigt hursomhelst, utom att jag var rätt arg på mig själv och sa dumma saker om mig som gjorde pojkvännen ilsk på att jag talade illa om hans flickvän. Han är underbar.

Siv masserade mig och sa åt mig att åka till VL och titta själv bland deras hittade prylar, för det tyckte hon brukade funka bäst. Jag bestämde mig för att sluta jaga låssmeder tills dagen efter. Så onödigt att byta lås om man sedan fick tillbaka nycklarna. Ibland behöver man ”bara” en massage för att kunna tänka klart. Det var ju tur att min massage-tid var just igår…

Jag satt hemma hos Per och tittade på andra delen av Kronjuvelerna tills det blev för sent igen. Det är rätt mycket snack om en borttappad nyckelknippa i den…

Idag ringde jag till VL, men de var på sammanträde till 13:30 och kunde inte alls prata med mig och berätta om någon hittat ett par nycklar igår eller inte. Min lunch är en timme, men jag tyckte inte att jag kunde ha samvete att lägga den senare än klockan ett, och så var det ju det där om att människor blir hungriga med jämna mellanrum också. Jag tycker vi borde avskaffa det, men jag blir nedröstad hela tiden när jag tar upp det…

Jag bestämde mig helt enkelt för att testa att gå till polisen istället och ringa VL igen om nycklarna inte var där. Så jag gick. Och så gick jag lite mer, för i den här staden där den här historien tilldrager sig ligger polishuset på andra sidan staden. Ja, kanske bara från vissa håll, men jag tycker då att det känns som att polishuset ligger väldigt långt borta från där jag är den mesta tiden. Det är antagligen bara en sådan där konstig känsla som en del människor har som inte har så mycket med verkligheten att göra. Eller så är det så att jag jobbar på andra sidan om hela centrum-mockajongen.

I alla fall så behöver man inte ta en nummerlapp när man ska till hittegods, utan man ska bara vara välkommen längst bort i korridoren till vänster. Jag funderade över semantiken en sisådär 15 sekunder. Skulle jag gå längs korridoren som var till vänster eller skulle jag gå längst bort i korridoren (the one and only) och sedan hitta dit jag skulle till vänster i den? Svaret var ja. Den vänstra korridoren (jag tog aldrig reda på om det fanns en korridor till höger också, men det såg ut som att det kunde göra det) innehöll en hittegodsavdelning som var placerat till vänster. På vägen dit behövde man gå förbi de där sci-fi-boxarna där man tar passfoton, och där man ser ut som en brottsling om man sovit dåligt och följer anvisningarna om var man ska titta när kortet tas. Jag gillar dem inte.

I luckan längst bort till vänster fanns en hoppfull kvinna som hivade fram en låda med många nycklar och berättade ivrigt att det var en tjej tidigare som hade hittat sina nycklar där. Hon bad mig leta. Jag var säker på att mina nycklar låg och skräpade i en bortglömd låda på VL och att det var onödigt, men jag hade väl inget att förlora på att se efter förstås… Jag tittade. Jag såg inte mina nycklar. De var inte där. Allt var gråsvart i det konstiga motljuset och ingenstans kunde man se ett stort piratmärke och ett kamouflage-färgat nyckelband.

-Det ser mörkt ut, sa jag dystert.
-Men inget sånt här då? kvittrade kvinnan och höll upp en trasslig hög med band och nycklar.
Jag kisade. Jag såg något runt. Ett piratmärke. Och… mina nycklar! Jag blev alldeles till mig.
-Titta, det är ju mina nycklar! utbrast jag och började inspektera mina nycklar som om jag aldrig sett dem förr.
För alltså, man tittar ju inte så noga på sina nycklar. Inte egentligen vanligtvis. De liksom bara är där, förhoppningsvis. Och släpper in en genom dörrar.

Kvinnan såg ut som om hon kom på att hon inte bara kan stå och lämna ut nycklar till höger och vänster lika lite som jag kan skicka ut kontouppgifter hursomhelst. Hon nappade åt sig nyckelknippan igen och höll den så att jag inte såg och bad mig berätta vad som fanns på den. Jag var mycket bättre på det än jag trodde. När jag kunde berätta vad texten på nyckelbandet (som man inte ser, typ, för det är samma färg som bakgrunden) var så tyckte hon nog att det räckte.

Så jag ringde pojkvännen och berättade den glada nyheten på väg tillbaka, och sedan ringde jag och berättade den sorgliga nyheten för Per. Alltså att jag inte behövde sova hos honom utan skulle hem och byta trosor. För det är sånt jag tycker att det är viktigt att berätta för folk. Jag är nog lite egen… som om jag inte kommit på det förrns nu…

Lyckat, alltså. Och sen var det 12 minuter kvar av lunchen när jag kom tillbaka så jag hann äta världens godaste pasta med pastasås. Eller sås och sås… grädde och grönsaker. Men det är en annan historia.

Nu har Anton fått vatten (han gör slut på det genom att täcka vattenflaskan med spån hela tiden) och på torsdag nästa vecka ska jag och Therese rida på hästarna på Rocklunda. På lördag är det tjejkväll, tydligen hos mig. Det ser förjävligt ut här, men det får folk vackert stå ut med.

Om det är du som tänker mörda mig så är du på min lista nu. Ni vet, listan över folk man inte gillar. Möjligen ska man vara icke-snäll mot folk på listan, men jag vet inte om det kanske skulle kunna trigga just den där mördar-grejen. Möjligen under sex medan ett kärnkraftverk pajjar i närheten. Ni vet, en vanlig måndag…

Om det är det jag har ångest över är det definitivt något annat som orsakar att jag inte kan hantera en sån liten grej.

Jag läste eventuellt ett mail fel också. Ångest igen. Som om det spelade jättestor roll? Om jag svarade på något annat än det som efterfrågades får väl personen som skickade mailet till mig säga till… skulle det vara så farligt?

Gah.

Eventuellt är det dags att sluta ha juluppehåll från Vidde Webb också. Varför vill jag inte kasta mig över det?

Varför satt jag hela helgen och programmerade på ett gammalt webbspel? … för att det var kul, antagligen.

Imorgon ska jag, eller så ska jag inte, försöka klättra uppför en vägg. Jag är inte bra på det. Jag har inte rätt byxor. Eller skor. Och så skulle det kunna gå ännu sämre än förra gången. Jag vill inte, för jag kan misslyckas!

Nu behöver jag titta på minst ett avsnitt Bones och äta upp resten av chokladen jag har här. Det är sant! Jag måste. Det står säkert i någon lagbok någonstans, eller så är det en naturlag.

Jo, för jag har en lista med städ-saker man kan göra, och så slumpar jag fram en. Det är bara för att jag får system overflow eller liknande när jag tänker ”jag borde städa här”. Det är så mycket man behöver göra för att få fint hemma så jag blir helt snurrig! Nu har jag mått dåligt ett tag, och då släpper jag bara saker där jag står, för det finns ingen energi.

Nu skulle jag inte säga att jag sprudlar av energi, direkt, men jag ligger inte som en böckling utmed mattfransarna och begråter allt som inte blivit som jag tänkt mig heller. Jag FÅR göra det om jag vill! Jag får låta bli att svara i telefon också. Jag får göra vad jag vill, för jag är minsann vuxen, och någon fördel ska man ju ha för att man inte skaffat sig någon avkomma som man behöver hålla ordning på.

Nepp, nu ska jag se om jag hinner med badrummet innan Kent-skivan tar slut.

Det är tårar

Kan man gråta som en karl?

Snälla Du förlåt mig

Jag glömde vem Jag var

snälla sluta lyssna

Glöm allt Jag sa

Jag mår bra

Du måste lämna mig i fred

Jag fetstilade, för det kändes som att det passade in så bra på mig. På mitt liv. Jag hade glömt vilka bra texter de har gjort.

EDIT: Hoppas random.org är nöjd med mig nu!

Imorgon ska jag jobba. Det kommer att gå bra. Jag är ju SuperVidde.

Jag har haft mobilen avstängd. För att jag höll på att gå sönder om den var på. Jag hade egentligen tänkt stanna i Stockholm lite längre, men jag behövde bara vara. Ensam.

Nu har jag varit det. Jag har inte fått något vettigt gjort alls, men det var inte meningen heller. Jag har varit för mig själv. Alltså, varit till för mig själv. Ibland känner jag att språket inte räcker till alls för att säga det jag vill få fram.

Och kanske är det en konst att förmedla det som ska sägas, och kanske går det inte att stressa fram det. Och kanske ska jag acceptera att språket är något man jobbar med hela tiden, eller låter förfalla. Kanske är det inte en reflektion av min icke existerande förträfflighet att mitt språk är otillräckligt, utan kanske är det helt enkelt så att jag trott att jag kunnat och därför skitit i att anstränga mig. Länge.

Kanske är det inte bara språket det gäller. Kanske är det så att jag har varit så fantastiskt skitbra på saker innan så att jag har glömt hur jag tog mig dit. Och när det inte går lika lätt längre har jag trott att jag ”tappat det” eller liknande och blivit deprimerad.

Kanske har den eventuella guden som gör att det blir snö varje vinter gjort likadant. Det var så lätt förr om åren, så det behöver man inte anstränga sig för att fixa? Och så blir det bara blask av alltihop.

Nu ska jag gå och sova innan jag snor in mig i någon krånglig metafor.

Igår var första dagen på året. Dagen då man inte måste någonting alls. Dagen är till för baksmälla, Ivanhoe och backhoppning. Om man vill. Vi utropade ”Ivanhoe” sådär fånigt som Lady Rowena (eller vad hon nu heter) gör, och så var vi klar med det.

Vi försökte även spela Game of thrones, men vi var sega och reglerna var många. Inte jättekomplicerade, bara jättemånga.

Jag fick jättefå poäng och blev ledsen för att jag var dålig. Det var ju jättefånigt, och jag blev ledsen över att jag hanterade det så dåligt. Sedan blev jag ledsen över DET… Vidde trasig.

Min rygg och nacke försökte sitt bästa att få mig att bara ligga raklång.

Det gjorde jag inte.

Mot slutet av dagen mådde jag illa. Nämnde jag att jag är förkyld också?

Vid 19-taget ville jag gå och lägga mig. Till sist gick det knappt att sitta upp. Sedan sov jag typ 10 timmar. Det är mycket för att vara jag. 6 timmar är allt jag brukar lyckas med…

Idag vill jag bara inte. Jag är väldigt orolig för onsdag, när jag ska jobba igen. Jag gråter ju för minsta motgång. Det känns som att det finns ett sätt att klara sig utan risk på jobbet. Det är ju inte säkert att det finns något där som går fel, men om man ”stänger av” sådär som reiki-tanten ser så tydligt att jag gör och vill få mig att sluta med, då kan jag vara fungerande. Och sen kan jag bryta ihop när jag kommit hem. Såsom jag gjort så mycket på sistone.

Det funkar. Typ.

Problemet är väl att sen mår jag dåligt över att jag inte kan hantera någonting annat. Jag kan inte städa, inte hålla ordning på någonting, inte skapa, inte skratta på riktigt, inte planera, inte umgås… Livet liksom bara fladdrar förbi utanför fönstret, och jag hinner inte med.

Det är kanske så det behöver vara medan jag är ledsen. Jag kanske tar mig framåt igenom det ändå. Eller så gör jag det värre. Hur ska jag veta?

Tröjan säger inte nej åt livet, den säger nej när jag inte kan. Den säger nej så att jag får tid åt mig själv. Jag måste bara klara av att vara rösten som säger det…

Phoebe

I något avsnitt av Vänner frågas Phoebe om hon har en plan för livet, varpå hon svarar ”I don’t even have a plah!”. Jag hittar inget klipp på det, så ni får väl försöka föreställa er det hela, eller nöja er med ett ”evil plan laugh” från ett tillfälle då hon hade en plan, om än inte för livet…

Bilden hittades här.

Det är i alla fall den icke återfunna scenen jag syftar på i rubriken.

Inför 2011 satte jag mig och gjorde upp en detaljerad plan för hela året. Jag bestämde vilken månad jag skulle göra vad, och blev stressad över att alla saker jag ville ägna mig åt inte fick plats på ett litet år. Sedan sade det väl ungefär ”schwoop” och så satt jag och hade panik för att det var december och ingenting var färdigt. Men det var inget snabbt ”schwoop”, och jag har hunnit med att skära och skära i allt jag ville hinna med för att det inte fanns någon tid.

Så inför 2012 tänkte jag att jag inte gör en plan. Jag gör en ”plah”, och så får vi försöka se vad det blir av det.

Här är lite allmänna regler.

Regel §1
Inga deadlines. Dödlinjer dödar projekt. Ta en sak i taget och gör det tills det är klart eller du tröttnar.
Regel §2
MINST en vidde-helg per månad! På Vidde-helger är telefonen avstängd/i flygplansläge.
Regel §3
Ta ledigt från sociala medier ibland. Prova sig fram hur lång tid som behövs. En vecka? En månad? När man är sociala-medier-ledig läser man inte andras bloggar heller. Undantaget VIP-listan (nära vänner, familj och respektivisar). Folk som bloggar för ofta flyttas till snygg-listan.
Regel §4
Kör Zumba så mycket du vill, men minst en gång i veckan

Saker jag vill ägna mig åt:

• Börja rida
• Boken
• Vidde Webb
• hemsideprogrammering: meganice.eu – (motton för veckan), wordpress-tema, Hästspelet (dreamhorse), webbshop med alla låtar, delaut.nu, Oseriös.net, Storybook.se
• Spel: Zelda, LoL… (ingen panik med att fylla på detta)
• Gör musik
• android-appar
• Berättelse.se (skrov nåt kapitel till eller så)

Regel §5
Man behöver inte göra allt på vill-listan. Det är bara för idéer när man inte har idéer en regnig dag.

Sådärja. Nu kan det bli nytt år.

Året snart slut... SLUT! FÄRDIGT! Google har visst en annan uppfattning om ordets betydelse...

Jag har tänkt göra en sammanfattning av 2011, men jag tror jag väntar tills hon är borta helt. 2011 alltså. Det känns som att 2011 var av honkön…

Julen tog verkligen musten ur mig. Kanske var det för att jag inte drack någon must, knappt alls. Något glas hemma hos far min tror jag var allt. Jag gillar inte att dricka läsk längre, och must kändes inte som ett vettigt undantag.

Men i alla fall så har jag materiellt och allt sånt haft en riktigt bra jul. Jag fick massvis med underbara julklappar, och folk har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det bra. Ingen har lagt några krav på mig och försökt underlätta på alla sätt de kan.

Men nu funkar ju inte jag så att jag bara kan släppa alla krav bara för att de inte finns där. Och hur som helst så var kravet att vara där och inte skrika folk rätt i ansiktet för att jag mådde helt omotiverat dåligt ett väldigt tungt krav. För mig.

Hm, det är nu inte helt omotiverat, men det var ju i alla fall inte på grund av någon där, tror jag.

Dagen efter min reiki grät jag en massa. Reikin såg till att portarna öppnades, och pojkvännen talade om för mig varför jag grät. För jag har gnällt om saker hela hösten, och han har lyssnat. Och förstått. Och han lyssnar och förstår fortfarande. Och är där för mig, och förväntar sig inte att jag ska le när jag inte är glad. Och jag gråter för att jag blir så rörd av att ha den enorma turen att ha honom i mitt liv. Och för att jag inte kan förklara för någon att det inte är så att han får mig att må dåligt, utan att han får mig att släppa ut en massa skrot för att jag inte behöver dölja något för honom.

Jag vill bara bli klar med det. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska häva ur mig allt skrot och fortfarande inte vara nöjd. Fortfarande inte må bra. Fortfarande bara vilja gömma mig under täcket och slippa förklara mig.

Min rygg har försökt döda mig idag. Göran gjorde någon antydning som jag tolkade som att ryggen inte blir bättre av att jag mår dåligt. TOQig har sagt att man kan må psykiskt dåligt av smärta, och jag har ju alltid ont i olika grader… Så då är ju bara mysteriet detta; mår jag dåligt för att jag har ont, eller har jag ont för att jag mår dåligt?

Nu sitter jag under en vetekudde och vill inte släppa taget. Den gör allt bättre. Men den tynger, och Vidde är trött.

Det krävs förresten mindre och mindre för att tippa omkull mig. Igår ringde Überdarling och undrade om vi kunde ses. Och jag hade ju pojkvännen och underbara wii och hade inte lust att försöka boka upp hela 2012 innan det ens börjat. Och så kom det dåliga samvetet. Jag skulle ju fira nyår med Überdarling. Men jag vågade inte åka nånstans jag aldrig varit när jag är så vilse här där jag hittar. Så jag sa nej, och han har försökt träffa mig hela december och december har inte velat släppa taget om mig. Det har varit underbara resor, överraskningsbröllop och sammanbrott över gläntade garderobsdörrar och traditionell skink-lagning och ja, jul… I mellandagarna fanns en liten andningspaus med pojkvännen innan hela cirkusen hotar att börja igen.

Überdarling tyckte att jag haft två veckors semester. Va? Vardå? När fanns det så mycket tid? Ja, jo… tittar man i kalenderna där jag inte orkat skriva in allt så kanske det ser ut så… Jag kanske borde åtgärda det.

I alla fall så fick jag grymt dåligt samvete över att inte ha fått plats med en så viktig person på en hel månad. Och så orkade jag inte hålla upp wii-kontrollen längre. Och så fick pojkvännen tala om för mig att jag varit väldigt upptagen och inte dissat folk med flit. Till slut gick det att spela igen. Städa får jag göra nästa år, kanske. Det gick i alla fall inte att göra det nu, och det blir liksom bara jättestökigt fort och fint igen långsamt.

Nu är snart detta året över och vi får ett nytt år som vi kan stycka ner i små bitar och fylla med… vad vi vill.

Jag funderar på att ge nyårslöfte att inte fylla 2012 med så mycket. Men jag behöver ju ett mätbart mål, så att jag kan göra grafer och se hur hårt jag failar och… nej, vänta! Det här blev ju inte bra… *funderar*

Ann säger att jag har en sorg. Kanske är det därför jag gråter hela tiden. Att jag inte dragit den slutsatsen själv…

Resten av vistelsen hos mormor gick åt till att hålla gråten borta och gömma sig på toaletten. Folk gillar inte när man är sån och försöker peppa med uttryck som ”ryck upp dig nu” och annat. De förstår inte och försöker på sina sätt att muntra upp en. Inte är det deras fel att det inte hjälper och att de bara får en sur Vidde som snäser ”Varför vill du ha kort på något som inte har hänt?” när de ber en le mot kameran.

Snälla moster såg att jag inte mådde bra och frågade om jag ville med till stallet och mata hästarna på kvällen. Det ville jag, även om jag inte fattade hur jag skulle orka. Men det är som att allt som har med hästar att göra går på en annan energireserv, så jag visste på något sätt att det skulle gå hur bra som helst. Det gjorde det också. Underbara hästar… Moster sa att de hade varit hennes räddning nu under hösten. Jag måste också. Måste måste. Hur ska jag våga ringa till stallet då? Det är ju människor som hanterar telefonerna och tidsbokningarna och lektionerna…

Dagen efter det (annandagen) fick jag helt släpa mig ur sängen. Ingen ork. Grym huvudvärk. Trasig rygg. Ännu en middag. Hos Görans mamma denna gång. Hon gör god mat och det är roligt att spela spel med ungdomarna där. Men ändå. Göra sig i ordning. Jag hade inte fler finkläder med mig och tyckte åter att det fick räcka med finbyxor och julklappskofta. Orkade inte smycken. Orkade inte smink. Såg mig i spegeln och orkade inte vara osminkad. Smetade på ett lager ansikte. Skorna var leriga. Orkade inte. De fick vara leriga.

När vi kom hem blev det en film för att ingen verkade kunna besluta att vi skulle byta kanal eller göra något annat. Jag reflekterade över att det inte hade någon betydelse om jag ville byta kanal. TV’n styr jag inte över. Någonsin. Jag vill alltid se något annat än alla andra, och då är det inte aktuellt att låta just mig få välja. Jag gillar inte TV. Jag försökte läsa min nya julklappsbok istället. Det gick halvbra.

Elin och Martin planerade att bjuda på god mat och ville att jag skulle stanna en dag till. Men jag hade ju bokat reiki och pojkvännen ska ju komma. Jag slapp tjat. Det är ju inte som att jag inte har svårt att bestämma vart jag ska vara utan att folk drar i mig från olika håll.

Det var smart att berätta om pojkvännen. Men nästa jul vill jag inte spendera utan honom, faktiskt. Så då får de avvara mig. Kanske konverterar vi till asatron och slaktar nåt får istället för att hysteriskt köpa presenter. Om det är vad som krävs för att slippa denna ångest julen ger mig trots att alla försöker få mig att må bra (och jag gör dem besvikna genom att inte göra det i alla fall) så kan jag personligen hålla i kniven.

det blir rätt suddigt. borde köpa en ordentlig kamera.

Nu har vi varit och köpt de sista julklapparna. Nu är det ju bara att hoppas att alla blir glada. Annars är det deras problem.

Hm, det låter väldigt osympatiskt, tycker jag. Är det det? Eller är det så att jag har gjort vad jag kan, och bättre än så blir det liksom inte?

Nu ska man bara slå in allting. Men först måste jag dricka upp glöggen. Det är minsann mycket att stå i.

Snart är det julafton, och det kommer bli mysigt som vanligt. Fick hem beställda julklappar idag. Ica blev glad att jag hämtade paketet så de fick plats med nya. Mycket folk som beställer på internet kan jag tänka mig… Det är ju inget kul att köttvärldsshoppa!

Ikväll ska jag packa och imorgon kommer pappa över med laxen till jobbet så att jag kan ta hem den till mamma.

har fått massage idag och kommer sova gott inatt!

Sedan är det bara att åka hem då. Reiki är inbokat när jag är tillbaka i stan igen. Allt löser sig tydligen.

Jag har haft mantra ”det är inte mitt problem” igår och idag. Det lugnar magen kan jag säga. Speciellt om man inte kan påverka sakerna som inte drabbar en speciellt om de går åt skogen. Jag behöver ju faktiskt inte lösa allas problem i hela världen!

Jag lyckades bara köpa två julklappar i förmiddags eftersom jag kom sent iväg och verkligen, verkligen inte gillar att shoppa. Det är sånt som får mig att säga så ofta att jag inte är tjej. Tjejer gillar shopping har jag hört.

Jag tycker att det är svårt att hitta i affärer och de har alltid en miljon spotlights som lyser på en så att man kokar bort. I en affär hade jag till och med hittat vad jag skulle ha, men pallade inte att stå och vänta bakom en kvinna som skulle ha än det ena och än det andra och expediten bakom den enda kassan glömde bort vad hon höll på med ideligen och visste inte vilken ordning det var bäst att slå in varorna. Så jag ställde tillbaka och gick till en annan affär. Ha!

Jag var allmänt missnöjd med hela outingen, vilken genererade noll visuella kontakter med hästböcker trots att jag finkammade två bokaffärer efter dylikt. Hur är det ens möjligt, liksom?

Sen kom jag till jobbet och uttryckte mitt missnöje. Oroade mig för att dra ner stämningen. Men mitt humör höjdes i alla fall, så det kan inte ha vart så farligt.

Sen jobbade jag kväll, och jag får nog säga att jag inte helt ogillar det konceptet. Även fast det innebär att jag inte kan prata med älsklingen efter jobbet, för han sover innan jag går hem.

Kanske är Sara skyldig till humörhöjning. Hon ringde och berättade om sin förlossning och så. Jag är avundsjuk, men så glad för hennes skull. Och tacksam för att jag har en vän som berättar om sånt där.

Nu har jag städat lite på köket som random.org ville. Jag kan! Jag gillar den känslan. Jag har massor med idéer till hemsidor också. Jag kan det med, minsann.

Nu ska jag se till att sova lite mer än jag gjorde inatt. Här är en bild på min lampa också. Bara för att det ska vara en bild.



Woah, wordpress-appen är tydligen awesome nu. Jag kan skriva härunder och grejs!

Eftersom ”det är mycket med jobbet” idag hade jag verkligen behövt. KLarade inte alls av helt vanliga situationer idag utan smärta både i mage och bröst.

Sedan fick jag känslor om att jag inte ens klarar av att gå i nån form av terapi. Inte ens det klarar jag. Pojkvännen säger att det inte är mitt fel, och det kanske det inte är. På ett sätt vann jag över migsjälv eftersom jag sa nej till att sitta i en bil och frysa en timme utan mat och åkte hem istället. I normala fall går jag bara med på allt och känner mig som ett offer.

Nu tänkte jag skriva ett bittert inlägg till om hur mycket jag mår dåligt över att det är jul och vilka skuldkänslor jag får över att inte ha köpt saker till alla.

Jag tänkte att jag söker på ”jul” på Google och ser om jag inte kan få en illustrerande bild… Här är resultatet.

Här är en bild jag inte alls förstår

Den här artikeln om Higgs partikel verkar jätteintressant. Men jag länkar bara till den utan att ha förstått innehållet och hoppas att jag kan läsa senare.

Nån söndag, kanske. Då har man ju tid.

Hur hamnade jag egentligen i det här tillståndet? Hur kommer det sig att fast jag skurit bort både politik och författande har jag fortfarande ingen tid? Eller ro.

Hur kommer det sig att alla saker som borde vara gjorda bara ligger som en stor oformlig hög i min hjärna? En hög jag inte kan plocka ut delarna ur när någon frågar, vilket gör att folk bara står och undrar vad det egentligen är jag är så stressad över.

Ja, jag vet ju inte. Men jag är helt stressad och har inte tid att göra en punktlista.

Istället sitter jag fast i ett ”jag har inte tid”-tillstånd och får absolut ingenting gjort. När jag tänker efter har jag nog fungerat så sedan högstadiet nån gång. Eller gymnasiet i alla fall. Jag minns att jag räknade ut hur mycket vi förväntades plugga då. Lärarna i varje ämne ville att vi skulle lägga en halvtimme om dagen efter skolan på deras ämne. Vi hade typ 10 ämnen i taget. Det blir 5 timmar, efter att ha åkt hemifrån vid 7-tiden, kommit hem vid 18-taget och ätit till ca 19. När skulle vi sova och ha fritid? Resultatet blev såklart att man inte gjorde några läxor alls, eller valde ut ämnena som var intressanta.

Det är nog det där urvalet som ska göras nu också… och det urvalet jag gjort hittills är tydligen inte tillräckligt. *suck*

Kan det vara så att valen jag gör inte är baserade på vad jag egentligen vill?

Vi hade sill-lax-skicka-görar-dag igår. Som varje år. Fast vi brukar inte göra sill alltid. Det blev lite hysteriskt. Vid ett tillfälle skulle jag ta fram en kastrull för sillagen. Jag visste inte vilken som var bra och tog fram alla kastruller i ungefär samma storlek och sa till pappa att han kunde välja.

Synen av alla de kastrullerna såg så rolig ut, så jag var tvungen att ta kort och lägga ut det humoristiska på internet.

Twitter förstod inte att frågan om vilken kastrull som var bäst var retorisk, utan kom med en massa råd istället. Ni skulle ju skratta och ha trevligt! *murf*

Nu har jag av misstag gått och läst flashbacktråden för mordet i Vuollerim. Gudars vad folk luskar runt, och när det inte händer nåt kommer en massa teorier in i folks huvuden. Jag borde lämna det där ifred, men jag tycker så synd om sambon till han som troligen gjorde det… Eller så är man bara sensationslysten och vill veta allt eftersom det handlar om folk jag en gång kände, men som jag nu inte har nån kontakt alls med längre.

Undrar hur lilla katten mår… *sakna* Jaja, hon saknar inte mig, det märkte jag tydligt när jag var uppe sist.

Idag ska vi byta klappar. Jag kommer få ett par handskar för bilåkning, och pappa får ett löfte om att jag följer med på tävlingar. Jag har mosat in dem i min kalender. Hoppas de inte krockar med Dreamhack nu då, för det är det enda planerade som har ett fast datum 2012, men som ännu inte skrivits in i kalendern.

Jag behöver verkligen planera min semester snart. Att ta det delvis vartefter som i år skapade mer stress än annars eftersom dagarna fan inte räcker, så det är inget jag vill upprepa.

Det här blev dåligt fokuserat. Kanske inte är så mycket julstämning i mitt huvud. Mest stress. Ingen semester innan jul för att kunna ta det lugnt efter jul, när man är trött efter all stress. Var det så smart? Jag vet inte.

Förresten så har varken Claes Ohlsson eller OK en normal adventsljusstake att sälja mig, så jag kan ju alltid skylla på dem för utebliven julstämning.

Varje år envisas det med att bli jul, och varje år finns det alldeles för lite tid att förbereda för det. Och så ska man vara sjuk och inte orka jobba så många timmar med jobb och förberedelser. När man väl fått önskelistor är det ganska sent om man vill beställa på nätet.

Nästa år beställer jag saker till folk och så får de väl skicka tillbaka det… Eller så får folk nöja sig med det jag kan shoppa på två förmiddagar nästa vecka.

Det är ändå bara ett kommersiellt jippo designat för att blåsa liv i konsumtionssamhället. Och om det inte lyckas så har vi ju alltid mellandagsrean.

För att inte hänga ut någon, och det vill jag verkligen inte när alla är så goa; ”det är mycket med livet just nu”.

Kroppen min hänger inte med och protesterar rätt mycket. Jag borde nog lyssna på den.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Här trodde man man skulle äta julbord precis som varje år de senaste åren. Vi blev lite förvånade när taxin stannade vid biblioteket istället för Bomans. Skulle vi gå? Och vad var det för envis kvinna som tog massor av bilder på oss? Vi är väl inte kända direkt!

Vi lekte fågelholkar när mor min halade fram en bukett och förkunnade att nu skulle de gifta sig, hon och Göran.

Så nu heter min mamma Andersson igen.

Sedan gick vi till Bomans och åt alldeles för mycket gott…

Missade rätt tunnelbana för att jag pussades för länge med älsklingen. Eller så kan man kanske skylla på regnet…

Har jag tur är tågens försenade så att jag ändå hinner med mitt tåg… Men jag kommer iofs inte tidigare fram för det. Man vet inte.

Minglet på Brokiga Bengalen Butik igår var helt fantastiskt! Spännande musik och spännande människor. Tyvärr glömde jag visitkort hemma, så jag vet inte om någon hittar mig… Så kan det gå! Det kändes givande i alla fall.

Under vistelsen hade vi lite utvärdering av allting. Vi fungerar väl så, kan jag tänka. Så här kommer plus- och minus. Hela listan!

+Jag fick gratis kaffe direkt när vi kom till hotellet
-Informationen om wildlife tour och vart man skulle gå för att hamna rätt var inte tillräcklig för att vi skulle känna oss bekväma. Det fanns ingen att fråga på vägen heller
+Det fanns en app att tanka ner (om man hade ledigt utrymme på sin mobil) som kunde visa en var man var och vart man skulle
-Någon form av sten som slog sönder glaset på min mobil
+Den personliga kontakten under wildlife tour var supertrevlig. Man kände verkligen att man fick se det verkliga kolmården och var inte rädd att fråga om man undrade något. Alla i personalen var jättetrevliga
+Delfiner
+Chimpanser
+Gorillor
+Elefanter
+Kameler och antilooper
+Hjälpsamma stallkarlar som svarade på frågor och bland annat berättade att kameler faktiskt är rätt snälla
+Tigrar
-Inga giraffer (tydligen hade jag velat se giraffer)
-längden på korridoren till vårt rum på hotellet. Det var tog ju typ 2 minuter att gå genom den!
+Vi kunde göra en ”klumpesnusk-säng”, som Troberg skulle ha sagt
-tältsängen som var den tredje sängen i rummet hade uppenbarligen undermåligt trä i underredet.
+Man fick badrockar uppe på rummet och behövde alltså inte byta om i omklädningsrummet om man inte ville. Det ville vi inte
-Badtofflorna var såna där flipflop med en pryl mellan tårna. Vi gillar inte dem.
-Det var ganska kallt i omklädningsrummet
-Duscharna sprutade lite åt alla håll och handduscharna fungerade inte alls.
+Det fanns schampoo och duschcreme i pumpflaskor överallt, så det slapp man ta med sig.
-Det fanns inget balsam.
+Det var fina pooler, fin miljö och allting i Spa-avdelningen
+Det var alldeles för mycket folk, vilket gjorde att det tog nån timme innan vi fick plats i en bubbelpool
-Vi kom inte på att man skulle basta när man frös förrän efter en god stund (vi var väl trötta eller nåt. Inte helt och hållet Kolmårdens fel)
+Bastun var stor och fräsch
+Vi fick plats i bubbelpoolen när ”alla andra” gick för att äta
-Vattnet kunde vart bara nån grad varmare (Vidde okynnesgnäller, tror jag)
+Man blev sådär härligt trött och mysigt ren till maten
+Maten var jättegod.
+Servitrisen var söt.
-Servitrisen kunde ha kostat på sig ett leende då och då.
+Servitrisen gav oss väldigt bra service.
+Det var hjortron i min efterrätt
+Det bjöds på pepparkakor till kaffet
+Kaffet fanns alltid framme. Bara för såna som mig att tillfredsställa sina behov
+lounchen (eller vad det heter) vid receptionen var supermysig med en mysig eld och mysiga soffor med mysiga kuddar… ja, ni fattar.
+Ungarna som bodde på hotellet hade ett eget filmrum och ett ritbord och en massa annat skoj. Jag såg en enda missnöjd unge. Han ville inte lämna den roliga filmen, men ändrade sig när han fick klart för sig att det skulle tittas på djuren.
+Jag blev attackerad av en ond tvilling med svärd! Hans goda tvillingbror försvarade min ära genom att slå honom i huvudet med sitt plastsvärd. En av dem var INTE pirat och hade inte ett riktigt svärd. Den andres var riktigt. Jag vet inte riktigt vilket det var jag blev attackerad med… =)
+De hade många sorters cider och frågade mig inte vilken jag ville ha, utan hur torr cider jag ville ha. Perfa. (jag dricker ju alltid öl, men var plötsligt sugen på cider istället. Halvtorr!)
+Det var gratis WiFi på hotellet
+Jag sov som en stock och vaknade utvilad.
+Frukosten var en riktig sån ”hotellfrukost” med allt man vill ha och en massa saker man inte visste att man ville ha framdukat
-Apelsinsaften var INTE god.
+Den exotiska juicen var riktigt god
+Det fanns meloner också.
+Vargarna
+Vargarna
+Vargarna!!!
+Vargpussar mitt i ansiktet
+Varm bubbelpool precis innan utcheckning
-Baren var inte öppen, så vi kunde inte köpa chips
+Fantastisk utsikt från den bubbelpoolen
+De var riktigt förstående angående den trasiga sängen när vi checkade ut

Det blev nog mest plus. Det känna som mest plus. Vi är helt supernöjda med helgen. =)

Jag behövde ta en bild, kändes det som. Jag tappade istället mobilen på ett sätt som var mindre lyckat för min skärm. Den är i många bitar nu, och jag vågar inte hålla telefonen vid örat. Några bitar kanske lossnar. Men vad ska jag med mobil till nu?

Jag brydde mig inte så mycket utan konstaterade att den var trasig. Kanske för att jag vet att glas går att byta, och att jag egentligen har använt all beslutsamhet som finns att uppbåda till att inte köpa ny mobil nu. Fast minnet alltid är slut och fast det finns Samsung Galaxy SII. Men jag saknar min Zeiss-kamera som jag hade på min Nokia. Undrar om det går att hitta en igen? Någon som vet? Jag saknar speciellt makro-läget, men även kameran över huvud taget var ju bättre och tog bilder som inte var så gryniga… Megapixlar… det är ju viktigare att kameran faktiskt är bra!

Vi har idag tittat på delfiner och chimpanser och gorillor och elefanter och kameler och kulaner (eller hur man säger det i plural) och antilooper av många sorter och zebror och tigrar.

Sedan var vi blöta, kalla och trötta och begav oss till bubbelpoolerna och bastun och blev blötare, varma och tröttare.

Så vad gör man när man är sådär härligt utmattad och ren och har färgat en vit handduk rosa (förlåt, Vildmarkshotellet)? Går och äter, såklart! God mat, får man villigt erkänna. Helt underbart. Servitrisen kunde flörtat med oss mer, men det är väl kanske inte något man kan ha som krav… =)

Det är en helt urmysig lobby här, så vi satte oss där och drack lite cider och pratade om ditt och datt vid elden. Nicers.

Det enda gnället vi har nu är att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra av oss precis när vi kommit. Det var ont om skyltar. Det var ont om folk att fråga. Det var helt enkelt svårt. Ett plus var ju att Kolmården har en app med en karta där man kan se precis var man är hela tiden. Eller precis… kartan är ju på cartooniska och i mitt tycke svår att översätta till verkligheten, men det är ju en gubbe som talar om var man är, så man kan röra sig och veta att man rör sig åt rätt håll… eller fel håll om man nu gör det. Man vill inte springa i de här backarna i onödan, kan jag ju säga.

Sen är vi ju helt ovana spa-gäster (är det spa bara för att det finns bubbelpool? Näe, det fanns ju behandlingar som vi inte bokat också), så inte visste vi om man skulle byta om här eller där, gå hit eller dit… och sen då, ska man ha badrocken med sig/på sig när man går ut??? Svaret är att så länge man inte vandrar åstad utan en tråd på kroppen (som en man bestämde sig för att göra), så kan man göra som man vill, lite.

Ja, det finns nånstans att göra av sina grejer. Det finns barer och stolar och bord och ställen att lägga sin handduk och badrock och diverse annat bra! Man får inte förtära någon dricka i bubbelpoolen enligt skylten. Men enligt vad alla andra gjorde var det helt ok. Och  ingen sa till oss när vi gjorde detsamma i slutändan. Istället hjälpte de oss med att trycka på bubbelknappen och städade undan våra flaskor och glas åt oss när de var tomma.

Imorgon ska vi träffa vargarna. Hoppas de inte äter upp några lösa snoddar på min jacka. Jag tror inte jag har några, men det står så nogsamt att man ska se till att gömma undan sådant, så jag tror de kommer hitta nån snodd att tugga på bara för det. Eller så har de inte läst broschyren, vem vet… =)

Eftersom mobilen är trasig blir det inga bilder, så ni får fantisera istället. Gissa om jag har byxor på mig!

Däremot hade jag plånboksjakt och gråtkalas över allt som jag inte riktigt kunde hantera.

Jag HAR ju sovit ordentligt! Jag fattar inte.

Men kunderna var överförtjusta över mitt engagemang idag och igår, så jag gjorde väl någonting rätt, kan jag tänka.

Om någon undrar över de låsta inläggen här har jag bestämt att inte skriva saker publikt som möjligen inte ska vara det. Om de rör någon annan som möjligen kan känna sig uthängd så blir det hemligt, och bara mina vänner får läsa. Jag hoppas inte ni andra tar illa upp över det. Ja, jag skulle lika gärna kunna ta upp det med mina vänner när jag väl träffar dem, men det går liksom 1-2 månader mellan att jag träffar vissa, tyvärr. En del ännu längre. Och att skicka ett mail känns så himla proaktivt.

Jaja, vi testar såhär, så får vi se hur det faller ut.

Det är visst mycket som testas just nu. Har nytt tankesätt inför jobb-saker också, och efter 2 dagar säger jag att det funkar bra, men det är för tidigt att säga om det är rätt än.

Helgen bjuder på en massa roligheter, och nästa vecka blir också skoj.

När ska jag hinna köpa julklappar då? Till vilka ska man köpa? Vad önskar sig folk? Det kanske kan ta oh ge sig nästa helg, jag vet inte. Jag försöker mitt allra bästa att inte ha panik över det.

I januari kanske vi ska till fjällen. Kanske. Om alla får plats. Kanske. Ibland undrar jag om det inte vore enklare att åka någon annanstans, för det verkar så fullt med folk i fjällen!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Göran föreslår att det hela bottnar i tidigare erfarenheter och att man ska stanna upp istället för att jaga framåt. Han har nog helt och hållet rätt.

Jag vet inte när det började, men jag har helt galet stora behov av bekräftelse och försöker därför vara ”duktig flicka” hela tiden (ja, precis hela tiden) så att folk ska säga åt mig att jag är duktig med mera. Mitt dåliga självförtroende gör dessutom att jag väldigt sällan ger mig själv klappar på axeln (jag jobbar på att göra det bättre), utan klankar ner på vad jag gjort.

Ofta står den elaka rösten i mitt huvud och pekar på allt som var fel med det jag gjorde. Hon är elak. Riktigt elak. Hon kan till exempel påpeka att jag råkade säga fel ord i en konversation som för övrigt egentligen gick bra, och sedan förstora upp det tills hon fått mig att undra om personen jag pratade med tror att jag är helt förståndshandikappad eller liknande på grund av att jag sa fel eller skrattade på fel plats eller hade fel tonfall eller vad som helst.

En bieffekt av det är i och för sig att jag blivit väldigt bra på en hel del saker, helt enkelt därför att jag tror att jag måste vara superbra på allt för att duga. Jag VET att det inte är så, men det är känslan jag har. Att jag egentligen bara är ivägen och en belastning för alla och att jag behöver göra allting mycket bättre för att väga upp.

Det bästa rådet kom kanske från Mia. Hon skrev att man ska sova. Ja, sov ordentligt! Det vet jag ju. Del 1 och Del 2. Och jag vet minsann att om man inte sover ordentligt så händer motsatsen. Att man tycker att allt är oöverstigligt och alla problem blir jätteproblem och alla känslor blir hur stora som helst.

Eller blir de det för alla? För det känns som att jag inte tål att bli trött? Varje gång jag blir det kommer jobbiga känslor och försöker äta upp mig.

Nja, jag är trött nu. Jag har varit trött hela dagen. Och jag är inte på väg att bli uppäten. Inte än. Men så har jag också varit på reiki och fått bekräftat att jag är intelligent och duktig och duger som jag är. Och att det är viktigare att jag har roligt än att jag är bäst. För om man aldrig unnar sig lite skoj, vad är det egentligen för mening med den här resan vi kallar livet? Och det roliga ska minsann vara på mina villkor. Annars är det någon annans skoj, och det kan också vara ok ibland. Men ibland måste det vara min tur.

Nu ska jag sova innan jag lyckas väcka någon sovande björn.

Natti på er, pandor!

Orsaken till att jag funderar är för att jag sitter här med en besvikelse som jag inte alls vet var jag ska göra av. Och den är inte logisk alls, tycker jag.

Jag kom ju vidare i Combitech’s programmeringstävling. Hade jag inte gjort det hade besvikelsen varit ungefär en axelryckning. Jag har aldrig varit med i en programmeringstävling förut och var ungefär glad att jag löste uppgifterna och hoppades att de lösningar jag valde inte var för ineffektiva. I vissa delar av uppgifterna kom jag på ett par lösningar och valde den effektivaste, men i andra fall såg jag bara en lösning.

Jag stod och hoppades att vännen Snild skulle gå vidare och blev glad över att höra att han gjorde det, och trodde nästan att jag hört fel när jag hörde mitt eget namn räknas upp bland de 8 finalisterna direkt efter. Det var väl ungefär då det började. Ett hopp tändes någonstans i mig.

Att gå vidare var ju en bekräftelse på att jag gjort något bra, och jag tror jag började hoppas på ännu mer bekräftelse. Jag visste att jag inte kunde slå Snild, som helt uppenbart hade kunskaper mer aktuella och kunde rabbla namn på algoritmer jag glömt för länge sedan. Dessutom hade han helt uppenbart stenkoll på optimering, som jag aldrig riktigt fick någon kläm på när jag läste på högskolan. Vi hann bara börja nosa på det innan jag fick för dålig studiemotivation för att fortsätta. Skoltrötthet, heter det. Börja inte på högskolan om du inte brinner för att klara hela programmet just då, för din egen skull! Jag säger bara det.

I alla fall började jag hoppas på saker som egentligen är helt orealistiska. Jag försökte intala mig att det inte var så, för jag vet hur orealistiskt det är. Jag hoppades sparka rumpa i något som är svårt, som jag aldrig helt bemästrat, och som jag inte ägnat mig åt på typ ett år. Uppgiften var dessutom i stil med att bygga en path-finder, något som jag aldrig försökt göra tidigare. Klockan var ett på natten när jag hade byggt ett program som tagit fram grunddata för att faktiskt hitta vägar i. Sju timmar att göra något man aldrig gjort förut, och dessutom optimera bättre än svaren i en grundlig googling (för det lär ju de andra också gjort om de var osäkra).

Är det någon som tror att ovanstående är förenligt med verkligheten om man inte är någon form av underbarn? Nej, just det! Och det vet jag. Jag vet det så himla bra.

Och jag vet också att jag ska vara superstolt över mig själv som kom till final i en tävling jag inte visste att jag skulle vara med i innan (och således inte förberett mig inför). En av 8. Jag tror det var ca 50 anmälda ett par timmar innan tävlingen satte igång (eller så minns jag helt fel, men det var ett gäng i alla fall). Förstår ni också hur bra det är egentligen?

Så när jag inte var en av de tre som fick pris sade jag till alla att jag var nöjd med att vara i final. Sedan sa jag till alla att jag sa det till alla för att jag skulle höra det själv. För besvikelsen, den var där. Fast jag inte tyckte att den hade något existensberättigande.

Så jag gjorde det enda jag kunde komma på; tryckte bort känslan, för den var ju onödig. Och försökte ersätta den med stolthet över hur långt jag faktiskt kom. Det var ju inte att jag förlorade för att uppgiften var för svår för att jag skulle kunna lösa den. Jag löste den. Jag visste exakt hur icke-optimerad den var, men bestämde att jag överträffat alla mina egna förväntningar på mig själv i och med att mitt program levererade rätt svar över huvud taget. Det är faktiskt att vinna över sig själv, om inte annat! Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle hinna lösa det på den utsatta tiden, och jag gjorde det med 3,5 timme tillgodo. Ja, jag hade kunnat leta alternativ på den tiden, men bestämde mig för att jag gjort mitt.

Men så i bilen, när jag lämnat av de andra, kände jag att nu när jag är ensam är det ok att känna besvikelsen. Och så kom tårarna. Jag hade ju velat vinna. Jag hade ju velat stå på scenen som en av de tre som fick pris (spelar ingen roll vilken) och visa alla att jag är fantastiskt duktig på allting. Precis allting. Ja, jag vet att det inte går, men jag ville det i alla fall.

Och grejen är, att jag vet hur dumt det är, och jag vet att det är ok. Jag vet att man får vara besviken, och jag vet att man inte kan vara bäst på allt. Men vad jag inte vet, det är hur man hanterar känslan när man väl erkänt att man har den.

Mota bort var ju helt fel, uppenbarligen. Det skjuter bara fram problemet till senare. Har man otur lyckas man samla ihop en massa sådana problem till en hög av ohanterbara känslor som blir till ett litet monster som måste låsas in, eftersom man inte vet hur man tämjer det.

Så ska jag sitta här och tycka synd om mig själv när jag varit skitduktig? Det känns väl inte helt rättvist mot mig?

Hur gör ni andra egentligen? Släpper och går vidare? Hur då ”släpper”? Och hur skiljer det sig från att undertrycka/mota bort? Det vill säga intala sig att det inte är så man känner egentligen?

Vad jag får panik och ångest över är egentligen inte orsaken till känslan, utan att jag inte vet vad jag ska göra. Hjälp, tack!

Jag är inte i stånd att tänka ut egna lösningar nu, för sedan i torsdags morse har jag sovit ca 8 timmar sammanlagt. Jag har haft jättekul och önskar att jag hade en bättre känsla just nu som kunde sammanfatta helgen på ett trevligare sätt, för jag är faktiskt värd det!

Så nu tror jag att jag ska sikta på det. Anne sa åt mig att det var meningen att jag skulle tycka om livet. Så det tänker jag försöka göra.
Som synes ligger jag före. Men i morrn har jag ändå lite saker med en hemsida att fixa. Vi vill få ut den snart. Helst denna vecka. Jag tror det är rimligt.

Men nu ska det inte bli ett sånt där måste-mål av det här. Det ska bli ett sånt där vi-siktar-på-det-mål. Eller som en normal-mängd av arbete. Så kan jag veta när jag jobbat för mycket och borde chilla, och när jag inte jobbat mycket alls och kan slänga ett gäng timmar på utveckling eller så utan att få dåligt samvete över att annat inte får tid.

Apropå att tycka om livet har jag kommit på att jag är ju en gamer! Gamers spelar en massa spel. Det flyger inte att säga ”jag har inte tid med det just nu”. Till slut känner man inte att man har tid med livet alls.

En annan målsättning är att ta upp hästandet igen. Det finns ju ett stall på Rocklunda. Jag borde rida där, tror jag. Det är i alla fall nära så att jag inte behöver bil för att ta mig dit. Någon vacker dag ska jag se till att ringa dem. Jag är ju hästtjej också, och sådana behöver rida och umgås med hästar. Vet ni, jag skulle vara så lycklig över att bara få stå bredvid en häst och kanske rykta den en stund. När jag var som mest nere hade det plockat upp mig så in i norden, och jag visste om det. Så varför tar jag inte tag i det?

Just nu ska jag i alla fall se till att sova lite.

Jag har laddat med Zelda-spelande. Det kan jag ju inte spela där. Blir kanske lite CS eller dota om jag minns hur man får igång det. Om någon vet hur man skaffar en laglig kopia av det, säg till! Finns det på steam? Jag kanske borde ta med mina warcraft-skivor? Hjälper det? Man kanske kan köpa spel på Dreamhack? Oj, så många frågor!

En rolig grej är att Totalbiscuit kommer dit, för det har Per sagt! Han är ju grym! Den syniska britten, alltså… ja, och Per med. =)

Jag har roat mig med att plåga mitt hår lite. Funderar på om jag ska bråka mer med det ikväll eller vänta tills imorrn. Kan ju bli enklare att göra det ikväll…

Så här till vänster ser ni mig vackert poserande i en fantastisk morgonrock av nåt fleeceaktigt material, och här till höger undrar jag varför mitt huvud blev så fyrkantigt. Ja, den som det vet…

Ikväll har jag jobbat och pysslat med hår för mycket för att ha hunnit med något Zelda-spelande. Hur ska det gå för stackars Hyrule som verkar terroriserat av nån Orochimaru-aktig typ. Fast utan ormar och med kort hår, då. Japaner…