Jag undrar om alla som vill kommentera anonymt tänker på det… Jag tycker alla har rätt att kommentera anonymt om de så vill, och det är inget hinder att prata med dem.

Å andra sidan kanske de gör det, och det är därför jag möttes med sådant raseri när jag en gång försökte argumentera med en eller flera (hur ska man veta) anonyma kommentatorer. Jag sa åt dem (?) att använda något påhittat nick om de inte ville att jag skulle klumpa ihop kommentarerna med varandra. Minst en av dem blev arg, som sagt.

Det är kanske ok att gruppen heter Anonymous, men det krångliga ligger i att veta om den som nickar Anonym tillhör gruppen eller bara vill vara anonym.

För hundra år sedan var ”Vidde” ett anonymt nick jag gömde mig bakom. Ingen visste ens om jag var tjej eller kille. Det tyckte jag var jätteskönt. De flesta utgick från att jag var en nördig kille, och jag lät dem tro det. Mitt främsta argument för det var att jag ville veta att beröm var ärligt beröm. Sånt som man ger till en medmänniska som gör något bra, inte sånt man ger till en tjej för att hon ska gilla en tillbaka. Nuförtiden gör det mig inte lika mycket, på gott och ont. Eller så har jag blivit bättre på att skilja det ena från det andra. Men det var en parentes.

I alla fall så får var och en som nickar Anonymous numera tänka lite mera på vad man förknippar uttalandet med. Förr var det bara de andra inläggen i samma tråd med samma nick som riskerades att kopplas samman. Nu verkar det vara en hel rörelse. En anonym rörelse som jag blir lite osäker på om det finns ett mål och mening med, eller om det bara är ett gäng hackers som tittat för mycket på Fight Club.

I och för sig har jag också sett mycket på den filmen i mina dagar, och vissa gånger kan jag nästan förstå att man försöker hitta genvägar till att få ”dem” att förstå att vi menar allvar med att de ska lyssna på oss. Men, när fungerade det egentligen? Och när jag tänker riktigt noga efter är steget mellan att ta ner en hemsida (och en del andra som råkar komma ivägen när man kör DDOS) och att spränga en byggnad inte särskilt stort. Det är inte rätt riktning, helt enkelt.

Så snälla SvD och alla andra tidningar, gör det större när stora folkmassor ställer sig i kylan och ropar om vad de tror på än när ett gäng andra lyckas göra det svårt för besökare att ta sig in på en site. Och var så snäll och blanda inte samman de båda grupperna.

Hos Jonathan finns fler bilder!

Dans i regnet

Det började regna på vår parad, men jag tyckte inte att det kändes som att det spelade någon roll. Vi hoppade runt och dansade till vår trevliga piratmusik i alla fall. Det var ett sånt där mysigt sommarregn som man inte blir kall av, och som faller snällt på en med mjuka, långsamma droppar som inte var för stora. Då har man dansat i regnet i år, och det gör jag faktiskt inte varje år!

Efter tåget tog vi oss till Piratpartiets tält inne på området och gav bort böcker till folk. Jag var lite för trött och platt för att kunna uppskatta det, tyvärr. Jag är inte van vid motion som pågår längre än 20 minuter!

Kristdemokrater på Pride

Jonathan ville prompt visa mig att Kristdemokraterna fanns på plats. Det brukar de ju inte. Jag fastnade i en lång diskussion med en man som hade fasta åsikter om vem som hade rätt att få barn och inte, och en ganska lurig debatteknik. Gratistips: debattekniker som går ut på att försöka få den andra att se dum ut fungerar inte för att övertyga den man pratar med. Det var dessutom ingen där som lyssnade på oss.

Nu har jag ju även pratat politik tillräckligt länge för att inte gå på såna trix heller, så det enda som hände var att jag tyckte att diskussionen var lite svår att föra, men det var ändå lite kul att få lite inblick i hur han tänkte.

Till slut var jag tvungen att sätta hans övertygelser på prov då han var emot inseminering av ensamstående, och jag ville veta om han menade att jag måste välja en av de jag är tillsammans med och gifta mig med den för att få räknas som icke ensamstående. Det kan ju bli rätt konstigt med balansen i förhållandet då. Mycket värre än att välja en som man anger att man är tillsammans med på facebook!

Han blev ganska ställd när jag sa att jag var tillsammans med två killar och att den ena hade en till flickvän och ville veta vad man baserar ett sådant förhållande på.

”Ärlighet, förtroende… sånt som man brukar basera förhållanden på”, svarade jag smått förnärmat. Vad trodde han, liksom?
”Ja, det där kan jag inte förstå” sa han och lät som att jag förolämpat honom på något sätt.
”Det måste man inte” sa jag. ”Huvudsaken är att man accepterar det”.

För jag förstår ju inte monogama, har jag kommit fram till. Men det måste jag inte. Jag måste bara förstå att alla inte är likadana och acceptera folk som de är.

Vi pratade en massa mer också efter det. Jag tror jag satte lite myror i huvudet på honom.

Piratpartiet är underbart

Jonathan ville att jag skulle säga på film varför Piratpartiet passar på Pride, men jag smet från det. Min hjärna ville inte tänka ut mer bra saker att säga, och hur förklarar man det som är så självklart?

Jag har alltid sett Piratpartiet som ett parti där man accepterar varandra oavsett kön, etnisk tillhörighet, hårfärg eller andra saker som inte ligger i vägen när man ska prata politik. Sådana saker kan ju snarare vara till fördel eftersom man får andra perspektiv på allt nästan gratis.

Politiken som presenteras på hemsidan säger ingenting om det, men kulturen i partiet har alltid varit att på internet är alla bara en avatar eller ett nick. Det är inte viktigt att ta reda på vem som ligger bakom, utan det är viktigare att bedöma människor utifrån vad de säger. Du är vad du säger i forumet, ungefär. Är du ett arsel har det ingenting med din läggning att göra och det hör inte till saken. Samma sak om du säger fantastiska saker.

Detta har hängt med när vi träffats, och det är alldeles underbart. I Piratpartiet kan man vara stolt över vem man är, och accepteras oavsett vad man är.

Jag gillar över huvudtaget inte att gräva ner mig i tragedier, för det gör ju ont. Men man kanske måste, därför att annars lär man sig ingenting.

Magnihasa påpekar att vi behöver tänka på hur vi pratar:

”…språket är ett vapen som måste hanteras långt försiktigare än vi egentligen vill. Att vi till vardags går omkring och använder det som en gammal vana, och att det utan att vi egentligen tänker på det – för att vi egentligen inte tänker på det – kan mutera ords betydelser så pass att det inte längre går att lita till ordboken. Eller, för den delen, de som använder orden; de försöker säga någonting men lyckas kommunicera någonting helt annat.”

Hen länkar också till Ola Larsmos essä på DN (de har kategoriserat den som essä, det är inte jag som tycker den är för lång):

Och när de två bakom branden i Mölln förhördes sade de något som jag sedan ofta tänkt på. De förstod inte uppståndelsen: de hade ju gjort vad ”alla” ville. Vad ”alla” talat öppet om att man borde göra. Man utförde en kollektiv beställning.

Kännbara ord

Så jag börjar ju genast fundera på vad jag själv egentligen kan ha sagt. Jag menar aldrig något illa, hoppas jag att alla förstår. Men som jag insåg häromdagen, hur ska jag kunna förvänta mig att alla känner mig och mina intentioner när jag nästan aldrig skriver ut hela sanningen? Hela min blogg är fylld av korta brottstycken av mig själv, nedtecknade i all hast.

”Du talar forcerat” sa min mamma till mig när hon först började upptäcka hur stressad jag egentligen var. Ja, jag tyckte ju inte att det fanns tid till någonting. Inte heller att dröja sig kvar i en tanke eller att förklara den ordentligt. Och om jag aldrig gör det, tappar jag då förmågan?

Opassande skriver:

Det primära, som jag ser det, i den superviktiga diskussion om språkets makt handlar inte om hur man vill att andra ska agera. Utan hur man själv agerar och ser sitt egna ansvar i det stora hela.

När jag och mina kollegor skämtar om det hemska som hände på Utöya, sitter det någon bland oss då, som inte tar det som att vi försöker bearbeta det hemska, utan som något annat?

Jag har ägnat flera år åt att lära mig inte älta vad jag sagt och inte sagt, inte ligga hemma och gråta för att jag sagt fel ord i fel sammanhang för att bli av med vad jag upptäckte att många på YouTube kallade ”social anxiety”. Är det dags att börja älta igen? Det är någon slags balansgång att reflektera över vad man sagt och inte sagt, och det är klart att det är himmelskt att kunna göra bort sig totalt och sedan bara skratta åt det och säga ”sånt händer”.

Men ja, vi får nog noga tänka på vad vi säger och hur vi säger det, när det tydligen finns experter som varnar för, att bara det faktum att Breivik log ut genom polisbilsrutan kan göra att andra får idéer om att göra samma otäcka sak.

Och jag kan komma på mig själv med att använda åtminstone ett ord helt fel här på bloggen. ”Muslim” betyder för mig egentligen ”utövande muslim”. Alltså en sådan person som ber flera gånger om dagen, kräver att kvinnor ska täckas med tyg och en hel massa generaliseringar som jag inser att jag inte har någon aning om ifall de är sanna. Jag skrev att jag inte vill gifta mig med någon religiös, men räknar inte bort folk som inte gått ur svenska kyrkan, eller som är lite sådär småkristna som många är.

Förresten gjorde jag samma språkliga fel när jag berättade att ett ex till mig var ”kristen”. Jag menade alltså ”djupt troende kristen”.

Jag tror att det kan ha gett upphov till en hel del missförstånd. Jag skulle vilja säga att jag ska försöka förbättra mig, men jag är inte säker på hur jag ska göra. Jag vet egentligen inte om de ord jag använt ovan är de rätta för att göra mig förstådd heller.

Så nu är det väl dags för eftertanke. Ytterligare en sådan där lång bloggpost som ingen orkar läsa, kanske.

Jag kommer fortsätta stå för att när jag skrev bloggposten kunde jag verkligen inte tänka mig att gifta mig med någon av de personlighetstyperna som listades. Men på Emmas blogg finns den här kommentaren:

steelneck said:

Kort sagt: Den som inte ändrat sig på någon punkt de senaste åren, det är en person som inte har utvecklats mentalt.

Så har jag gjort det sedan jag hade ”personliga problem med islam” då?

Jo, nu tror jag inte längre att precis alla manliga muslimer är onda, och vet att vissa av dem gillar att kvinnor utbildar sig också. Men jag vet inte riktigt, för jag kommer så sällan i kontakt med dem utanför nätet.

Det är som att religion inte är viktigt i de sammanhang jag rör mig. Det är som att jag inte låter det vara en issue vilken religion en person har. Jätteofta frågar jag inte ens, för vad kan det egentligen spela för roll? Så jag kanske känner en massa folk som tror på Allah fast vi aldrig har pratat om det? Är det ett möjligt scenario?

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel när jag håller mig borta från religioner som inte lockar mig. När jag sitter och tänker ”nej, nej, nej” när jag ändå är i kyrkan av någon anledning och det ska läsas trosbekännelsen. Får jag inte hålla de tankesätten borta från mitt huvud?

Om någon börjar prata om sin religion är jag ändå oftast ganska intresserad av att få veta hur de som är troende tänker. Det fascinerar mig med tro. Det är spännande att höra hur sådana människor resonerar, speciellt eftersom det bor en liten författare i mig som vill kunna sätta sig in i så många huvuden som möjligt för att skriva så bra som möjligt.

Kanske borde jag lära mig ännu bättre att stå ut i kyrkan, och leta rätt på folk med annan tro också och lyssna en massa på dem.

Jag hade ju några duster med en hel del kreationister runt 2005 på YouTube. Det var ganska svårt eftersom min engelska (som verkligen har utvecklats sedan dess) begränsade vad jag kunde förmedla, och deras sätt att se på världen var så långt från mitt eget logiska tänkande att det gjorde ont i huvudet när jag försökte tänka ut vilka argument som möjligen kunde bita på dem. Jag misslyckades nog rätt hårt, men jag försökte i alla fall, och jag tror att jag lärde mig något på vägen i alla fall.

Nu hände ju följande i mitt kommentarsfält:

1. nelle skriver:

   2011-08-01 kl. 03:27

   ”folk som fördömer andra” <– Det var bra

   Svara
   • Vidde skriver:

     2011-08-01 kl. 13:55

     Ja, men det väcker ju frågan om det är ok att fördöma den som fördömer…

     Svara

Ja, och det kan man ju verkligen fråga sig! Om jag fördömer alla som ser ner på andra folkgrupper, eller vägrar beblanda mig med folk som säger att avvikande sexuell läggning är fel, tappar jag rätten att kalla mig humanist då?

Japp, det är fullt möjligt. Jag kan inte ens bedöma det. Jag röstade mot förslaget att kalla Piratpartiet för humanister på grund av ren och skär okunnighet. Jag har nämligen inte den blekaste vad det innebär att vara humanist. Här kommer lite wikipedia.

Humanism (från it.umanista -> umano ”mänsklig”, jämför lat.humanus, ”mänsklig”) är en idéströmning – vanligen andlig eller kulturell – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också på ett allmänt humanistiskt förhållningssätt.

Humanismen kan även förknippas med de akademiska ämnen som ingår i humaniora. I likhet med andra ismer har ordet en vag innebörd. Ordet myntades 1808 av Friedrich Immanuel Niethammer, men förekom i andra grammatiska former redan under den romerska antiken. Strömningen brukar räknas ha uppstått under renässansen. Enligt Jacob Burckhardts klassiska distinktion i Die Kultur der Renaissance in Italien (1860) var humanismen den lärda sidan av renässansen. Det kulturarv som renässansen medförde har sedan gått under den benämningen.

Traditionellt delas humanismen in i tre perioder: den egentliga humanismen, nyhumanismen och den moderna humanismen. Ett annat indelningssätt är att skilja mellan sekulär och religiös humanism. Den sekulära humanismen vänder sig emot religiösa och metafysiska förklaringsmodeller av verkligheten, medan den religiösa accepterar övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden.

Blev det klarare? Det blev ju inte det för mig i alla fall.

Det är lite som det där med feminism. Förr i världen kallade jag mig feminist och menade att jag var för allas lika värde och att alla skulle ges samma förutsättningar och inte behandlas olika på grund av kön. Någonsin. Kvotering är emot den synen, men jag har tragglat runt i gränstrakterna på senare år och berättigat mitt beteende med en massa logik.

Är det personlighetsutveckling eller att bli vilseledd? Det kan man också fundera en hel del på.

Poängen är att det knepiga med att kalla sig någonting som inte alla har samma definition av är att alla med en avvikande definition än ens egen kommer att missförstå. Som när jag hade min tröja som det står ”Feminist” på, och min mammas pojkvän blev ledsen. När han väl orkade prata om det visade det sig att han trodde att jag ville inleda en konspiration där alla kvinnor genomförde en sammansvärjning och attackerade alla män. Det var ”feminist” för honom, och ”Fi” betyder fiende för många som snackar lite militäriskt…

Det är knepigt, det där med ord.

Vidde funderar

Så, kan vi ha någon form av diskussion här; vad är humanist, och får man som humanist fördöma vissa beteenden, eller är det helt förkastligt att fördöma någon även om orsaken är att denna någon själv fördömer andra?

Döm inte andra, för då kan du själv bli dömd? Döm inte de som dömer, ty du bör respektera deras värderingar?

Den här bilden var random när jag la upp den på PPVastmanland. Nu vet jag inte vad den är!

Jag har funderat och funderat. Sedan har jag funderat lite till, men jag har kommit fram till precis ingenting. Vad ska man göra när man inte vet om en hemsida behövs, men inte används ändå, eller om det är så att den inte behövs och att det är orsaken till att den inte används. Den kanske är fruktansvärt dålig och maskulint designad (tror någon sa det någongång).

Eller så är en hemsida precis vad som behövs, men det är inte rätt sorts hemsida som lagts upp.

Eller så… ja, inte vet jag väl egentligen vad det kan vara. Det verkar som att bara jag skriver inlägg, och det vill jag sluta med. Jag har inte tillräckligt bra koll, och inte tillräckligt med tid. Om ingen använder den vill jag inte betala för den.

Lösning tack!

POLITIK. Ett nytt organiserat motstånd mot datalagringen är på gång i riksdagen. Det kommer att ledas av Jens Holm (v) och Marie Ferm (mp) . Ledningen för Piratpartiet ingår i den så kallade opinionskommittén.
[...]
I ledningen för kommittén ingår även Marie Ferm (mp) Anna Troberg, nuvarande partiordförande för Piratpartiet samt Rickard Falkvinge grundare och före detta partiordförande i Piratpartiet.
Läs mer här

Kortfattat såhär på morgonkvisten innebär datalagringsdirektivet att din operatör behöver spara var du har varit med din mobil och vem du har pratat med, samt all kommunikation du gjort på nätet. Innehållet i dina mail omfattas inte. De sparas ju redan hos FRA.

I den utredning som ligger till grund för det planerande införandet i Sverige (SOU 2007:76 – Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning) kan man utläsa att det som ska sparas är information om: telefonnummer och/eller IP-adress, abbonentuppgifter, geografisk plats för båda parter, starttid, sluttid och datum för kommunikation, vilken utrustning och tjänst som använts, på- och avloggningstider, samt vilken typ av anslutning det rör sig om. De kommunikationsvägar som omfattas är fast telefoni, mobiltelefoni, internettelefoni, meddelandehantering som e-post och SMS och alla former av internetåtkomst.
Dessa uppgifter ska även lagras för misslyckade försök till kommunikation.
Källa Piratpartiet

Om du inte ser integritetsproblemet så tycker jag att du ska bry dig om plånboken. Att lagra dessa mängder data är dyrt. Mycket dyrt. Vi kommer undan billigare som det är nu genom att betala böterna från EU för att vi inte lagrar tillräckligt information om våra medborgare. Gissa vem som kommer att få betala notan? Antingen får vi höjda avgifter på vår uppkoppling samt mobilabonnemang, eller så ska staten betala för vad den kräver av företagen, och då höjs skatten.

Just nu är det mörkt, jag är trött och rädslan gör sig påmind igen. Jag tror i och för sig inte att jag behöver vara rädd just nu, men som jag sa till pojkvännen igårkväll; det är för nära. Alldeles för nära.

På parley har vi diskuterat hur vårt partiprogram kan breddas. I en padda finns ruskigt många förslag som skrivits dit utan filtrering. Det gör man när man brainstormar och det är bra. Ingenting är förbjudet. Sedan kan man förhoppningsvis hitta några riktigt goda russin ur kakan, och jag är ganska säker på att de är där. Jag är spänd på hur vi ska leta upp dem i den ganska smetiga kakan vi har skapat nu.

Parley-pirater

Jag har just tagit emot ett meddelande från min norska vän som bor i Jokkmokk. Hon ville bara ”gnälla” om sin graviditet. Jag läste varje ord med glädje. Jag vet inte varför jag oroade mig för henne, hon bor ju så långt från Oslo. Jag tänker helt enkelt inte klart. Jag är åtminstone medveten om det.

Jag märkte under dagen att alla hanterar det ofattbara på olika vis. En del skämtar för att liksom mota bort känslor som skulle blivit för hemska att känna rakt av. En del räknar offer och förfasar sig. En del fokuserar envist på annat. Jag gissar att det är av samma anledning. Distans.

Själv är jag rätt så ointresserad av exakta dödssiffror. Det blir inte mer eller mindre hemskt för var och en som dog. De dog lika mycket. Och det var lika hemskt oavsett vad orsaken var. Att dö är en av de där sakerna den mänskliga hjärnan inte kan greppa fullt ut. Det är att falla utför ett stup och ingen vet hur det är att landa… eller om man landar. Man kan ju hoppas på Himlen, Nangijala, Valhall, reinkarnation eller vad som helst, men det kanske bara är sagor för att hjälpa oss hantera…

Jag är ärlig med att visst skrämmer det, och oroligt frågade jag pojkvännen igårkväll vad vi egentligen gör för att förhindra terrordåd. Vi säger ju att vi inte ska ge efter. Inte låta dem vinna, inte göra som de vill och övervaka befolkningen. Inte, inte, inte. Men hur hjälper vi? Hur skyddar vi vårt land?

Han är så underbar. Han svarade att vi gör det genom att se till att bevara vårt öppna samhälle, där alla åsikter får föras fram och diskuteras demokratiskt. I en sann demokrati behöver man inte bomber för att höras. (min omskrivning av hans ord) Har jag sagt att jag älskar min pojkvän? Nu vet ni en av alla de massvis med orsaker varför.

Nu ska jag hålla en ensam liten tyst stund för de döda och de som inte dog, men som var med om så hemska saker. Sedan ska jag försöka sova och hoppas att jag inte drömmer så hemskt inatt igen.

På vägen hem slog jag igång mobilen och började läsa bloggar. På Anna Trobergs blogg står följande.

Jag sitter just nu och försöker informera mig om vad som egentligen har hänt i Oslo. Mitt twitterflöde rinner så fort att jag inte hinner se allt som står där.

Det är inte alltid ett gott tecken när Twitter blir hysteriskt, och explosioner är inte lika ”ascoolt” när det är på riktigt.

Det var klockan 15.26 som centrala Oslo skakades av en explosion på Akersgata, mitt i regeringskvarteren. Polisen kunde senare bekräfta att explosionen orsakades av en bomb.

Enligt Reuters-korrespondenten Walter Gibbs räknade han till minst åtta skadade personer. Även andra vittnar om skadade personer.
[...]
Enligt vad polisen uppger för Dagbladet var attacken riktad mot Olje- och energidepartementet. Alla fönster och bottenvåningen på byggnaden som drabbades av explosionen har blåsts bort. Även flera byggnader i närheten, bland annat VG-huset (dagstidningen Verdens Gang) ska ha skadats.

En timme efter explosionen varnade polisen för att det fanns risk för fler…
DN

Strax efter har tydligen en man utklädd till polis skjutit flera ungdomar på Utöya där ett ungdomsläger hölls.

Carl Bildt stöttar

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har ännu inte gått att nå för en kommentar, men skriver på sin Twitter: ”Följer konsekvenserna av explosion i Oslo. Var snabbt i kontakt med min norska kollega. Nordisk solidaritet.”

”Vi är alla normän”, skrev utrikesministern senare på sin twitter.

– Carl Bildt har haft kontakt med Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe och erbjudit hjälp. Hur den kan se ut är för tidigt att säga. Carl Bildt har givetvis beklagat det inträffade, säger Anders Jörle på utrikesdepartementet till Aftonbladet.

Reinfeldt beklagar

Statsminister Fredrik Reinfeldt har på regeringens hemsida kommenterat läget:

”Jag beklagar djupt det tragiska som hänt i Oslo och vid de norska socialdemokraternas ungdomsläger. Mina tankar går till offrens anhöriga och till de som skadats. Jag har varit i kontakt med statsminister Jens Stoltenberg för att beklaga det inträffade och vi har erbjudit vår hjälp om detta skulle behövas. Från svensk sida följer vi fortlöpande händelseutvecklingen. Det finns fortsatt stora oklarheter runt det inträffade”, säger statsministern i ett uttalande.

Aftonbladet

Själv sitter jag mest i chock nu och försöker sortera alla intryck. Jag ska dock plocka ihop mig snart eftersom det är Parley här i Västerås med start imorgon.

Jag överlåter åt polisen att skydda våra egna regeringsbyggnader och hoppas innerligt att det inte behövs, och att detta nu inte leder till att man utökar övervakningen av befolkningen… Jag är rädd. Javisst. Men det betyder inte att jag vill att vi ska skapa ett hårdare, mindre tolerant samhälle. Det förhindrar inte sådana här händelser, snarare tvärtom.

Det är väl inte "länkning" de håller på med?

Jag  noterar att det verkar helt klart att ”länkning till upphovsrättsskyddat material utgör ett tillgängliggörande för allmänheten enligt upphovsrättslagen”. (bild till vänster härifrån <-länk)

Jag kan lite förstå hur man resonerar just i det här fallet, men jag tycker ändå att det blir principiellt fel. I detta fall kanske det inte var så lätt att hitta själv, och att då ge länken till folk som inte skulle ha hittat själva… ptja.

Men vad innebär det för kommande rättsfall? Om jag sätter upp en sida som bara länkar till en massa saker jag (eller andra) hittar på nätet, tillgängliggör jag och är brottsling då? Hur är det med att utbilda folk så att de hittar länkarna själva?

Jag vet att jag alltid drar allting till sin spets, och då verkar allting ganska illa. Men någon måste göra det. Om ingen gör det står vi snart någonstans där vi inte vill vara och undrar varför ingen tänkte efter före…

Motiv för T-shirt?

Jag har hört att det är viktigt inte bara vad man lär sig under Almedalen utan även vilka kontakter man knyter, så det är nog bäst att jag hämtar visitkorten förr eller senare. Nästa gång ska jag minsann ha med mig visitkort till Almedalen också. Om inte annat för att det är ett bra sätt att få visitkort av andra. Även fast det är omodernt. Annars får jag väl gå runt med en T-shirt med en QR kod på så att alla kan skanna mig och få upp min blogg eller annan lämplig sida… Då behöver de inte ens prata med mig, vilket kanske är lite kontraproduktivt.

Värt med Almedalen när den är belägrad av sådan här dimma? (jag gillar dimma, Troberg jämför den med olika pandemier)

Innan vi ens åkte till Almedalen bloggade vår kära partiledare Anna Troberg om att Almedalen är onödigt dyrt mot vad man får för det. Jag hörde en del personer undra om inte vi anordnade någonting under veckan, och svaret var hela tiden att det händer ju så mycket i alla fall, så vi valde att möta människorna på de seminarierna istället. Vi har ju inte heller direkt några drivor med pengar att slänga omkring oss. Alla pengar vi har är donationer från snälla människor som avstått från något de kunde köpt i sin egen vardag för att göra livet enklare. Istället har de valt att ge oss pengarna för att vi ska kunna göra livet bättre för dem och kommande generationer. Det är mycket att leva upp till, så det är inte utan att man funderar ett par gånger innan man bränner pengar. Själv betalar jag mina egna utgifter i den utsträckning jag har råd, och hoppas därmed bespara arbete för dem som arbetar ideellt.

Är det någon vits med sådant här trams?

Nu såhär efter att Almedalsveckan är slut kan man fundera över vad man då fått för pengarna. Erik Laakso manar till utvärdering. Ja, det vore nog bra, men hur ska man göra det? Jag känner nog att fler frågor än svar kom till mig under veckan, men kanske är det viktigt att det gör det ibland. Att man blir nerplockad på jorden så att man får inse att man inte har alla svaren. Att politik lika ofta är att söka efter svaren som att försöka övertyga någon om sin ståndpunkt.

Jag känner också att jag inte mötte människor tillräckligt mycket under veckan. Jag mötte många intressanta personer, men jag hade gärna pratat mer med dem. Frågan är ju om det hade gått i och med att alla andra också har grymt bråttom vidare hela tiden…

Jenny Madestam, Stadsvetare

Ca 22 minuter in i detta klipp (ligger inte kvar efter 6:augusti 2011 på grund av rättighetsproblem) undrar Jenny Madestam, Statsvetare, om det inte finns en risk i att politiker och journalister kommer för nära varandra i Almedalen. Att det granskande arbetet kan bli lidande på grund av att man förlorar avståndet. Men pfft. Den journalist som inte kan skilja på personligt och arbete ger jag inte mycket för. Någon stod ju även och spelade in en viss politiker jag känner till med sin mobil på ett ställe där det serveras alkohol…

På Lissly finns det i alla fall en massa statistik att grotta ner sig i. Det brukar ju vara populärt att göra det när man ska utvärdera någonting. Där kan man se att folk börjar starkt, ökar framåt onsdagen, och sedan lugnar de ner sig mot slutet av veckan. Undrar om det inte är en bra strategi att samla visitkort i början av veckan och samla samtal mot slutet?

Något som nämndes mest (förutom seminarium, som jag känner är lite ”duh” och inte säger mycket) var GMA. #gma11 var Twittertaggen, och den såg jag massor. Först fattade jag ingenting, sedan tänkte jag att det kanske var en leet-speak-omskrivning av Gmail och undrade vad 17 det hade med Almedalen att göra. Sedan talade någon om för mig att det betydde Godmorgon Almedalen. På sättet man gör när man förväntar sig att bara man säger ordet så kommer personen man pratar med veta vad det rör sig om. Hallå! Jag är liksom tjejen som inte fattade (eller kom ihåg) vad Svenskt näringsliv hade sagt om humaniora-ämnen förrän jag kom hem igen.

#gma11 tydligen

Nu har i alla fall internet talat om för mig att man kan kolla här, och att det verkar röra sig om något morgonsoffeaktigt, fast med vanliga stolar. Men hallå igen! En halvtimme varje dag? Det hinns ju inte med när Vidde har eld i baken. Jag hann ju inte ens titta på alla Piratpartiets filmer som kom upp under veckan. Är det någon som tror att jag har tid att sitta still utan att prata med någon eller knappra frenetiskt på mitt tangentbord?

Seminarium om säkerhetspolitik som jag råkade gå på före morgonkaffet

Dessa aktiviteter är förresten mindre uppskattade på seminarium. Tydligen är det mer socialt accepterat att knappra med en penna på anteckningsblock. Ingen aning om hur min anteckningsmobil eller andras paddor (ni vet sådana där data-manicker utan tangentbord) uppfattades.

Så varför är jag så fast besluten att åka tillbaka 2012 nu då? Antagligen för att jag tror att man kan göra mer tillsammans där. Eller för att jag fortfarande inte sett Burmeisters från insidan. Eller för att jag tror att man blir bättre på det man gör hela tiden och vill ha mer. Fast en kvinna jag mötte sista kvällen (uppfattade tyvärr inte hennes namn) sa till mig att saker och ting minsann förändrats bara från förra året, så egentligen var alla någon form av nybörjare. Men kanske ligger det något bara där. Man får ta del av en massa människors erfarenheter och ens värld blir så oändligt mycket större. Även om det kan kännas lite instängt i Visby så har alla som är där med sig så otroligt mycket i ryggsäcken att dela med sig av.

Människor av en del sorter i alla fall

Jag såg människor av alla sorter, även om barnen jag såg var upptagna med att dela ut tidningar eller tigga pengar. Det kändes lite trist, faktiskt. Tydligen saknade vi även ensamstående, invandrarna, regnbågarna och minoriteterna. Ja, minst en regnbåge såg jag, och då menar jag någon som bar sådan symboler, hur många som hade alternativa läggningar räknade jag inte även om de nog var en hel del, och invandrare lös inte direkt med sin frånvaro. Vilka minoriteter som menas vet jag inte, men jag såg/träffade inga samer. Det betyder i och för sig inte att de inte var där, men om de inte var det så var det synd. Jag har ingen aning om hur det stod till med folks civilstatus, för det tyckte jag för det mesta inte var relevant. Själv bor jag ensam, men har pojkvän som har sambo, och en älskare. Men det tyckte jag inte heller var relevant i de samtal jag hade om innovation och utbildning med mera.

Jag tycker nog att Almedalen är en bra plats för alla att mötas på, och jag ser fram emot att ta mig dit 2012 också.

Specialtack för den fina teckenspråkskursen vi fick!

Jag kunde inte riktigt ta in det Amanda berättade över en öl i Västerås den där kvällen. Jag hörde orden, men min hjärna ville inte riktigt. Till slut gick det upp för mig att sådant händer. Fortfarande. Här.

Det var hemskt och vidrigt att inse det. Tänk då på hur hemskt och vidrigt det måste vara att vara den som faller offer för denna idioti!

Någon ställde frågan till Ebba Busch (bild till höger härifrån) på H12 under Almedalensveckan. Hur ställde hon sig till detta med tvångssterilisering? Jag tänkte att oj, nu blir det jobbigt för henne. Inte i min vildaste fantasi kunde jag nämligen tro på att någon politiker inte ens skämdes över att sådant händer i vårt land.

Men jo, Busch satt kvar på pallen, rak i ryggen, och berättade utan omsvep att hon inte kunde förstå varför en person som valt att byta från det ena könet till det andra skulle ha rätt att behålla somliga delar. Det skulle ju bli förvirrande. Vilket kön skulle de ha då?

Jag plockade upp min haka från golvet och försökte avhålla mig från att ställa mig upp och säga dumheter. Sömnbrist och raseri är sällan en god kombination för min vältalighet. Det händer, men jag kände att detta inte var ett av de tillfällena. Jag riskerade till exempel att kalla henne för tragisk, förvirrad och trångsynt. Hoppsan, nu gjorde jag det visst på bloggen istället. So sue me. Det förstås hända att hon hjärntvättats eller tvingats följa partilinjen. Det är ungefär lika tragiskt i och för sig…

Nu läser jag att RFSL ger upp på samtal med KD eftersom de är så trångsynta. Kanske lika bra, men är det inte lite synd att ge upp?

Thomas Beatie har fött en dotter

Personligen anser jag att man har rätt till sin egen kropp. Om folk vill vara gravida ska de få vara det. Jag skiter fortfarande fullständigt i vad folk har mellan benen. Det är liksom deras egen ensak. Och möjligen deras partners.

(bilden till vänster kommer härifrån)

Poängen är att folk är alldeles för könsfixerade. Vad gör det egentligen om vi har människor som liksom inte stämmer in i normen för de kön som finns? Sådana personer finns förresten redan, så varför ska vi bry oss om grunkorna de har mellan benen?

Eftertänksamma pirater

I skrivande stund sitter jag på båten som ska föra oss tillbaka till fastlandet. Veckan har varit lång, intrycken många och piraterna så underbara som bara pirater kan vara. Dessutom har jag mött en massa intressanta och engagerade människor som givit mig en hel del att tänka på.

Nu tänkte jag åka hem och låta alla intrycken sortera sig och landa på plats i min hjärna. Vi har knappt sovit denna vecka, bland annat har vi suttit uppe mitt i nätterna för att skriva bloggposter och diskutera retorik och strategier. Det finns mycket från de diskussionerna också som ska sjunka in.

100000-åringen

Igår kväll hade vi tänkt ta det lugnt, men så fick vi höra att Olof fyllde 2^5 (eller 32) år. Det är ju en högtid för alla nördar såklart eftersom det blir jämnt och fint binärt. 100000 år!

Vi visste inte riktigt vart vi skulle gå och strosade runt lite på måfå på jakt efter ett trevligt ställe att ta någon öl och sitta och prata. När vi sammanstrålat med Emil drog han iväg med oss på ett målmedvetet sätt och det var bara att följa med. Vi hamnade på Kapitelhusgården, där vi åt god kyckling och drack fantastiskt mjöd. Det var nästan så man trodde man dött och hamnat i Valhall, men bara nästan.

På det stora hela tycker jag att det bästa med Almedalsveckan är att man får möjlighet att samtala med de andra partierna och se hur lika värderingar vi ändå har i de allra flesta fall. Det känns som att det bara är på vissa punkter de grundläggande värderingarna skiljer sig, och att en sådan här vecka ger möjlighet till förståelse för skillnaderna.

På internet i bloggar med mera är det lätt hänt att man faller in i att bara skriva något när man kan peka på olikheter och avsluta med ”…och därför är vi mycket bättre”. Det har sina fördelar och poänger och kanske måste man göra det, men i Almedalen har man chansen att se att vi inte är så olika i alla fall.

Klicka för video om likheterna mellan oss och andra partier och aktörer

Jag är till exempel väldigt glad över att Vänsterpartiet är så överens med oss i integritetsfrågorna, och jag vet att de andra piraterna haft liknande upplevelser med många av de andra partierna den här veckan. Det är hoppfullt inför framtiden. Vi håller på att vinna. Vi håller på att få gehör. Jag tror inte vi är klara riktigt än, men tillsammans med de andra partierna kan vi klara det.

Under veckan har jag försökt fokusera på kunskapsområdet. Det har varit intressant eftersom det är en del av piratpolitiken jag inte i normala fall ägnar mig så mycket åt. Kanske var kunskap det bästa fokus jag kunde ha just på grund av det. Jag kände mig öppen för förslag i samtal, och letade ihärdigt efter behov som kunde tillgodoses genom politik. Jag kan säga att det är ett stort område och det är ganska svårt att hitta fokus. Just nu är jag inte kapabel att skriva någon form av sammanfattning, men jag tror att de intryck jag fick under veckan gav mig en bra känsla för hur verkligheten ser ut. Det kommer definitivt komma till nytta i framtida diskussioner.

För att utvärdera min egen insats lite får jag nog säga att jag gjorde det bästa jag kunde med de resurser i form av kunskap, intelligens, charm och utstrålning jag har. Med tanke på att det var min första Almedalsvecka är jag helt nöjd. Nästa gång ska jag försöka lyssna ännu mer på de som säger att man inte hinner med allt man tror, och stanna längre i samtalen. Det skulle ge färre intryck, men jag tror man skulle vinna på att gå djupare i diskussionerna. Annars var jag nöjd med strategin att bry mig mest om vilken som skulle vara första punkten på dagens planering och sedan se vad som händer.

Jag säger hela tiden att vi knappt sovit, men det är faktiskt en sanning med modifikation. Vi har sovit, men inte de 8 timmar på samma tid varje dygn jag behöver för att fungera balanserat i längden. Det rör sig istället om 6 timmar per dygn, ibland utspritt på flera tillfällen. Jag är faktiskt nöjd med det också. Det har varit tillräckligt för att fungera och tillräckligt lite för att hinna lite mer. Jag tycker vi har lyssnat hyfsat bra på våra kroppar när de bett om mat och sömn. Ibland har vi blivit lite trötta och känslosamma, men ingen har direkt brutit ihop.

Glöm nu inte att kolla Jannes bambuser-kanal och Piratpartiets hemsida för mer bevakning av veckan!

Å ena sidan är det viktigt att lära oss icke-nördigt språk för att kunna förklara vår politik för icke-nördar, men å andra sidan får vi ju inte på köpet glömma bort att vårt nördiga sätt att tänka faktiskt ger oss en helt annan synvinkel.

Anna och Mackan tecknar Piratpartiet

Vi ser saker som andra missar, något form av alarm går av inom oss när siffror inte verkar stämma och när logiska fel används som argument.

Men all stolthet är nu inte borta, det märks tydligt. Dan Jangblad uttryckte sig lite olyckligt häromdagen, och genast kom det en hel drös med nördförsvarande kommentarer på Twitter och bloggposten. Jag upplevde inte Dan som något pucko, utan som en man som bekymrar sig för vart landet är på väg.

Bli nu inte ilskna, men folk snackar om olika arbetslinjer, och jag är en av dem som hoppas att Vänsterpartiet driver sin fråga om 6-timmars arbetsdag vidare. Jag hinner nämligen inte med alla mina intressen riktigt. Att då säga att vissa behöver gifta sig med jobbet (vilket är den extrem-nördighet jag tänker på här) är att bedriva en ganska osympatisk arbetslinje politiskt. Om skolan fostrar alla till sådana kommer vårt samhälle att bli ganska konstigt, tror jag. Det är absolut inget fel om vissa gör det för att de vill, men det ska inte påtvingas någon.

Jag försökte förklara lite sedan, men jag känner inte att jag fick ur mig rätt saker riktigt.

Nu är det ju fint att folk reagerar, tycker jag. Tack underbaringar! Mackan tipsade mig om en nördfightingsida när jag började tala om  detta. Själv filmade jag partiledaren och partisekreteraren igår. Jag tycker vi helt enkelt ska vara stolta över de vi är.

Det är rätt mycket folk här nu. Jag upplever att det är mer nu än under de andra talen. Jag har ingenting konkret alls att backa upp det med, men jag har under veckan haft en känsla av att folk liksom är på väg att svänga åt vänster.

Jag antar att det i så fall är ganska naturligt. Vi har ju haft blå regering ett tag nu. Folk vill ha låga skatter och bra välfärd. Man kan inte få båda, men man kan irritera sig på det man inte har…

Jag hoppas att folk svänger framåt snart. Piratpartiet är inte höger eller vänster, vi är framåt. Man kan inte backa in i framtiden.

I och för sig ser vi ju att vi är på god väg att vinna ändå! Det är faktiskt jätteroligt.

Nu sa Juholt att vi behöver satsa på järnvägarna och tunnelbanan. Det är det bästa jag hört från honom hittills. Och ja, det är klart att det kostar pengar, men vad kostar det oss om vi inte har en fungerande infrastruktur i landet?

Tröttnade han och kastade sina små visitkort omkring sig? Blev det för mycket sol för honom? Har han råkat ut för någon som inte orkade säga ifrån på ett civiliserat sätt längre? Eller har han helt enkelt bara tappat en bunt?

För den som inte vet vem jag menar är det den man Lena Lid Andersson benämnde som Almedalens mest ihärdiga. Han som gått runt och frågat om vi vill ha information om Statskalendern och delat ut små röda visitkort. Själv har jag blivit tillfrågad minst fyra gånger, och det har faktiskt känts som att han varit överallt.

Jag gillar inte riktigt när andra personer vet hur jag känner bättre än jag, speciellt inte när de vet det före jag känner det. Men vad ska man göra när de har rätt?

Idag tänkte jag gå på ytterligare ett seminarium om innovation och utbildning, men ärligt talat så orkade jag inte. Alla är så överens om att vi ska utbilda alldeles mångsidiga, kreativa och kunniga ungdomar, men när det kommer till specifika, konkreta politiska lösningar får man inte mycket matnyttigt.

Jag vill bara ta tag i alla de här människorna, stänga in dem i en kursgård en helg och tvinga dem att genomföra en massa kreativa övningar, meditera och brainstorma så att vi kan utveckla någon form av gemensam plan.

Men det får i så fall ske om lång tid, när alla har vilat upp sig igen.

Mackan frågade skämtsamt om alla piratpartister har ätstörningar, men jag tror att det helt enkelt är så att vi glömmer att äta (och sova) för att det finns för mycket som distraherar.

Eftersom allt kändes motigt bestämde vi oss för att lära oss lite teckenspråk av Tolka mig rätt, som har hållt till i Almedalen hela veckan. Vi tänkte att det var mindre chans att de pratade utan att säga något. Det var jättekul! Många tecken tänkte man bara ”ja, det är ju klart!” om när man såg dem. Och varför ska man krångla till kommunikationen. Vi frågade även och fick lära oss tecken för både Twitter och hashtagg. Vi hade gissat nästan rätt på hashtagg.

Piratpartiet säger man genom att hålla för ena ögat och sedan göra tecknet för parti; knuten näve i öppen handflata. Jag var tvungen att skratta mycket åt det. Men egentligen är det ju vad vi heter, ordet på talad svenska har bara tappat sin bokstavliga betydelse och fyllts med associationer till vad vi är och vad vi gör istället…

Vi strosade vidare ner mot hamnen lite planlöst sådär som en uppgiven politiker gör när denna liksom tappat sugen och tron på att prat och skriverier verkligen kan göra någon skillnad egentligen. Där hittade vi ett paket. Det stod att det var en present till politikerna. Gratis?

Ja, det var det faktiskt! De hade dukat upp ett långbord fullt med idéer för framtiden. Vi botaniserade en hel del, och jag skrev i deras gästbok att jag skulle ta med mig idéerna.

Man kan även gå till hemsidan och ta del av presenterna. Gör det!

Vad jag inte hittat ännu är en uträkning av vad det kommer kosta en låginkomsttagare att få alla de sakerna. Först då kan man ju göra en bedömning om det är värt det. 135 miljarder låter skitmycket, men jag ska ärligt säga att jag inte har koll på hur mycket skatt vi betalar nu sammanlagt och kan inte göra någon bedömning alls. Men så har jag inte läst på sidan ännu.

(bilden kommer härifrån)

Nu är det ju så att Piratpartiet i dagsläget inte tar någon ställning alls i skattefrågor, men personligen kan jag ju i alla fall reflektera en del…

Det som upprörde mest på Twitter verkar ha varit att Dan Jangblad inte tyckte att skolan ska fostra nördar. Jag vill bara förtydliga att jag inte tror att han menade just datanördar, utan folk som bara kan en enda grej, och inte har någon social kompetens (och alltså till exempel inte kan förmedla det de kan på ett bra sätt till medarbetare). Är man för smal kommer man dessutom snart att bli utbytt mot någon som kan nästa sak.

Jag känner många som jag kan kalla datanördar, men inte så jättemånga som stämmer in på Dans beskrivning. De flesta i Piratpartiet, till exempel är bra på flera olika saker, och är väldigt mysiga människor.

Sedan kan man ju fundera över om det inte behövs några med spetskompetens, och om man inte måste skala bort vissa kompetenser för att kunna bli läskigt bra på en sak. Fast jag vet inte om det är önskvärt att det behövs människor som är gifta med jobbet. Jag önskar människor mer liv än så… men om de lever för en enda sak och blir lyckliga av det är det nog bara att tacka och ta emot.

Klara sitter här och säger att samhället får skylla sig självt om det inte förstår det, så då måste det vara sant!

Bild härifrån.

När man tappat all verklighet och bara lever bland de stora fina ord man svänger sig med. När man kan tala en lång stund utan att stöta sig med någon, eftersom man egentligen inte sagt något konkret alls. När man glömt varför man ville förändra och allt istället handlar om att plocka poäng.

Om man läser Mackans föregående bloggpost kan man då konstatera att vi kanske inte riktigt är där ännu.

Såhär ser jag ut idag:

Dan Jangblad undrade varför innovation, entreprenörsskap och uppfinningsrikedom inte främjas mer. Igår frågade Charlie Hansson om man inte kunde tvinga alla gymnasieelever att starta företag innan de gick ut, så att de på så sätt efter skolan hade valet att driva sitt redan uppstartade företag eller avveckla det. Han tyckte att det skulle vara ett bättre utgångsläge att starta ifrån än att inte ens veta vilken bolagsform man bäst väljer.

Dan Jangblad började med att berätta vad skillnaden uppfinning innovation, eftersom folk ofta inte riktigt vet vad skillnaden är. Läs gärna om innovation på wikipedia även om du tror att du vet!

Under gårdagen pratades det om hur man ska göra skolan till en plats som förbereder unga för att kunna bli innovatörer. Idag fick vi höra att antalet sökande till högskola har minskat drastiskt på senare år, och att när vi säljer system idag kräver andra länder inte bara att tillverkningen läggs i det landet, utan även utvecklingen. Det lät ju inte så muntert.

Christina Lampe Önnerud från Boston power har uppfunnit batterier som  går att bygga ihop ungefär som legobitar. Hon har använt aluminium istället för kolstål vilket gör att  kylning blir lättare. Om jag förstod henne rätt är de mycket mindre benägna att explodera eller tappa kapacitet än ”vanliga” batterier. Företaget har dock 150  patent på det, så andra göra sig icke besvär. Det kan ju naturligtvis diskuteras om dessa 150 patent nu står ivägen för utvecklingen på olika sätt, eller om det sporrade Christina till att utnyttja sin entusiasm för kemi och teknik till att faktiskt försöka göra världen bättre. Skulle hon inte haft den uppfinnarglädje hon besitter utan vetskapen om att man kan ta 150 patent för att skydda sina idéer?

Charlie Hansson klagade ju igår på att byråkratin kring uppstart av företag kändes som ett stort hinder på vägen. Jag undrar hur han tänker kring patent och hela den djungel av juridik som omger dem.

Christina Lampe Önnerud berättade även att hennes batterier i bilarna kan jämna ut energiåtgången från kraftstationerna så att vi inte behöver bygga kolkraftverk genom mjukvara som först laddar batterierna fullt, och sedan säljer den energi man angett att man inte behöver vidare till andra hushåll. Jag undrar hur många av de 150 patenten hon innehar det är som hindrar utveckling av andra system som gör liknande saker med andra prylar. Kanske är det bästa att alla använder just hennes batterier till dessa system. Konkurrens hämmar säkert utvecklingen på något sätt. Eller?

Dan Jangblad avslutade med att säga att ”hela vår välfärd bygger på att vi varit bra innovatörer med teknik som grund”, medan Christina Lampe Önnerud menade att innovatörer har ett ansvar att få unga och barn intresserade av innovation och uppfinningar för att lösa samhällets problem.

Efter seminariet frågade jag Dan samt de andra som samlades runt honom vad de kände konkret saknas i skolan för att rusta elever för att bli en innovatör. Jag upplevde en frustration över att saker liksom blivit sämre och var på väg åt fel håll.

Under diskussionen kom även genusfrågan upp. Jag kunde då inte låta bli att berätta om mina egna erfarenheter; ”alla” tjejer valde natur när jag valde tekniskt, och sedan på högskolan var vi 7 tjejer på 60 elever. Vi tänkte då på att man borde få prova till exempel programmering i kanske högstadiet. För de flesta tjejer som väl provar programmering är bra på det. Iofs gäller det ju killar också…

Dan nämnde dock att han tycker det är viktigt att skolan inte fostrar nördar, utan kompletta människor med social kompetens och så vidare. Jag bet mig i tungan och teg still…

Ungdomspolitikerna önskade igår att man i större utsträckning fick komma i kontakt med entreprenörskap i skolan eller genom föreningar, och att man måste jobba bort duktig flicka i skolan och främja pojkarnas kreativitet.

Igår sades även att vi behöver fortsätta ha världens bäst utbildade arbetskraft. Det frågades om LAS var ett problem. Svaret blev ett snabbt ja, men inte för innovationskraften. Sedan kom de unga politikerna fram till att de egentligen allihop har samma mål, men är oense i den sakpolitiska debatten.

Polhem gräver ner en tidskapsel i Almedalen

När jag presenterade mig som piratpartist ville Urban genast berätta att Mackans bloggpost om deras möte häromdagen kanske inte fick alla fakta rätt, men att andemeningen i alla fall var korrekt.

Sedan berättade han länge om alla de problem som kan uppstå, inte vid tolkningen av det inskannade materialet, utan just vid inskanningen. Riktigt gamla böcker behöver dokumenteras på fler sätt än att just orden läses in. Eftersom de är handskrivna kan det vara av stort värde att kunna studera handstilen senare.

Urban berättade om en bok som var en meter lång och handskriven av en munk för mycket länge sedan (jag vill säga 1600-tal, men jag är inte helt säker på att jag minns rätt). Det är liksom inte bara att lägga den i kopiatorn.

Jag är väldigt glad och tacksam att jag fick det samtalet. Det gav massor med inblick i problematik som jag antagligen fortfarande inte förstår fullt ut.

Seminariet var fruktansvärt intressant. Vi fick bland annat höra att vi har varit i det digitala samhället ganska länge. Vi har en allmänning av kunskap som medborgare vill ha tillgång till, men vi har i politiken fastnat i teknikspecifika diskussioner.

Det var ju skönt att höra att det inte bara är Piratpartiet som kan fastna där, tyckte jag. På det stora hela tyckte jag att det var många piratiska värderingar som kom fram. Till exempel att glappet mellan att en film går på bio och att den finns tillgänglig på DVD nästan tvingar fram piratkopiering. Jag skulle ju önbska att DVD-skivorna såldes vid utgången när man just sett filmen och är som mest pepp på den…

Jag var nog inte ensam om att känna de piratiska värderingarna i rummet, för när en kvinna i panelen uttryckte att ”biblioteken kanske är de nya piraterna” var det som att alla nickade i samförstånd.

Det pratades även om att politiker behöver skapa strategi för de ytterligare tekniksprång som behöver göras, och tillse att strukturen blir rätt, för det är dyra saker som byggs upp nu. Då menades att man behöver skapa en övergripande strategi och kanske samma datasystem över hela landet som sedan kan fyllas med innehåll efter behov. Så att inte varje bibliotek eller landsting behöver uppfinna hjulet.

Det hela avrundades med meningen ”Kultur och kunskap måste vara tillgängligt inte teknikspecifikt”. Jag tyckte det var vackert.

Ebba Busch förstår inte varför man ska ha rätt att ha kvar vissa delar av sin kropp när man valt att byta ut eller ta bort andra.

Idag har det hänt så mycket att jag inte alls hunnit blogga om det. Efter tre seminarium kroknade jag och gick hem för att sova lite. Jag hann precis vakna, blogga två inlägg (ett om kulturskaparnas seminarium och ett om sociala medier i skolan) och sedan skynda mig ner till Jan Björklunds tal. Jag var rätt dåligt fokuserad, får jag erkänna. Han talade massor om invandring och människosyn. Eftersom jag hade hört Ebba Busch säga helt tokiga saker innan på Bloggplats H12 hade jag svårt att koncentrera mig på något som talade emot annat än en högst ovettig människosyn. Om det nu fanns något sådant.

Därefter var det dags att uppleva det under av kultur som uppstår när folk från alla olika partitillhörigheter sjunger varandras kampsånger. Fast inte Hymn till wareshavet, då. Den är väl för knepig melodiskt för vanligt folk, kan jag tänka. Jag klarar då inte av att sjunga den rätt. Klara kan, men hon är för duktig för att jag ska hänga med.

Vi sjöng den (eller försökte i alla fall) medan vi drällde bort till eldarna, filtarna och kuddarna som placerats ut inför spökhistorien som levererades av Anders Wallner, partisekreterare för Miljöpartiet.

Det var en dyster bild av framtiden som målades upp, där miljökatastrofer och en osund politik hade ödelagt landet. Det var ett annorlunda och kul sätt att prata politik på, men jag tycker nog tolvslaget (eller spöktimmen) är lite för sent förlagt på natten. Jag var trött och ville bara ligga och gosa med mina underbaringar till partikamrater.

Nu ska jag brottas med problematiken som ligger i att om jag inte bloggar om de två obloggade seminarier jag var på idag nu på en gång så fylls säkert intrycken på imorgon. Det finns ju dock ett incitament för att låta bli; det är så otroligt skönt att ligga ner och sova!

Att blogga är väldigt socialt. Man reflekterar över andras bloggar, kommenterar, reflekterar, skriver egna bloggposter och samverkar på så sätt på nätet. När bloggarna började bli stora kände jag att jag kunde lämna den instängda känslan i Lunarstorm och skriva mina texter på ett sätt som var öppet för alla, men på ett inte helt olikt sätt.

Under själva seminariet togs galet många intressanta frågeställningar upp. Nedan kommer lite noteringar och reflektioner.

Man bör inte förbjuda sociala medier, utan istället fråga elever vad som lockar med Facebook eller twitter.

Någon tog upp att lärarna behöver varsin dator.  Det är helt galet att många lärare fortfarande inte har det, samtidigt som Maria bredvid mig hade fått en iPad från sin arbetsgivare och höll på att testa vad den kunde vara bra till för att sedan kunna använda den i undervisningen. Jag känner att det kan vara lite snedvridet, och att man får ju bara en chans på sig att gå i skolan. Hamnar man i fel skola kan man få så mycket sämre förutsättningar än andra jämnåriga. Jag vill inte att ungdomars förutsättningar ska bero på om de har tur, eller rätt föräldrar eller bor i rätt stad (eller del av staden, för den delen).

Jag pratade om just detta med att lärarna halkar efter eleverna med min gamla svenskalärare från gymnasiet när Piratpartiet höll torgmöte i Södertälje, och den bild hon målade upp för mig då fick mig att verkligen känna att vi behövs. De hade en dator att dela på i lärarrummet, och den var gammal som gatan och gick trögt som sirap. Samtidigt hade en del elever en god datorvana och fick ständigt förklara för lärarna hur det går till på nätet.

Om skolan ska vara en plats där äldre lär yngre i framtiden behöver något göras åt den situationen. Helst igår.

Internet är lätt mer interaktiv än böcker. Man kan inte kommentera i en bok, på nätet är det lättare att föra en diskussion om materialet man läser.

Alla har inte möjligheten hemma. 89-procent av eleverna har datorer och internet hemma (om jag hörde rätt). Det kan tyckas som rätt mycket, men jag tycker att andelen som inte har möjligheten hemma är för stor. Som jag skrev häromdagen;

Hur löser man det utan att särbehandling och utan att bromsa utvecklingen hos de som ligger före?

Svaret blir att ge eleverna möjlighet att lära sig själva i skolan, att lära av varandra och att skolan ska vara en stödjande och vägledande hand i det hela.

Piratpartiets syn på det hela är att det bör vara lika självklart att skolan tillhandahåller tillgång till datorer som att de tillhandahåller pennor och miniräknare, och att skolans uppgift även är att lära och hjälpa eleverna använda dessa verktyg.

En del i det hela är nog bloggandet. Allt blir ganska korthugget på Twitter, men på en blogg skapas ju verkligen möjligheten att berätta för varandra hur man ser på saker och ting i det kollaborativa kunskapsbygget som nätet är.

@josef_sahlin tyckte att klassrummet har blivit större och använde bloggande flitigt i undervisningen. Han sa att bloggandet tar inte tid från undervisningen, det sparar tid! Eleverna kan presentera sina arbeten och peppa varandra med mera på bloggarna, vilket gör att mycket av hans uppgifter redan är klara så att han kan arbeta mer effektivt och ta hand om det som inte skulle hunnits med annars.

Han berättade att visar man man vill och gör vad man kan med man har, så kan man få verktyg av skolledningen. Han hade börjat med en gammal dator ingen ville ha eftersom tangenterna F och I saknades på den, men när de såg vad han kunde åstadkomma fick han mer resurser.

Det kom en fråga från publiken om lärarutbildning har ansvar att ge alla lärare en social mediekompetens. Svaret från panelen blev i princip ett enkelt ”Ja”.

Internet är en helt integrerad del av ungdomars värld, som är högst verklig. Skolan har lika mycket ansvar på nätet som på skolgården, men det betyder inte att en lärare måste vara vän med eleverna på facebook. Det togs upp att om en lärare är kompis med vissa, men inte alla på Facebook sänder det otroligt starka signaler till eleverna. Det kan uppfattas som särbehandling eller mobbing.

Jag tror att det är bra om lärare istället lyssnar på vad elever säger och finns tillhands när det behövs.

Diskussion fördes under seminariet på #lararkanalen och det gör den säkert fortfarande. Efter detta powerbloggande ska jag nu försöka hinna ner till talet i Almedalen.

För att vi inte kan tillåta att yttrandefriheten, brevhemligheten och rättssäkerheten får stryka på foten för att skydda upphovsmännen från ett brott det inte är säkert att de tar skada av. Det kan till och med vara så att de tjänar på det.

Demokrati versus kultur, enkelt uttryckt. Och under seminariet kom man ju också fram till att kulturen är en viktig del av demokratin. Det är ett sätt för folk att uttrycka sig och förmedla och sprida budskap.

I Iran finns det inga eller små rättigheter för artister. Vi hade besök av Goga (kan ha stavats helt annorlunda) som inte kan åka tillbaka eftersom hon är en kvinnlig rappartist som sjunger vad hon vill. Om hon skulle åka tillbaka skulle hon ”försvinna”, och ingen skulle höra talas om det, och ingen skulle veta vad som hänt med henne, sa hon. Hon nämnde också att folket i Iran är väldigt unga och har inte mycket pengar att betala med. Ändå trodde hon att hon skulle fått mer pengar av dem om de hade haft en copyright liknande den vi har.

Jag tror inte det. Jag tror att människor ger vad de kan för kultur. Jag tror inte att det spelar någon roll om en lusfattig student kallas brottsling eller ej om denna inte kan ge pengar för den kultur den konsumerar. Jag tror att personen i fråga kommer att konsumera precis samma kultur i alla fall.

Jag har testat att inte ladda ner eller lyssna på det jag inte kunde betala för. Det var svårt, och ledde till att jag distansierade mig från mina vänner på ett icke önskvärt sett.

Panelen började även jämföra fildelning på nätet med brott i köttvärlden, och jag försökte komma på vad som var motsvarande brott. Jag tyckte väl ungefär att man kan jämföra med att gå på vernissage och ta kort på alla tavlor med mobiltelefonen, titta på bilderna hemma, bestämma mig och sedan köpa några av tavlorna.

Efter seminariet diskuterades det med Jan Rosén. Då jämfördes fildelning med att gå över någons gräsmatta. Jan Rosén tyckte det var för lindrigt. Han tyckte istället att det är detsamma om jag tankar ett album så kunde jag lika gärna gå in på artistens gräsmatta, och sedan sätta upp ett borrtorn och börja leta olja. (bilden kommer härifrån)

Jag kunde inte riktigt förstå det synsättet. Tanka hellre min musik, säger jag.

Jag tror vi helt enkelt har ett arbete framför oss att närma oss varandra i synsätt på något sätt. Jag ska försöka förstå varför det står så många borrtorn på min tomt, helt enkelt, när jag trodde att allt som hade hänt var att en stig höll på att trampas upp. En stig som leder människor till mig.

Diskussionerna gick vidare under lite mingel, och jag fick bland annat höra att det nu ska gå att kombinera STIM och Creative Commons. Det tar sig! Jag måste undersöka sanningshalten i det när jag kommer hem från gotland igen…

Anna har också bloggat om seminariet, och Mackan har bloggat om att vi bör bli kulturskaparnas ”fyllekompis”. Jag håller med.

Nu blir det seminarium om sociala medier i skolan!

En av de första sakerna som tas upp är patriarkatet. Jag försökte verkligen, men jag kunde verkligen inte känna igen mig i den bild av samhället de målar upp. Jag är dock lite orolig att orsaken till det är att just jag inte skulle tolerera att någon behandlade mig annorlunda på grund av mitt kön. De skulle bara våga.

Men jag upplever att det finns andra grupper man behöver arbeta med att jämställa. På sina håll där jag befinner mig pågår en ständig underliggande kamp mellan tekniker och andra. Nördar och icke-nördar. Språket är annars något som lätt hamnar i vägen om man inte bott i Sverige så länge eller helt enkelt pratar för tekniskt för att alla ska kunna förstå en, så där kan jag tycka att de som inte behärskar talets gåva fullt ut kan hamna efter.

Utöver det handlade programmet mest om välfärd och demokrati.

Efter ett mycket intressant seminarium om yttrandefrihet och upphovsrätt hos kulturskaparna hann vi äta en hel del, och sedan var det dags för Ohlys tal.

Han pratade också om välfärd och jämställdhet. Han fick då mer spontana applåder än Reinfeldt i alla fall, och inte kunde jag låta bli att slå mina händer mot varandra upprepade gånger när han nämnde sex timmars arbetsdag. Tänk vad mycket mer piratpolitik jag skulle hinna med då. Förresten undrar jag hur länge man är produktiv om dagarna egentligen i alla fall.

Men jag saknade fortfarande integriteten. Hur kan det vara viktigt för Vänsterpartiet om partiledaren inte ens tycker att det är värt att nämna övervakningssamhället i sitt tal?

Jag stegade åter igen iväg till stugorna. Nu höll de på att plocka ihop istället och hade inte riktigt tid med mig. De höll med om att integritetsfrågorna inte kommit in i partiprogrammet ännu eftersom sådant arbete tar tid. Den senaste revideringen är enligt foldern från 2008. Men de hänvisade till hemsidan och höll med mig om att deras folder om FRA i valet 2010 kunde lika gärna varit skriven av en piratpartist. ”Jo, vår politik runt FRA och integritet… det kunde lika gärna varit karbonpapper emellan.” sa en kvinna från Gotlandspiraterna.

Ohly nämnde ju i sitt tal att det är lättare att bedriva vänsterpolitik om Socialdemokraterna också gör det, och jag vill påstå att det är lättare att få igenom våra frågor om fler driver dem. Vi får hoppas att Vänsterpartiet breddar sin politik en aning snart.

Om ledaren är mänsklig så finns de där. Frågan är bara hur stora de är, och om man kan göra något åt dem.

Jag har tagit det rätt lugnt med att komma iväg idag med tanke på att min kropp visst inte orkade mer igår, men jag ska försöka komma iväg till de så stugorna i Almedalen under dagen och språka med vänsterpartisterna.

De har ju i alla fall utåt sett tagit efter oss i många frågor som övervakning och integritet. Jag grundar nu detta påstående endast på vad det stod i deras valmaterial i senaste valet. De texterna om FRA hade i princip kunnat vara skrivna av en pirat.

Det är kul att vi kan påverka andra partier, och det ska bli intressant att se om de lever upp till sina ord när de får mer inflytande i riksdagen igen.

Anna skulle ha krossat motståndet totalt i debattboxningen, men det var nog svårt att hitta någon som tycker informationsfrihet är något vi inte vill ha…

Jag vet inte om jag drack för lite, spände mig för mycket, sov för lite eller om jag helt enkelt försökte vara på för många platser samtidigt. Jag fick i alla fall en galen huvudvärk och lätt illamående. Det kan ju i och för sig ha varit chocken en datanörd upplever om man placerar den mestadels utomhus två dagar i rad…

Anna gav mig piller mot huvudvärken. Det var rött. Jag blev orolig. Sedan fick jag en hamburgare och en cola. Saker blev bättre. #tackjanne

Nu har vi landat i piratnästet där vi bloggar och sånt på ett sådär lugnt sätt. Det kanske vore idé att sova, men jag har ju trevligt, juh!

Jag började bland annat språka med ett par från liberala ungdomsförbundet, och de var så intresserade av hur det går för oss att jag knappt hann ställa några frågor själv. De var väldigt trevliga som höll med om nästan allt jag sa. På något sätt undrar jag om det fanns någon sorts plan bakom den inställsamma attityden, men antagligen gillar de oss bara. De uttryckte en viss frustration över att ”de vuxna politikerna” inte förstår integritesfrågorna.

Systembolaget är förresten väldigt bra på att få en att känna sig välkommen. Vi blev vänligt hälsade av inte mindre än tre personer när vi kom, och stod man för länge utan att prata med någon annan kom de fram och presenterade sig. Fruktansvärt trevligt.

Sedan skyndade vi för att höra lite på Reinfeld som skulle tala. Jag får nog hålla med kvinnan bredvid oss som sa i telefon att ”han är lika tråkig som vanligt”. Det kändes som att han desperat försökte plocka poäng hos alla i publiken, men inte riktigt lyckades med någon som resultat.

Nu väntar vi med spänd förväntan på att Anna ska debattboxas!