Jag sitter på tåget tillbaka till Västerås och till jobbet. Tåget blir försenat på grund av signalfel, men om jag har tur hinner jag ändå. Jag har spenderat större delen av helgen hos Überdarling och inte gjort någonting vettigt. Eller jo, förresten jag har ju spelat dominion och igår var vi ute och gick en timme.

Noom-appen sa till mig att linserna vi åt efteråt visserligen var sjukt nyttiga, men innehöll miljarders med calories. Den ville att jag skulle mata in i ml hur mycket jag åt. Jag stirrade förvånat ner på mina ca 3dl linser och tyckte appen överdrev. Vi hade ju minsann bestigit berg därute på vår promenad! Jag matade in 10*30ml och appen jämrade sig om hur många calorier på en måltid jag kunde äta. Vi får väl se vem som får rätt!

Min mage är nog ändå fortfarande upptagen med vildsvinet jag åt på sjätte tunnan när vi spontan-åt där i lördags. Paine provjobbade, så vi hälsade på. Deras vad-det-nu-är man får till köttet är helt gudomligt gott. Kan ha varit råris eller mathavre eller liknande. I sås. Vi får se vad min våg tycker om allt det här…

Så för att kunna mata in frukost har jag… ätit frukost! Det händer inte varje dag, men det går lättare när Überdarling är här. Då kommer jag nämligen upp ur sängen innan jag behöver springa till jobbet. Synd att han måste åka hem.

Jag har inte lust att göra bloggen till någon form av viktminskningsdagbok, men just nu är det inte mycket annat som snurrar i skallen på mig. Utom att jag återigen har svårt att hitta andningshålen i kalendern, och saker jag tänkt göra på fritiden blir inte av, för när man har någon dag ledigt är det så lätt hänt att man ägnar sig åt ingenting eftersom man inte får göra det annars.

Nästa oplanerade fritid längre än någon timme då man är trött efter jobbet: onsdag. Då kommer jag vara väldigt sugen på just ingenting igen…

Idealiserad plats?

Kommer man orka vara vaken mer om man tränar mer? Jag har upptäckt att jag cyklar en mil om dagen ungefär. När jag inte turfar på vägen. När man tränar mer går ju dagen åt ännu fortare? Eller hur fungerar det egentligen?

I Ritsem hade jag ingen resväg alls. Och inget internet eller vänner som distraherade. Dem klämde jag in på de 3-5 dagar jag var ledig emellan arbetsturerna. I Ritsem tog jag en timmes promenad varje kväll innan jag la mig (runt 21:00 om jag minns rätt). Jag fick massor programmerat på den tiden. Så kanske ska man sätta igång wamp på datorn och stänga av internet?

Kirsi är gift nu och det innebär att jag inte behöver stressa inför det längre. Det innebär också att alla de där sakerna som var omöjligt att genomföra på grund av upptagen inför bröllopet nu borde genomföras.

Jag behöver strukturera en ordningslista. Det är för mycket som försöker bli gjort samtidigt. Steg ett: deklarera. Jag inser att jag behöver lösa situationen med bokföringen då den uppenbarligen inte fungerar. Jag vet att jag sa att jag inte behövde bokföringen nu. Jag vet att det är mitt fel. Men här sitter jag i alla fall utan siffror och ska till stallet och har inte tid. Om jag bara hade skippat en dags förberedelser för bröllopet och öppnat det där kuvertet från skattemyndigheten… Eller dagen efter bröllopet. Eller i tisdags. Sannerligen är det mitt fel, men det hjälper inte min mage. I och för sig hjälpte den inte mig heller genom att se till att jag varit i det närmsta sängliggande på sistone, förutom när jag turfat. För det går tydligen att göra.

Jag är knäpp. Jag har till och med lyckats få till en obehaglig känsla inför att åka till stallet, trots att jag sken som en liten sol hela tiden sist jag var där, samt efter. För jag har egentligen inte tid. Tänk om jag inte får de siffror jag behöver tills jag kommer hem? Jag har bara migsjälv att skylla då, men då kan jag inte lösa det.

Dåligt samvete.

Samtidigt är det inte ett alternativ att skippa stallet. Det får bli fel siffror till skattemyndigheten, för tar jag mig inte till stallet ikväll är jag inte säker på att jag kommer tillbaka dit alls. Det har jag inte råd med heller.

Koffeinpiller.

Jag brukar sova mellan jobbet och stallet, och det har jag försökt göra nu med, men det gick inte. Bli inte förvånade om jag är mindre funktionell än vanligt på jobbet imorrn, kära vänner! Idag läste jag fel på datum och kundnummer och kunde inte förstå hur det kunde stå kundnummer mitt i allt. Det gjorde det inte heller. Ganska scary att det tog så lång tid att se…

I helgen ska jag festa. Det kommer bli kul. Nästa helg ska det bli tävling med pappa. Kul det med. Längre än så orkar jag inte se just nu. All tid är inplanerad. Inga hål nånstans. Även om det är saker jag vill så skriker min hjärna när det inte finns några hål i planeringen.

Ont i magen.

Helt osuttet gräs

Och så är det folk jag saknar. Hade somliga bott kvar i stan hade det suttits på minst en gräsmatta med folköl den här veckan. Folk har flyttat. Sådana saker kan vara inplanerade och ändå vara hål i planeringen.

Andningshål.

Nu är det bara borsta tänderna och order of the stick kvar av dagen, men när man listar upp det sådär så har man ju gjort en del…

Natti på er, imorgon är det ny vecka!

Tydligen blir det jättegott om man bara tar en stor fläskköttbit, marinerar lite snabbt med soya, kryddor och olja och sen slänger den på grillen. Grilltid: en öl.

Jag vet, jag vet. Hon menade inte så, och det finns olika sorters nördar och geekighet kanske egentligen betyder något annat, men det gav mig en väldigt dålig start på dagen även om jag snabbt fick en ursäkt och vi kastade en massa mysiga Twitter-kramar på varandra.

Dagen förflöt väl som man kunde förvänta sig ungefär. Jobbet, liksom. Det är en hel del ”mycket” där just nu.

Sedan var det dags för ridning. Jag har värsta ritualen. Jag kommer hem från jobbet. Jag äter, jag sover en stund, och jag byter om. Mitt precis när jag skulle sluta sova ringde mamma. Jag tänkte att om det nu var ett samtal som var jobbigt, som jag inbillat mig, så är det väl just innan jag ska till hästarna som det är läge att ta det. Har dodgat ett par gånger innan…

Slight miscalculation… när man pratar i telefon kan man inte göra sig iordning på samma vis och hela ritualen blev liksom inte så fullständig som jag ville ha den.

Sedan har jag haft autopilot-äckel-päckel ett tag nu också. Jag vill helst inte prata med folk. Folk frågar hur jag mår och hur det är och hur det är mellan mig och min pojkvän. Jag vill inte känna efter. Det kan göra ont. Man vet inte. Men det spelar inte så stor roll, för även när jag försöker ta reda på vad jag känner så känner jag bara… tomt. Ingenting. Blah.

Så hästarna. De skulle väl ta bort allt det här? Få mig att känna inre frid och sånt? Nope.

Vi gjorde skitsvåra saker idag. ”Sluta”, skulle man göra, och jag kunde inte alls kommunicera vad jag ville till hästen, och frustrationen bara växte, och när jag insåg att lektionen var slut och jag liksom aldrig fått till det, inte ens en enda gång, då ville tårarna leta sig fram. Jag lät dem inte. Jag ville inte gråta över att jag inte kan saker omedelbart.

Men det är nog ok att göra det när man kommit hem. Det kanske till och med är ok att vara en sådan perfektionist att man mår superkasst om man misslyckas med en enda sak.

Det finns i alla fall gulligt folk på nätet (vet ni väl). Kallio påminde mig om alla andra dagar när jag är bra på allting. Det stämmer faktiskt. Jag har varit bra på många saker ett långt tag nu. Idag var en dag som hade dåliga och bra stunder, och där det dessvärre slutar på minus. Men igår var bra. Imorrn är det fredag. Kyckling då, tror jag!

Mot slutet blev verkligen temat brutna samtal. Skype-samtalet bröts och vi fick inte igång det igen. Samtidigt ringde telefonen och jag hann inte svara. Ringde upp för att höra om det var viktigt, kom igång med samtalet, och så bröts det igen! Grrr! Jag ringde upp den första personen och pratade färdigt, men efter det svarade inte den andra personen i telefon längre för det hade blivit för sent.

Nu är jag massor uppe i varv och vill börja min kväll, som redan är slut. Och Spore fick för sig att min kopia av spelet (som är inköpt för en massa dyra pengar på fullständigt lagligt sätt, collectors edition och allt) var olaglig igår och ville inte ge mig tillgång till internet-tjänsterna. Efter ominstallation vägrar spelet starta över huvud taget och krashar bara innan loadingscreen ens visas.

Min röst gör ont efter allt pratande och jag vill ha en hemmakväll med god mat och mjuka kuddar!

Alltså nu är jag väldigt irriterad på allting!

Om någon missar det så gnäller jag såhär överdrivet mycket för att jag har PMS. Jag har ju visst det fått massor gjort. Det skrev jag ju i början, och jag hade lagt på om jag inte gillade att prata med folket.

Jag kan säga att jag börjar tröttna.

Kanske får jag skylla migsjälv som tyckte jag var nästan frisk och for till stallet i torsdags. Kanske skulle jag inte mått bättre ändå. Kanske skulle jag till och med mått sämre.

Det är svårt att veta, men psykiskt mår jag bättre än på länge. Är det inte märkligt?

Idag hade jag tänkt demonstrera mot icke-demokratiska processer där saker bestäms över huvudet på folket… Men det var uppenbart redan igår att det var uteslutet i mitt tillstånd.

Jag är glad att så många andra gjorde det ändå. Ni borde kika på Trobergs tal på YouTube. Det ger hopp om att utvecklingen kanske kan ändras när så många inte bara är medvetna om problemen, utan även tillräckligt engagerade för att trotsa kylan och mötas i den kallaste stad jag känner till (luften blir liksom aldrig torr i Stockholm) för att protestera…

Ni får leta länkar själva, jag orkar inte när jag bloggar från mobilen.

Näe, om man skulle se om lite buljong går ner.

Det började igår morse. Jag var trött, hade sovit alldeles för lite hela veckan, och var sådär orörlig i hela kroppen. Sådär så att man inte går när man borde, utan dröjer sig kvar tills man måste springa. Det är inte roligt att springa när man är sådär trött-orörlig, kanske mest för att spring är ungefär precis motsatsen till att vara still.

Men jag sprang. Jag beställde bussbiljett genom VL-appen. Jag svarade i telefonen som ringde, jag försökte stänga jackan. Jag försökte hinna med bussen. Jag försökte höras till pojkvännen i andra änden av luren som inte kunde höra mig trots att jag drog fram mikrofonen ur jackan och försökte tala in i den.

Kan såna här bestämma sig för att stanna på en plats?

Det hela var rätt kaotiskt, så jag gissar att det var då någon gång som mina nycklar helt enkelt bestämde sig för att de inte ville följa med mig mer. Jag märkte aldrig att de var borta. Inte förrän jag kom till jobbet.

Panik. Vad gör man? Vem ringer man? Har jag verkligen inte bara kastat ner nycklarna här i väskan någonstans?

Jag ringde VL. De skulle kolla på bussen. Lina lånade ut bilen så att jag kunde åka och leta mellan mitt hus och bussen. Ingenstans var det någon som hittade ett par nycklar.

Jag gick och letade mellan jobbet och busshållplatsen. Therese letade igen när hon till stan på rasten. Ingenting. VL hittade ingenting.

Pojkvännen ringde polisen åt mig (för att jag inte kunde mer då) och meddelade mig sedan vilka tider de hade öppet så att jag kunde gå dit dagen efter.

Per var snäll och lät mig sova hemma hos honom. Min plan hade annars varit att åka buss eller sova i trapphus eller vadsomhelst. Det var en rätt så dålig plan. Jag tror jag ville straffa mig på något sätt. Pojkvännen påpekade att jag var välkommen hem till dem. Det var en något bättre plan förstås. Kanske hade det varit mysigt hursomhelst, utom att jag var rätt arg på mig själv och sa dumma saker om mig som gjorde pojkvännen ilsk på att jag talade illa om hans flickvän. Han är underbar.

Siv masserade mig och sa åt mig att åka till VL och titta själv bland deras hittade prylar, för det tyckte hon brukade funka bäst. Jag bestämde mig för att sluta jaga låssmeder tills dagen efter. Så onödigt att byta lås om man sedan fick tillbaka nycklarna. Ibland behöver man ”bara” en massage för att kunna tänka klart. Det var ju tur att min massage-tid var just igår…

Jag satt hemma hos Per och tittade på andra delen av Kronjuvelerna tills det blev för sent igen. Det är rätt mycket snack om en borttappad nyckelknippa i den…

Idag ringde jag till VL, men de var på sammanträde till 13:30 och kunde inte alls prata med mig och berätta om någon hittat ett par nycklar igår eller inte. Min lunch är en timme, men jag tyckte inte att jag kunde ha samvete att lägga den senare än klockan ett, och så var det ju det där om att människor blir hungriga med jämna mellanrum också. Jag tycker vi borde avskaffa det, men jag blir nedröstad hela tiden när jag tar upp det…

Jag bestämde mig helt enkelt för att testa att gå till polisen istället och ringa VL igen om nycklarna inte var där. Så jag gick. Och så gick jag lite mer, för i den här staden där den här historien tilldrager sig ligger polishuset på andra sidan staden. Ja, kanske bara från vissa håll, men jag tycker då att det känns som att polishuset ligger väldigt långt borta från där jag är den mesta tiden. Det är antagligen bara en sådan där konstig känsla som en del människor har som inte har så mycket med verkligheten att göra. Eller så är det så att jag jobbar på andra sidan om hela centrum-mockajongen.

I alla fall så behöver man inte ta en nummerlapp när man ska till hittegods, utan man ska bara vara välkommen längst bort i korridoren till vänster. Jag funderade över semantiken en sisådär 15 sekunder. Skulle jag gå längs korridoren som var till vänster eller skulle jag gå längst bort i korridoren (the one and only) och sedan hitta dit jag skulle till vänster i den? Svaret var ja. Den vänstra korridoren (jag tog aldrig reda på om det fanns en korridor till höger också, men det såg ut som att det kunde göra det) innehöll en hittegodsavdelning som var placerat till vänster. På vägen dit behövde man gå förbi de där sci-fi-boxarna där man tar passfoton, och där man ser ut som en brottsling om man sovit dåligt och följer anvisningarna om var man ska titta när kortet tas. Jag gillar dem inte.

I luckan längst bort till vänster fanns en hoppfull kvinna som hivade fram en låda med många nycklar och berättade ivrigt att det var en tjej tidigare som hade hittat sina nycklar där. Hon bad mig leta. Jag var säker på att mina nycklar låg och skräpade i en bortglömd låda på VL och att det var onödigt, men jag hade väl inget att förlora på att se efter förstås… Jag tittade. Jag såg inte mina nycklar. De var inte där. Allt var gråsvart i det konstiga motljuset och ingenstans kunde man se ett stort piratmärke och ett kamouflage-färgat nyckelband.

-Det ser mörkt ut, sa jag dystert.
-Men inget sånt här då? kvittrade kvinnan och höll upp en trasslig hög med band och nycklar.
Jag kisade. Jag såg något runt. Ett piratmärke. Och… mina nycklar! Jag blev alldeles till mig.
-Titta, det är ju mina nycklar! utbrast jag och började inspektera mina nycklar som om jag aldrig sett dem förr.
För alltså, man tittar ju inte så noga på sina nycklar. Inte egentligen vanligtvis. De liksom bara är där, förhoppningsvis. Och släpper in en genom dörrar.

Kvinnan såg ut som om hon kom på att hon inte bara kan stå och lämna ut nycklar till höger och vänster lika lite som jag kan skicka ut kontouppgifter hursomhelst. Hon nappade åt sig nyckelknippan igen och höll den så att jag inte såg och bad mig berätta vad som fanns på den. Jag var mycket bättre på det än jag trodde. När jag kunde berätta vad texten på nyckelbandet (som man inte ser, typ, för det är samma färg som bakgrunden) var så tyckte hon nog att det räckte.

Så jag ringde pojkvännen och berättade den glada nyheten på väg tillbaka, och sedan ringde jag och berättade den sorgliga nyheten för Per. Alltså att jag inte behövde sova hos honom utan skulle hem och byta trosor. För det är sånt jag tycker att det är viktigt att berätta för folk. Jag är nog lite egen… som om jag inte kommit på det förrns nu…

Lyckat, alltså. Och sen var det 12 minuter kvar av lunchen när jag kom tillbaka så jag hann äta världens godaste pasta med pastasås. Eller sås och sås… grädde och grönsaker. Men det är en annan historia.

Nu har Anton fått vatten (han gör slut på det genom att täcka vattenflaskan med spån hela tiden) och på torsdag nästa vecka ska jag och Therese rida på hästarna på Rocklunda. På lördag är det tjejkväll, tydligen hos mig. Det ser förjävligt ut här, men det får folk vackert stå ut med.

Om det är du som tänker mörda mig så är du på min lista nu. Ni vet, listan över folk man inte gillar. Möjligen ska man vara icke-snäll mot folk på listan, men jag vet inte om det kanske skulle kunna trigga just den där mördar-grejen. Möjligen under sex medan ett kärnkraftverk pajjar i närheten. Ni vet, en vanlig måndag…

Om det är det jag har ångest över är det definitivt något annat som orsakar att jag inte kan hantera en sån liten grej.

Jag läste eventuellt ett mail fel också. Ångest igen. Som om det spelade jättestor roll? Om jag svarade på något annat än det som efterfrågades får väl personen som skickade mailet till mig säga till… skulle det vara så farligt?

Gah.

Eventuellt är det dags att sluta ha juluppehåll från Vidde Webb också. Varför vill jag inte kasta mig över det?

Varför satt jag hela helgen och programmerade på ett gammalt webbspel? … för att det var kul, antagligen.

Imorgon ska jag, eller så ska jag inte, försöka klättra uppför en vägg. Jag är inte bra på det. Jag har inte rätt byxor. Eller skor. Och så skulle det kunna gå ännu sämre än förra gången. Jag vill inte, för jag kan misslyckas!

Nu behöver jag titta på minst ett avsnitt Bones och äta upp resten av chokladen jag har här. Det är sant! Jag måste. Det står säkert i någon lagbok någonstans, eller så är det en naturlag.

Jo, för jag har en lista med städ-saker man kan göra, och så slumpar jag fram en. Det är bara för att jag får system overflow eller liknande när jag tänker ”jag borde städa här”. Det är så mycket man behöver göra för att få fint hemma så jag blir helt snurrig! Nu har jag mått dåligt ett tag, och då släpper jag bara saker där jag står, för det finns ingen energi.

Nu skulle jag inte säga att jag sprudlar av energi, direkt, men jag ligger inte som en böckling utmed mattfransarna och begråter allt som inte blivit som jag tänkt mig heller. Jag FÅR göra det om jag vill! Jag får låta bli att svara i telefon också. Jag får göra vad jag vill, för jag är minsann vuxen, och någon fördel ska man ju ha för att man inte skaffat sig någon avkomma som man behöver hålla ordning på.

Nepp, nu ska jag se om jag hinner med badrummet innan Kent-skivan tar slut.

Det är tårar

Kan man gråta som en karl?

Snälla Du förlåt mig

Jag glömde vem Jag var

snälla sluta lyssna

Glöm allt Jag sa

Jag mår bra

Du måste lämna mig i fred

Jag fetstilade, för det kändes som att det passade in så bra på mig. På mitt liv. Jag hade glömt vilka bra texter de har gjort.

EDIT: Hoppas random.org är nöjd med mig nu!

Imorgon ska jag jobba. Det kommer att gå bra. Jag är ju SuperVidde.

Jag har haft mobilen avstängd. För att jag höll på att gå sönder om den var på. Jag hade egentligen tänkt stanna i Stockholm lite längre, men jag behövde bara vara. Ensam.

Nu har jag varit det. Jag har inte fått något vettigt gjort alls, men det var inte meningen heller. Jag har varit för mig själv. Alltså, varit till för mig själv. Ibland känner jag att språket inte räcker till alls för att säga det jag vill få fram.

Och kanske är det en konst att förmedla det som ska sägas, och kanske går det inte att stressa fram det. Och kanske ska jag acceptera att språket är något man jobbar med hela tiden, eller låter förfalla. Kanske är det inte en reflektion av min icke existerande förträfflighet att mitt språk är otillräckligt, utan kanske är det helt enkelt så att jag trott att jag kunnat och därför skitit i att anstränga mig. Länge.

Kanske är det inte bara språket det gäller. Kanske är det så att jag har varit så fantastiskt skitbra på saker innan så att jag har glömt hur jag tog mig dit. Och när det inte går lika lätt längre har jag trott att jag ”tappat det” eller liknande och blivit deprimerad.

Kanske har den eventuella guden som gör att det blir snö varje vinter gjort likadant. Det var så lätt förr om åren, så det behöver man inte anstränga sig för att fixa? Och så blir det bara blask av alltihop.

Nu ska jag gå och sova innan jag snor in mig i någon krånglig metafor.

Igår var första dagen på året. Dagen då man inte måste någonting alls. Dagen är till för baksmälla, Ivanhoe och backhoppning. Om man vill. Vi utropade ”Ivanhoe” sådär fånigt som Lady Rowena (eller vad hon nu heter) gör, och så var vi klar med det.

Vi försökte även spela Game of thrones, men vi var sega och reglerna var många. Inte jättekomplicerade, bara jättemånga.

Jag fick jättefå poäng och blev ledsen för att jag var dålig. Det var ju jättefånigt, och jag blev ledsen över att jag hanterade det så dåligt. Sedan blev jag ledsen över DET… Vidde trasig.

Min rygg och nacke försökte sitt bästa att få mig att bara ligga raklång.

Det gjorde jag inte.

Mot slutet av dagen mådde jag illa. Nämnde jag att jag är förkyld också?

Vid 19-taget ville jag gå och lägga mig. Till sist gick det knappt att sitta upp. Sedan sov jag typ 10 timmar. Det är mycket för att vara jag. 6 timmar är allt jag brukar lyckas med…

Idag vill jag bara inte. Jag är väldigt orolig för onsdag, när jag ska jobba igen. Jag gråter ju för minsta motgång. Det känns som att det finns ett sätt att klara sig utan risk på jobbet. Det är ju inte säkert att det finns något där som går fel, men om man ”stänger av” sådär som reiki-tanten ser så tydligt att jag gör och vill få mig att sluta med, då kan jag vara fungerande. Och sen kan jag bryta ihop när jag kommit hem. Såsom jag gjort så mycket på sistone.

Det funkar. Typ.

Problemet är väl att sen mår jag dåligt över att jag inte kan hantera någonting annat. Jag kan inte städa, inte hålla ordning på någonting, inte skapa, inte skratta på riktigt, inte planera, inte umgås… Livet liksom bara fladdrar förbi utanför fönstret, och jag hinner inte med.

Det är kanske så det behöver vara medan jag är ledsen. Jag kanske tar mig framåt igenom det ändå. Eller så gör jag det värre. Hur ska jag veta?

Tröjan säger inte nej åt livet, den säger nej när jag inte kan. Den säger nej så att jag får tid åt mig själv. Jag måste bara klara av att vara rösten som säger det…

Phoebe

I något avsnitt av Vänner frågas Phoebe om hon har en plan för livet, varpå hon svarar ”I don’t even have a plah!”. Jag hittar inget klipp på det, så ni får väl försöka föreställa er det hela, eller nöja er med ett ”evil plan laugh” från ett tillfälle då hon hade en plan, om än inte för livet…

Bilden hittades här.

Det är i alla fall den icke återfunna scenen jag syftar på i rubriken.

Inför 2011 satte jag mig och gjorde upp en detaljerad plan för hela året. Jag bestämde vilken månad jag skulle göra vad, och blev stressad över att alla saker jag ville ägna mig åt inte fick plats på ett litet år. Sedan sade det väl ungefär ”schwoop” och så satt jag och hade panik för att det var december och ingenting var färdigt. Men det var inget snabbt ”schwoop”, och jag har hunnit med att skära och skära i allt jag ville hinna med för att det inte fanns någon tid.

Så inför 2012 tänkte jag att jag inte gör en plan. Jag gör en ”plah”, och så får vi försöka se vad det blir av det.

Här är lite allmänna regler.

Regel §1
Inga deadlines. Dödlinjer dödar projekt. Ta en sak i taget och gör det tills det är klart eller du tröttnar.
Regel §2
MINST en vidde-helg per månad! På Vidde-helger är telefonen avstängd/i flygplansläge.
Regel §3
Ta ledigt från sociala medier ibland. Prova sig fram hur lång tid som behövs. En vecka? En månad? När man är sociala-medier-ledig läser man inte andras bloggar heller. Undantaget VIP-listan (nära vänner, familj och respektivisar). Folk som bloggar för ofta flyttas till snygg-listan.
Regel §4
Kör Zumba så mycket du vill, men minst en gång i veckan

Saker jag vill ägna mig åt:

• Börja rida
• Boken
• Vidde Webb
• hemsideprogrammering: meganice.eu – (motton för veckan), wordpress-tema, Hästspelet (dreamhorse), webbshop med alla låtar, delaut.nu, Oseriös.net, Storybook.se
• Spel: Zelda, LoL… (ingen panik med att fylla på detta)
• Gör musik
• android-appar
• Berättelse.se (skrov nåt kapitel till eller så)

Regel §5
Man behöver inte göra allt på vill-listan. Det är bara för idéer när man inte har idéer en regnig dag.

Sådärja. Nu kan det bli nytt år.

Året snart slut... SLUT! FÄRDIGT! Google har visst en annan uppfattning om ordets betydelse...

Jag har tänkt göra en sammanfattning av 2011, men jag tror jag väntar tills hon är borta helt. 2011 alltså. Det känns som att 2011 var av honkön…

Julen tog verkligen musten ur mig. Kanske var det för att jag inte drack någon must, knappt alls. Något glas hemma hos far min tror jag var allt. Jag gillar inte att dricka läsk längre, och must kändes inte som ett vettigt undantag.

Men i alla fall så har jag materiellt och allt sånt haft en riktigt bra jul. Jag fick massvis med underbara julklappar, och folk har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det bra. Ingen har lagt några krav på mig och försökt underlätta på alla sätt de kan.

Men nu funkar ju inte jag så att jag bara kan släppa alla krav bara för att de inte finns där. Och hur som helst så var kravet att vara där och inte skrika folk rätt i ansiktet för att jag mådde helt omotiverat dåligt ett väldigt tungt krav. För mig.

Hm, det är nu inte helt omotiverat, men det var ju i alla fall inte på grund av någon där, tror jag.

Dagen efter min reiki grät jag en massa. Reikin såg till att portarna öppnades, och pojkvännen talade om för mig varför jag grät. För jag har gnällt om saker hela hösten, och han har lyssnat. Och förstått. Och han lyssnar och förstår fortfarande. Och är där för mig, och förväntar sig inte att jag ska le när jag inte är glad. Och jag gråter för att jag blir så rörd av att ha den enorma turen att ha honom i mitt liv. Och för att jag inte kan förklara för någon att det inte är så att han får mig att må dåligt, utan att han får mig att släppa ut en massa skrot för att jag inte behöver dölja något för honom.

Jag vill bara bli klar med det. Samtidigt som jag är rädd för att jag ska häva ur mig allt skrot och fortfarande inte vara nöjd. Fortfarande inte må bra. Fortfarande bara vilja gömma mig under täcket och slippa förklara mig.

Min rygg har försökt döda mig idag. Göran gjorde någon antydning som jag tolkade som att ryggen inte blir bättre av att jag mår dåligt. TOQig har sagt att man kan må psykiskt dåligt av smärta, och jag har ju alltid ont i olika grader… Så då är ju bara mysteriet detta; mår jag dåligt för att jag har ont, eller har jag ont för att jag mår dåligt?

Nu sitter jag under en vetekudde och vill inte släppa taget. Den gör allt bättre. Men den tynger, och Vidde är trött.

Det krävs förresten mindre och mindre för att tippa omkull mig. Igår ringde Überdarling och undrade om vi kunde ses. Och jag hade ju pojkvännen och underbara wii och hade inte lust att försöka boka upp hela 2012 innan det ens börjat. Och så kom det dåliga samvetet. Jag skulle ju fira nyår med Überdarling. Men jag vågade inte åka nånstans jag aldrig varit när jag är så vilse här där jag hittar. Så jag sa nej, och han har försökt träffa mig hela december och december har inte velat släppa taget om mig. Det har varit underbara resor, överraskningsbröllop och sammanbrott över gläntade garderobsdörrar och traditionell skink-lagning och ja, jul… I mellandagarna fanns en liten andningspaus med pojkvännen innan hela cirkusen hotar att börja igen.

Überdarling tyckte att jag haft två veckors semester. Va? Vardå? När fanns det så mycket tid? Ja, jo… tittar man i kalenderna där jag inte orkat skriva in allt så kanske det ser ut så… Jag kanske borde åtgärda det.

I alla fall så fick jag grymt dåligt samvete över att inte ha fått plats med en så viktig person på en hel månad. Och så orkade jag inte hålla upp wii-kontrollen längre. Och så fick pojkvännen tala om för mig att jag varit väldigt upptagen och inte dissat folk med flit. Till slut gick det att spela igen. Städa får jag göra nästa år, kanske. Det gick i alla fall inte att göra det nu, och det blir liksom bara jättestökigt fort och fint igen långsamt.

Nu är snart detta året över och vi får ett nytt år som vi kan stycka ner i små bitar och fylla med… vad vi vill.

Jag funderar på att ge nyårslöfte att inte fylla 2012 med så mycket. Men jag behöver ju ett mätbart mål, så att jag kan göra grafer och se hur hårt jag failar och… nej, vänta! Det här blev ju inte bra… *funderar*

Ann säger att jag har en sorg. Kanske är det därför jag gråter hela tiden. Att jag inte dragit den slutsatsen själv…

Resten av vistelsen hos mormor gick åt till att hålla gråten borta och gömma sig på toaletten. Folk gillar inte när man är sån och försöker peppa med uttryck som ”ryck upp dig nu” och annat. De förstår inte och försöker på sina sätt att muntra upp en. Inte är det deras fel att det inte hjälper och att de bara får en sur Vidde som snäser ”Varför vill du ha kort på något som inte har hänt?” när de ber en le mot kameran.

Snälla moster såg att jag inte mådde bra och frågade om jag ville med till stallet och mata hästarna på kvällen. Det ville jag, även om jag inte fattade hur jag skulle orka. Men det är som att allt som har med hästar att göra går på en annan energireserv, så jag visste på något sätt att det skulle gå hur bra som helst. Det gjorde det också. Underbara hästar… Moster sa att de hade varit hennes räddning nu under hösten. Jag måste också. Måste måste. Hur ska jag våga ringa till stallet då? Det är ju människor som hanterar telefonerna och tidsbokningarna och lektionerna…

Dagen efter det (annandagen) fick jag helt släpa mig ur sängen. Ingen ork. Grym huvudvärk. Trasig rygg. Ännu en middag. Hos Görans mamma denna gång. Hon gör god mat och det är roligt att spela spel med ungdomarna där. Men ändå. Göra sig i ordning. Jag hade inte fler finkläder med mig och tyckte åter att det fick räcka med finbyxor och julklappskofta. Orkade inte smycken. Orkade inte smink. Såg mig i spegeln och orkade inte vara osminkad. Smetade på ett lager ansikte. Skorna var leriga. Orkade inte. De fick vara leriga.

När vi kom hem blev det en film för att ingen verkade kunna besluta att vi skulle byta kanal eller göra något annat. Jag reflekterade över att det inte hade någon betydelse om jag ville byta kanal. TV’n styr jag inte över. Någonsin. Jag vill alltid se något annat än alla andra, och då är det inte aktuellt att låta just mig få välja. Jag gillar inte TV. Jag försökte läsa min nya julklappsbok istället. Det gick halvbra.

Elin och Martin planerade att bjuda på god mat och ville att jag skulle stanna en dag till. Men jag hade ju bokat reiki och pojkvännen ska ju komma. Jag slapp tjat. Det är ju inte som att jag inte har svårt att bestämma vart jag ska vara utan att folk drar i mig från olika håll.

Det var smart att berätta om pojkvännen. Men nästa jul vill jag inte spendera utan honom, faktiskt. Så då får de avvara mig. Kanske konverterar vi till asatron och slaktar nåt får istället för att hysteriskt köpa presenter. Om det är vad som krävs för att slippa denna ångest julen ger mig trots att alla försöker få mig att må bra (och jag gör dem besvikna genom att inte göra det i alla fall) så kan jag personligen hålla i kniven.

det blir rätt suddigt. borde köpa en ordentlig kamera.

Nu har vi varit och köpt de sista julklapparna. Nu är det ju bara att hoppas att alla blir glada. Annars är det deras problem.

Hm, det låter väldigt osympatiskt, tycker jag. Är det det? Eller är det så att jag har gjort vad jag kan, och bättre än så blir det liksom inte?

Nu ska man bara slå in allting. Men först måste jag dricka upp glöggen. Det är minsann mycket att stå i.

Snart är det julafton, och det kommer bli mysigt som vanligt. Fick hem beställda julklappar idag. Ica blev glad att jag hämtade paketet så de fick plats med nya. Mycket folk som beställer på internet kan jag tänka mig… Det är ju inget kul att köttvärldsshoppa!

Ikväll ska jag packa och imorgon kommer pappa över med laxen till jobbet så att jag kan ta hem den till mamma.

har fått massage idag och kommer sova gott inatt!

Sedan är det bara att åka hem då. Reiki är inbokat när jag är tillbaka i stan igen. Allt löser sig tydligen.

Jag har haft mantra ”det är inte mitt problem” igår och idag. Det lugnar magen kan jag säga. Speciellt om man inte kan påverka sakerna som inte drabbar en speciellt om de går åt skogen. Jag behöver ju faktiskt inte lösa allas problem i hela världen!

Jag lyckades bara köpa två julklappar i förmiddags eftersom jag kom sent iväg och verkligen, verkligen inte gillar att shoppa. Det är sånt som får mig att säga så ofta att jag inte är tjej. Tjejer gillar shopping har jag hört.

Jag tycker att det är svårt att hitta i affärer och de har alltid en miljon spotlights som lyser på en så att man kokar bort. I en affär hade jag till och med hittat vad jag skulle ha, men pallade inte att stå och vänta bakom en kvinna som skulle ha än det ena och än det andra och expediten bakom den enda kassan glömde bort vad hon höll på med ideligen och visste inte vilken ordning det var bäst att slå in varorna. Så jag ställde tillbaka och gick till en annan affär. Ha!

Jag var allmänt missnöjd med hela outingen, vilken genererade noll visuella kontakter med hästböcker trots att jag finkammade två bokaffärer efter dylikt. Hur är det ens möjligt, liksom?

Sen kom jag till jobbet och uttryckte mitt missnöje. Oroade mig för att dra ner stämningen. Men mitt humör höjdes i alla fall, så det kan inte ha vart så farligt.

Sen jobbade jag kväll, och jag får nog säga att jag inte helt ogillar det konceptet. Även fast det innebär att jag inte kan prata med älsklingen efter jobbet, för han sover innan jag går hem.

Kanske är Sara skyldig till humörhöjning. Hon ringde och berättade om sin förlossning och så. Jag är avundsjuk, men så glad för hennes skull. Och tacksam för att jag har en vän som berättar om sånt där.

Nu har jag städat lite på köket som random.org ville. Jag kan! Jag gillar den känslan. Jag har massor med idéer till hemsidor också. Jag kan det med, minsann.

Nu ska jag se till att sova lite mer än jag gjorde inatt. Här är en bild på min lampa också. Bara för att det ska vara en bild.



Woah, wordpress-appen är tydligen awesome nu. Jag kan skriva härunder och grejs!

Eftersom ”det är mycket med jobbet” idag hade jag verkligen behövt. KLarade inte alls av helt vanliga situationer idag utan smärta både i mage och bröst.

Sedan fick jag känslor om att jag inte ens klarar av att gå i nån form av terapi. Inte ens det klarar jag. Pojkvännen säger att det inte är mitt fel, och det kanske det inte är. På ett sätt vann jag över migsjälv eftersom jag sa nej till att sitta i en bil och frysa en timme utan mat och åkte hem istället. I normala fall går jag bara med på allt och känner mig som ett offer.

Nu tänkte jag skriva ett bittert inlägg till om hur mycket jag mår dåligt över att det är jul och vilka skuldkänslor jag får över att inte ha köpt saker till alla.

Jag tänkte att jag söker på ”jul” på Google och ser om jag inte kan få en illustrerande bild… Här är resultatet.

Här är en bild jag inte alls förstår

Den här artikeln om Higgs partikel verkar jätteintressant. Men jag länkar bara till den utan att ha förstått innehållet och hoppas att jag kan läsa senare.

Nån söndag, kanske. Då har man ju tid.

Hur hamnade jag egentligen i det här tillståndet? Hur kommer det sig att fast jag skurit bort både politik och författande har jag fortfarande ingen tid? Eller ro.

Hur kommer det sig att alla saker som borde vara gjorda bara ligger som en stor oformlig hög i min hjärna? En hög jag inte kan plocka ut delarna ur när någon frågar, vilket gör att folk bara står och undrar vad det egentligen är jag är så stressad över.

Ja, jag vet ju inte. Men jag är helt stressad och har inte tid att göra en punktlista.

Istället sitter jag fast i ett ”jag har inte tid”-tillstånd och får absolut ingenting gjort. När jag tänker efter har jag nog fungerat så sedan högstadiet nån gång. Eller gymnasiet i alla fall. Jag minns att jag räknade ut hur mycket vi förväntades plugga då. Lärarna i varje ämne ville att vi skulle lägga en halvtimme om dagen efter skolan på deras ämne. Vi hade typ 10 ämnen i taget. Det blir 5 timmar, efter att ha åkt hemifrån vid 7-tiden, kommit hem vid 18-taget och ätit till ca 19. När skulle vi sova och ha fritid? Resultatet blev såklart att man inte gjorde några läxor alls, eller valde ut ämnena som var intressanta.

Det är nog det där urvalet som ska göras nu också… och det urvalet jag gjort hittills är tydligen inte tillräckligt. *suck*

Kan det vara så att valen jag gör inte är baserade på vad jag egentligen vill?

Vi hade sill-lax-skicka-görar-dag igår. Som varje år. Fast vi brukar inte göra sill alltid. Det blev lite hysteriskt. Vid ett tillfälle skulle jag ta fram en kastrull för sillagen. Jag visste inte vilken som var bra och tog fram alla kastruller i ungefär samma storlek och sa till pappa att han kunde välja.

Synen av alla de kastrullerna såg så rolig ut, så jag var tvungen att ta kort och lägga ut det humoristiska på internet.

Twitter förstod inte att frågan om vilken kastrull som var bäst var retorisk, utan kom med en massa råd istället. Ni skulle ju skratta och ha trevligt! *murf*

Nu har jag av misstag gått och läst flashbacktråden för mordet i Vuollerim. Gudars vad folk luskar runt, och när det inte händer nåt kommer en massa teorier in i folks huvuden. Jag borde lämna det där ifred, men jag tycker så synd om sambon till han som troligen gjorde det… Eller så är man bara sensationslysten och vill veta allt eftersom det handlar om folk jag en gång kände, men som jag nu inte har nån kontakt alls med längre.

Undrar hur lilla katten mår… *sakna* Jaja, hon saknar inte mig, det märkte jag tydligt när jag var uppe sist.

Idag ska vi byta klappar. Jag kommer få ett par handskar för bilåkning, och pappa får ett löfte om att jag följer med på tävlingar. Jag har mosat in dem i min kalender. Hoppas de inte krockar med Dreamhack nu då, för det är det enda planerade som har ett fast datum 2012, men som ännu inte skrivits in i kalendern.

Jag behöver verkligen planera min semester snart. Att ta det delvis vartefter som i år skapade mer stress än annars eftersom dagarna fan inte räcker, så det är inget jag vill upprepa.

Det här blev dåligt fokuserat. Kanske inte är så mycket julstämning i mitt huvud. Mest stress. Ingen semester innan jul för att kunna ta det lugnt efter jul, när man är trött efter all stress. Var det så smart? Jag vet inte.

Förresten så har varken Claes Ohlsson eller OK en normal adventsljusstake att sälja mig, så jag kan ju alltid skylla på dem för utebliven julstämning.

Varje år envisas det med att bli jul, och varje år finns det alldeles för lite tid att förbereda för det. Och så ska man vara sjuk och inte orka jobba så många timmar med jobb och förberedelser. När man väl fått önskelistor är det ganska sent om man vill beställa på nätet.

Nästa år beställer jag saker till folk och så får de väl skicka tillbaka det… Eller så får folk nöja sig med det jag kan shoppa på två förmiddagar nästa vecka.

Det är ändå bara ett kommersiellt jippo designat för att blåsa liv i konsumtionssamhället. Och om det inte lyckas så har vi ju alltid mellandagsrean.

För att inte hänga ut någon, och det vill jag verkligen inte när alla är så goa; ”det är mycket med livet just nu”.

Kroppen min hänger inte med och protesterar rätt mycket. Jag borde nog lyssna på den.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Här trodde man man skulle äta julbord precis som varje år de senaste åren. Vi blev lite förvånade när taxin stannade vid biblioteket istället för Bomans. Skulle vi gå? Och vad var det för envis kvinna som tog massor av bilder på oss? Vi är väl inte kända direkt!

Vi lekte fågelholkar när mor min halade fram en bukett och förkunnade att nu skulle de gifta sig, hon och Göran.

Så nu heter min mamma Andersson igen.

Sedan gick vi till Bomans och åt alldeles för mycket gott…

Missade rätt tunnelbana för att jag pussades för länge med älsklingen. Eller så kan man kanske skylla på regnet…

Har jag tur är tågens försenade så att jag ändå hinner med mitt tåg… Men jag kommer iofs inte tidigare fram för det. Man vet inte.

Minglet på Brokiga Bengalen Butik igår var helt fantastiskt! Spännande musik och spännande människor. Tyvärr glömde jag visitkort hemma, så jag vet inte om någon hittar mig… Så kan det gå! Det kändes givande i alla fall.

Under vistelsen hade vi lite utvärdering av allting. Vi fungerar väl så, kan jag tänka. Så här kommer plus- och minus. Hela listan!

+Jag fick gratis kaffe direkt när vi kom till hotellet
-Informationen om wildlife tour och vart man skulle gå för att hamna rätt var inte tillräcklig för att vi skulle känna oss bekväma. Det fanns ingen att fråga på vägen heller
+Det fanns en app att tanka ner (om man hade ledigt utrymme på sin mobil) som kunde visa en var man var och vart man skulle
-Någon form av sten som slog sönder glaset på min mobil
+Den personliga kontakten under wildlife tour var supertrevlig. Man kände verkligen att man fick se det verkliga kolmården och var inte rädd att fråga om man undrade något. Alla i personalen var jättetrevliga
+Delfiner
+Chimpanser
+Gorillor
+Elefanter
+Kameler och antilooper
+Hjälpsamma stallkarlar som svarade på frågor och bland annat berättade att kameler faktiskt är rätt snälla
+Tigrar
-Inga giraffer (tydligen hade jag velat se giraffer)
-längden på korridoren till vårt rum på hotellet. Det var tog ju typ 2 minuter att gå genom den!
+Vi kunde göra en ”klumpesnusk-säng”, som Troberg skulle ha sagt
-tältsängen som var den tredje sängen i rummet hade uppenbarligen undermåligt trä i underredet.
+Man fick badrockar uppe på rummet och behövde alltså inte byta om i omklädningsrummet om man inte ville. Det ville vi inte
-Badtofflorna var såna där flipflop med en pryl mellan tårna. Vi gillar inte dem.
-Det var ganska kallt i omklädningsrummet
-Duscharna sprutade lite åt alla håll och handduscharna fungerade inte alls.
+Det fanns schampoo och duschcreme i pumpflaskor överallt, så det slapp man ta med sig.
-Det fanns inget balsam.
+Det var fina pooler, fin miljö och allting i Spa-avdelningen
+Det var alldeles för mycket folk, vilket gjorde att det tog nån timme innan vi fick plats i en bubbelpool
-Vi kom inte på att man skulle basta när man frös förrän efter en god stund (vi var väl trötta eller nåt. Inte helt och hållet Kolmårdens fel)
+Bastun var stor och fräsch
+Vi fick plats i bubbelpoolen när ”alla andra” gick för att äta
-Vattnet kunde vart bara nån grad varmare (Vidde okynnesgnäller, tror jag)
+Man blev sådär härligt trött och mysigt ren till maten
+Maten var jättegod.
+Servitrisen var söt.
-Servitrisen kunde ha kostat på sig ett leende då och då.
+Servitrisen gav oss väldigt bra service.
+Det var hjortron i min efterrätt
+Det bjöds på pepparkakor till kaffet
+Kaffet fanns alltid framme. Bara för såna som mig att tillfredsställa sina behov
+lounchen (eller vad det heter) vid receptionen var supermysig med en mysig eld och mysiga soffor med mysiga kuddar… ja, ni fattar.
+Ungarna som bodde på hotellet hade ett eget filmrum och ett ritbord och en massa annat skoj. Jag såg en enda missnöjd unge. Han ville inte lämna den roliga filmen, men ändrade sig när han fick klart för sig att det skulle tittas på djuren.
+Jag blev attackerad av en ond tvilling med svärd! Hans goda tvillingbror försvarade min ära genom att slå honom i huvudet med sitt plastsvärd. En av dem var INTE pirat och hade inte ett riktigt svärd. Den andres var riktigt. Jag vet inte riktigt vilket det var jag blev attackerad med… =)
+De hade många sorters cider och frågade mig inte vilken jag ville ha, utan hur torr cider jag ville ha. Perfa. (jag dricker ju alltid öl, men var plötsligt sugen på cider istället. Halvtorr!)
+Det var gratis WiFi på hotellet
+Jag sov som en stock och vaknade utvilad.
+Frukosten var en riktig sån ”hotellfrukost” med allt man vill ha och en massa saker man inte visste att man ville ha framdukat
-Apelsinsaften var INTE god.
+Den exotiska juicen var riktigt god
+Det fanns meloner också.
+Vargarna
+Vargarna
+Vargarna!!!
+Vargpussar mitt i ansiktet
+Varm bubbelpool precis innan utcheckning
-Baren var inte öppen, så vi kunde inte köpa chips
+Fantastisk utsikt från den bubbelpoolen
+De var riktigt förstående angående den trasiga sängen när vi checkade ut

Det blev nog mest plus. Det känna som mest plus. Vi är helt supernöjda med helgen. =)