Sedan kom jag på att det kanske inte alls förhöll sig på det sättet. Bäst att undersöka. Här är bilderna på de som var senast i mitt flöde (och som jag bedömde som personliga twitter-konton) just när jag skulle kolla.
Japp, typ hälften hade en sån pose (om man avrundar väldigt generöst). Annars kan man liksom lite stylish titta bort från kameran, vara långt borta eller ha en tecknad bild.
Nu är ju urvalet förskräckligt ovetenskapligt här, så jag vet inte om man kan dra några slutsatser alls, men det är minsann män också som sätter sig på det viset framför kameran.
Min egen bild är tagen med just det att man ser underlägsen ut om man gör så i åtanke. Och så tycker jag att den ljuger om mitt humör varje gång jag ser den. Jag undrar hur de andra tänkte…
Så nu är det väl dags för eftertanke. Ytterligare en sådan där lång bloggpost som ingen orkar läsa, kanske.
Jag kommer fortsätta stå för att när jag skrev bloggposten kunde jag verkligen inte tänka mig att gifta mig med någon av de personlighetstyperna som listades. Men på Emmas blogg finns den här kommentaren:
steelneck said:
Kort sagt: Den som inte ändrat sig på någon punkt de senaste åren, det är en person som inte har utvecklats mentalt.
Så har jag gjort det sedan jag hade ”personliga problem med islam” då?
Jo, nu tror jag inte längre att precis alla manliga muslimer är onda, och vet att vissa av dem gillar att kvinnor utbildar sig också. Men jag vet inte riktigt, för jag kommer så sällan i kontakt med dem utanför nätet.
Det är som att religion inte är viktigt i de sammanhang jag rör mig. Det är som att jag inte låter det vara en issue vilken religion en person har. Jätteofta frågar jag inte ens, för vad kan det egentligen spela för roll? Så jag kanske känner en massa folk som tror på Allah fast vi aldrig har pratat om det? Är det ett möjligt scenario?
Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel när jag håller mig borta från religioner som inte lockar mig. När jag sitter och tänker ”nej, nej, nej” när jag ändå är i kyrkan av någon anledning och det ska läsas trosbekännelsen. Får jag inte hålla de tankesätten borta från mitt huvud?
Om någon börjar prata om sin religion är jag ändå oftast ganska intresserad av att få veta hur de som är troende tänker. Det fascinerar mig med tro. Det är spännande att höra hur sådana människor resonerar, speciellt eftersom det bor en liten författare i mig som vill kunna sätta sig in i så många huvuden som möjligt för att skriva så bra som möjligt.
Kanske borde jag lära mig ännu bättre att stå ut i kyrkan, och leta rätt på folk med annan tro också och lyssna en massa på dem.
Jag hade ju några duster med en hel del kreationister runt 2005 på YouTube. Det var ganska svårt eftersom min engelska (som verkligen har utvecklats sedan dess) begränsade vad jag kunde förmedla, och deras sätt att se på världen var så långt från mitt eget logiska tänkande att det gjorde ont i huvudet när jag försökte tänka ut vilka argument som möjligen kunde bita på dem. Jag misslyckades nog rätt hårt, men jag försökte i alla fall, och jag tror att jag lärde mig något på vägen i alla fall.
Nu hände ju följande i mitt kommentarsfält:
Vidde skriver:
Ja, men det väcker ju frågan om det är ok att fördöma den som fördömer…
nelle skriver:
Ja, och det kan man ju verkligen fråga sig! Om jag fördömer alla som ser ner på andra folkgrupper, eller vägrar beblanda mig med folk som säger att avvikande sexuell läggning är fel, tappar jag rätten att kalla mig humanist då?
Japp, det är fullt möjligt. Jag kan inte ens bedöma det. Jag röstade mot förslaget att kalla Piratpartiet för humanister på grund av ren och skär okunnighet. Jag har nämligen inte den blekaste vad det innebär att vara humanist. Här kommer lite wikipedia.
Humanism (från it.umanista -> umano ”mänsklig”, jämför lat.humanus, ”mänsklig”) är en idéströmning – vanligen andlig eller kulturell – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också på ett allmänt humanistiskt förhållningssätt.
Humanismen kan även förknippas med de akademiska ämnen som ingår i humaniora. I likhet med andra ismer har ordet en vag innebörd. Ordet myntades 1808 av Friedrich Immanuel Niethammer, men förekom i andra grammatiska former redan under den romerska antiken. Strömningen brukar räknas ha uppstått under renässansen. Enligt Jacob Burckhardts klassiska distinktion i Die Kultur der Renaissance in Italien (1860) var humanismen den lärda sidan av renässansen. Det kulturarv som renässansen medförde har sedan gått under den benämningen.
Traditionellt delas humanismen in i tre perioder: den egentliga humanismen, nyhumanismen och den moderna humanismen. Ett annat indelningssätt är att skilja mellan sekulär och religiös humanism. Den sekulära humanismen vänder sig emot religiösa och metafysiska förklaringsmodeller av verkligheten, medan den religiösa accepterar övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden.
Blev det klarare? Det blev ju inte det för mig i alla fall.
Det är lite som det där med feminism. Förr i världen kallade jag mig feminist och menade att jag var för allas lika värde och att alla skulle ges samma förutsättningar och inte behandlas olika på grund av kön. Någonsin. Kvotering är emot den synen, men jag har tragglat runt i gränstrakterna på senare år och berättigat mitt beteende med en massa logik.
Är det personlighetsutveckling eller att bli vilseledd? Det kan man också fundera en hel del på.
Poängen är att det knepiga med att kalla sig någonting som inte alla har samma definition av är att alla med en avvikande definition än ens egen kommer att missförstå. Som när jag hade min tröja som det står ”Feminist” på, och min mammas pojkvän blev ledsen. När han väl orkade prata om det visade det sig att han trodde att jag ville inleda en konspiration där alla kvinnor genomförde en sammansvärjning och attackerade alla män. Det var ”feminist” för honom, och ”Fi” betyder fiende för många som snackar lite militäriskt…
Det är knepigt, det där med ord.
Vidde funderar
Så, kan vi ha någon form av diskussion här; vad är humanist, och får man som humanist fördöma vissa beteenden, eller är det helt förkastligt att fördöma någon även om orsaken är att denna någon själv fördömer andra?
Döm inte andra, för då kan du själv bli dömd? Döm inte de som dömer, ty du bör respektera deras värderingar?
För nu tänker jag hacka sönder bloggposten och förklara vad jag egentligen menade med vart och ett av de citat och länkar som hänvisas till, och svara på några av sakerna som skrevs.
Jag kan undra om jag inte matar något troll nu, eller ger uppmärksamhet åt något som borde grävas ner, men jag blir smått alarmerad när jag ser att saker jag mycket riktigt skrivit kan plockas ihop för att visa en bild av mig som jag inte själv känner igen.
Citaten är lite lösrykta, och ger därför inte hela bilden av vart och ett av bloggposterna, så jag kommer att använda lite längre citat.
Jag tänker börja med att citera slutet av inlägget, så att det inte blir någon hätsk stämning.
För tydlighetens skull: Menar inget illa mot Johanna. Jag tycker inte att hon har gjort nåt fel i sak. Jag misstänker att problemet är större än en individ och det är därför jag skriver om det, för att känna av läget. Och visst, jag är inte muslim, men jag känner mig lite träffad. Jag är trots allt från det landet den filmen handlar om, som format hennes åsikt. Och jag är tillräckligt snäll för att vara väldigt giftbar, även med kristna och muslimer
. Men i det stora hela handlar det här inte om mig personligen. Finns viktigare aspekter som jag tagit upp.
Jag känner mig lite träffad i min tur eftersom det är mig inlägget handlar om, och går gärna i försvars-ställning. Jag försöker att inte hålla mig kvar där, utan jag vill ge en större bild av mig än man får när man läser mina korthuggna inlägg här på bloggen. Jag brukar vara stressad, och jag brukar försöka hålla inläggen korta, för vem orkar läsa ett milslångt inlägg? Det här inlägget blir dock långt…
Här kommer det första citerade. Ursprungligen skrivet här.
Nu har jag sett den och tänker inte gifta mig med någon muslim. Det tänkte jag inte innan heller. Jag funkar inte ihop med religiösa personer. Inte i förhållanden i alla fall. Förr eller senare funkar det inte med värderingar, och det gör så ont i mig när någon står för något som jag tycker är fel och elakt, och bara kan ange någon form av högre makt som skäl till att behandla människor… ja, om jag säger ”fel” så utgår jag ju från att det jag tycker är absolut sanning, och det kanske man inte ska. Fast det är ju lockande…
(endast det fetstilade citerades)
Jo, ni förstår, ett ex till mig var kristen. Han är en mycket mysig och omtänksam människa, som jag fortfarande tycker om extremt mycket, även fast jag inte pratar med honom så ofta. En dag satt han i mitt kök, hemma hos mig, och förklarade att han tidigare hade haft lite svårt att veta hur han ska förhålla sig till homosexuella, men nu hade han kommit fram till att gud förlåter dem, och då kan han också göra det.
Jag fick lite psykiska problem. Jag tyckte ju så mycket om honom, och vi hade ett väldigt mysigt förhållande. Till och med att inte ha sex var ok för att få vara med honom, men det här?
Jag ska förklara vad jag inte gillade med det. Därför att för att gå med på att gud förlåter dem, då måste man först gå med på premissen att de har något att be om ursäkt för. Och det har de inte. De är bara som de är. Som de föddes, eller så som de blivit, det kvittar egentligen. Utgår man från att man måste be om ursäkt om man inte är heterosexuell och trogen endast en person, då får man inte vara tillsammans med mig. Då hade jag inte modet att säga det på en gång, men jag är tydligen modig nog att skriva det på min blogg nu. Han gjorde slut med mig sedan av en massa skäl, men om han inte hade gjort det tvivlar jag på att det hade kunnat hålla.
Jag kan vara nära vän med en person som tycker så, men jag kan inte se mig själv dela resten av livet, i ett förhållande, med någon som anser att homosexuella har något att be om ursäkt för. Den jag är tillsammans med, och den jag gifter mig med, måste vara överens med mig om stora övergripande grundläggande värderingar. Som att sexuell läggning inte ändrar på något utom vem man är tillsammans med, och att det är helt naturligt att vilja vara med olika typer av personer. Evolutionärt förs väl inte generna vidare om man väljer att inte föröka sig, men naturligt; ja.
Efter hela den incidenten blev jag säker på att jag inte kan vara tillsammans med någon som är så troende. Det spelar ingen roll vilken religion det handlar om. När orsaken till en åsikt inte ligger i annat än att det står så i en helig skrift, då kommer jag inte klara av att bo ihop med den personen, och hur 17 ska man uppfostra barnen??? Den ena föräldern säger att man måste tycka vad som står i skrifterna, och den andra säger att man måste skapa sig en egen uppfattning och ompröva den hela livet. Stackars barn…
Nu vet jag dessutom att orsaken till att jag tog så illa vid mig var för att han nästan pratade om mig. Jag är polyamorös och bisexuell. Jag tror att det är ganska svårt att kombinera med åtminstone vissa religioner. Rätta mig gärna om jag har fel.
Jag vill också påpeka att en del minsann väljer bort halva mänskligheten genom att vara homosexuella eller heterosexuella. Jag väljer minsann inte bort någon på grund av kön! 
Men jag ser det inte som intolerans att välja bort en grupp när det handlar om att gifta sig. Ett giftermål är intimt och det är meningen att det ska vara livslångt. Vissa personer behöver man gå hem ifrån ibland. Det handlar inte om att man inte kan respektera dem som individer. Ibland måste man komma överens om att inte komma överens. Man kan vara vänner ändå, men man har rätt att inte vilja gifta sig med en sådan person. När man kategoriskt väljer bort folk som vänner eller ens för att prata med, då kan vi komma tillbaka och bråka om folk som är intoleranta.
I ett blogginlägg för över fem år sedan har jag skrivit nedanstående.
Iofs har jag personliga problem med islam, men var och en ska väl få välja själv. Så länge ingen blir tvingad bör var och en få tillhöra vilken religion de vill.
Jag svarade i en kommentar att mina problem kanske låg i kvinnosynen. Faktum är att jag inte minns vad jag menade längre, men jag som känner mig tror att jag hade ”personliga problem” på samma sätt som jag ett tag ansåg att jag var osams med den kristna guden. Jag trodde på honom, men kunde inte komma överens med honom.
Jag vet att jag tidigare haft uppfattningen att Islam är en religion som kräver mycket av människan. Jag ville inte tillhöra någon religion som inte var utformad enbart för att stötta, hjälpa och stärka individen. Det kan ha varit rena fördomar. Men jag står vid kvar vid åsikten att jag vill att personer som följer en religion ska göra det för att det ger dem något. Kanske gör islam det, kanske gör det inte det. Det är upp till var och en att välja hur de vill leva sina liv. Jag säger nej, av mina skäl. Jag tror att det var något av det jag kan ha syftat på. Felaktigt eller inte, men jag stod för hela stycket, som kan översättas till ”personligen vill jag inte bli muslim, men bli det ni, om ni vill”.
Jag försökte förklara mig på bloggen i en kommentar, och fick till svar:
Det var fem år sen, men det känns som att de problem du har med religion fortfarande sitter djupt inom dig?
Ja, att det sitter djupt går jag villigt med på. Det handlar om mina grundläggande värderingar, och de ändrar man inte på i en handvändning.
Ska vi föregå som goda exempel på hur världen borde se ut så är det klart störande om man har ledande politiker i Piratpartiet som tycker att kristendom är fånigt och har personliga problem med islam och ständigt håller religion på en armlängds avstånd. För jag menar, vi vill väl inte ha en värld där vi förvisso erkänner varandras grundläggande rättigheter, men där vi fortfarande är uppdelade i “vi och dom och deras åsikter eller värderingar är det fan fel på men så länge de inte bryter mot lagen så får det väl vara”? Jag tror inte att en sådan framtid kommer vara så mycket bättre än den nutid vi lever i.
Nu blir det faktiskt ännu krångligare, för det går inte att komma ifrån att olika människor har olika värderingar, och biten ”…så länge de inte bryter mot lagen så får det väl vara”?” är faktiskt precis vad jag tycker. Jag behöver inte se till att alla håller med varandra. Jag behöver inte hålla med alla eller se till att de håller med mig. Så länge de håller sig till svensk lag (när de är i Sverige) så behöver jag faktiskt inte lägga mig i hur de lever sina liv. Det behöver jag inte göra annars heller, förresten. Det är polisens sak att hantera de som bryter mot lagen.
Och tänk så hemskt det vore om vi sprang runt och moralpredikade över varandras sätt att leva hela tiden! Eller ännu värre, försökte styra det. Nej, den världen vill jag inte leva i, tack. Mitt privatliv är mitt, och andras privatliv är deras. Kan vi inte låta bli att peta i det?
Att jag använt ordet ”fånigt” om de syrisk-ortodoxas religionsutövning precis utanför min balkong får man nog tycka vad man vill om. Det var barnsligt och intolerant av mig. Speciellt som jag blir glad när det hålls konsert med (i mitt tycke) mindre bra musik på samma plats. Här är en lite längre bit av texten:
Jag fattar inte varför det skulle vara ok att göra det mitt på blanka förmiddagen när jag vill lyssna på tystnaden eller kanske min ljudbok på balkongen. Men nej, en lång stund varje dag måste de väsnas bara för att det råkar vara någon form av högtid i deras fåniga religion. Det är ju en sak när kyrkorna ligger lite avlägset sådär, men hej och hå, det här är ju MITT i bostadsområdet!
Jag vet inte om jag kommit speciellt mycket längre i min personliga utveckling sedan dess. Att lyssna till ringande klockor en kvart varje förmiddag låter fortfarande inte som en kul idé, och ni ska höra hur högt de låter! Men ska försöka lyda rådet längst ner i samma bloggpost:
Bwah. Antagligen borde jag skylla mig själv som bosätter mig nära en kyrka. Hm.
Muntligt har jag nog iaf minst en gång sagt att om nu kristna (och liknande) får hålla på sådär ser jag ingen skillnad mot böneutropare och sådana där torn de vill göra det från. Möjligen frekvensen då. Jag är för att det ska vara lika för alla. Antingen får alla, eller så får ingen. Och då lutar jag nog mot att inte införa en massa förbud, faktiskt. Möjligen att man kan tycka att det är rimligt att väsnas i religionens namn en eller två gånger i veckan och inte varje dag. Men som jag skrev i kommentarerna: ”Det finns viktigare saker att koncentrera sig på än att jag blir störd en gång om året.”
”…jag är inte muslim, men jag känner mig lite träffad. Jag är trots allt från det landet den filmen handlar om, som format hennes åsikt. Och jag är tillräckligt snäll för att vara väldigt giftbar, även med kristna och muslimer
Om du inte är religiös så är du inte automatiskt borträknad från de personer jag kan tänka mig att gifta mig med, men märkväl att jag har en hel del andra krav på den som jag så intimt ska leva med resten av livet. Jag är uppfostrad som kristen, och kommer aldrig komma ifrån att giftermålet är ett sakrament man inte tar lättvindigt på. Inte så att jag inte kan skilja mig, men det ska inte finnas med i föreställningsvärlden om jag ställer mig i en kyrka och lovar att leva med den personen.
Några löften om att inte vara med andra blir det inte tal om. Inte nu när jag insett att det finns fler än mig som tycker som jag.
Förresten blir det nog inte tal om kyrka heller, för nu för tiden tror jag inte alls på den guden längre.
Till sist vill jag säga att jag har en fruktansvärt otrevlig syn på hur det är att vara kvinna i ett muslimskt land. Om någon vet någon bok eller film som visar upp hur trevligt det är, då ska jag läsa eller se den också för att försöka rasera några av de där murarna. Om det är en bok kan det dock dröja innan jag tar mig igenom den. Jag läser fruktansvärt långsamt.
Massor. För många för att skriva ut. Det skulle kosta hur mycket som helst och fylla massor med bokhyllor. Det är inte värt det. När skulle jag titta i dem?
Men på något sätt… Några kanske man borde skriva ut. Jag har en analog bild från min första lägenhet, och en analog från min andra.
Därefter någonstans finns det en massa bilder som försvann också. Deskstar-hårddisk. More like deathstar… Slutade bara funka helt plötsligt. Man fick skicka den till holland eller någonstans och få en ny, större. Tom.
Jag lärde mig vikten av att göra säkerhetskopior. Den hårda vägen. Så jag har bränt CD-skivor. Det är inte speciellt beständigt, fick jag veta sedan, och började därför lägga bilder på flera hårddiskar istället.
Nu är ju bara problemet att vissa bilder finns här, vissa där, och vissa vet jag inte var de är.
Och så alla dessa ögonblicksbilder. På inte människor. På detaljer. På himlen. På någon blomma som var intressant just då.
När digitalkameran kom pratade jag lyckligt om att det bara var att knäppa bilder. Massor av bilder. Man kan ta bort de som inte är bra. Man kan bara radera… Jag som aldrig slänger någonting. Som känner att alla räkningar jag betalat 10 år tillbaka behöver dokumenteras noga i pärmar. Skulle jag drömma om att permanent-radera en bild bara för att den inte kändes relevant just då?
Skulle ju inte tro det.
Någonstans bland allt brus av bilder som beskriver min vardag finns nog några bilder som skulle platsa i ett fotoalbum. Ett sådant där som man ler när man tittar i. En bild för att minnas en hel sommar. Det finns säkert. Jag vet bara inte hur man hittar rätt bilder.
Mitt analoga fotoarkiv. Denna digitala bild är ännu en bild som det är tveksamt om det vore trevligt att ha i ett sådan analogt fotoalbum...
Jag har nog fått dåligt samvete över att jag tappade fokus en och en halv månad och har börjat beta av en massa saker. Det känns bra att få saker gjorda, och förhoppningsvis är det miljonte gången gillt på att ordna med en realistisk tidsplan.
Hanna tyckte att idén att tidrapportera till sig själv lät bra, så nu är jag ännu mer sugen på att göra det. Jag började plita ner i Google-kalendern en massa saker jag gjort.
För när jag i vild panik konstaterar att jag ”inte hinner med någonting”, då är det ju verkligen inte som jag suttit still på en stol och glott framför mig. Ofta har jag haft helt fullt upp med saker som inte tar någon tid alls. Som att blogga, kolla mailen, läsa twitter och Skype eller andra saker. Nästan aldrig hushållsarbete, för alla vet att det tar en massa tid, och att det minsann är ojämnställt när kvinnor gör det. Maten (som inte tar någon tid att laga) ska stå på bordet när jag kommer hem! Att ingen kan diska också. Jäla dåligt, tycker jag.
Ibland tycker jag att det är fascinerande hur en person som bor ensam utan osnutna ungar eller bortsprungen man kan ha svårt att få ihop det där ”livspusslet” politikerna pratade om förut…
Hon berättade att det är viktigt hur man tänker på internet, och att hon ibland får kommentarer på sina bloggposter som är mindre trevliga. Det får vi ju alla ibland, även om just den här bloggen bara har underbara läsare.
Det chefen över internet då tänker är inte någon av de fraser som genast fladdrar genom mitt huvud. Nej inte hon, inte. Hon tänker ”Jamen hen älskar ju mig egentligen, så jag missförstår nog bara den här kommentaren. Bäst jag frågar hur hen egentligen menar”.
Sedan uppmanade hon oss att tänka så. Det kanske inte blir så lätt alla gånger, men jag tror det kan vara ett bra utgångsläge i varje diskussion där vi inte ser varandra. Kroppsspråk och tonfall är ju otroligt viktigt för kommunikationen, och de två saknas ju här på internet.
Jag har även märkt på jobbet där jag pratar i telefon med kunder hela dagarna att om jag är på bra humör, då är de också det. Det lär hänga ihop med att vi faktiskt har tonfallet, men fyller i kroppsspråk åt den andra själva. Är jag glad utgår jag från att den andra också är det och har trevliga rörelser där på andra sidan luren. Det gör mig glad och återspeglas i mitt tonfall. Det ger trevligare samtal och frekvensen av att bli kallad ”jävla apa” och ”brudfanskap” minskar drastiskt.
Så tänk på det; alla älskar dig, och när de förefaller inte göra det så beror det troligtvis på något missförstånd!
Jag undrar varför det är så nödvändigt att optimera tiden för stockholmare? Varför är det mindre stressigt ju längre bort från staden man kommer? Det är egentligen inte logiskt alls, för alla borde väl kunna leverera saker och ting i samma takt egentligen, oavsett var man har kontor…
Här är i alla fall lite bilder från min helg.
Så. Nu är du varnad. So here goes.
Varje gång jag kissar på ett tåg tror jag att jag är gravid. Det är egentligen helt hundbitet, men det finns logik:
På tåg har de nåt medel i vattnet så att det ska hålla sig rent i toaletterna eller nånting. Det gör att när man efter uträttat behov skådar ner i vad man åstadkommit (fråga inte varför man gör det egentligen, men det är väl nån form av nyfikenhet, och det var ju tills alldeles nyss en del av mig eller tillhörde mig eller nåt), då ser det inte ut som det brukar. Nej, det ser annorlunda ut. Inte lika genomskinligt.
Den logiska slutsatsen kanske egentligen inte är att det är jag som gjort något annorlunda, utan att toaletten jag nyss förärat med min närvaro är annorlunda beskaffad än de jag normalt besöker. Men ändå far tanken genom huvudet.
Därför att när man ska kolla om en varelse är gravid kollar man inte omkretsen kring magen eller ner i halsen eller något annat, utan man undersöker den urin som produceras av organismen. Eller ja, det vet jag ju inte om det gäller för alla medlemmar av djurriket, men de gjorde så i filmen Godzilla (vilka otroligt relevanta referenser jag har, va?) i alla fall.
Slutsatsen blir således att om det SER annorlunda ut, då ÄR det antagligen annorlunda. Och om det är annorlunda, då är det för att man är gravid.
Precis samma slutsats som varje kvinna över en viss ålder (tror gränsen går vid 25 eller så) och under en viss annan ålder (40?) drar så fort kroppen ändras en smula. Magen större? Bubblor i magen? Ömma bröst? Extra trött? Lite illamående? Extra hungrig? Ingen aptit? Huvudvärk? Extra sexlust? Ingen sexlust? De flesta symptom kan härledas till den cykel kroppen går igenom varje månad eller till vad man ätit. Men vad jag förstått är jag inte ensam att dra samma envisa slutsats hela tiden. ”Jag kanske är gravid”.
Frågan är ju om det är önsketänkande eller rädsla som får en att tänka så hela tiden. I mitt fall är det snarare något som lätt övergår i bitterhet. Samtidigt som jag varje gång jag tänker igenom det ordentligt tycker att det verkar fruktansvärt opraktiskt med små minimala människor som kräver ständig tillsyn för att de inte ska äta tvättmedel eller välta tunga saker över sig. De blir väl iofs mer självständiga efter ett gäng år, men det är lång tid mellan nedkomsten och den tid då man kan tillåta sig göra något helt annat medan ungarna härjar vilt i omgivningarna.
Nu är min tågresa snart slut, så nu ska jag sluta tänka på sånt här… kanske.
Sedan skiter jag faktiskt fullständigt i om de är kristna, ortodoxa, muslimer eller vad som helst. Kan de inte dämpa sig lite? En gång i veckan står jag ut med, men varje dag i flera dagar?
Bwah. Antagligen borde jag skylla mig själv som bosätter mig nära en kyrka. Hm.
Resor är något de flesta människor ägnar sig åt i olika utsträckning. Tänk dig själv! Om du hör talas om en människa som förblivit på en och samma plats hela livet, eller för den delen något årtionde, väcks det då inte en förundran, nästan misstänksamhet? Jag antar att det ligger i vår natur att flytta på oss, att upptäcka mer av omvärlden genom att se fler platser än den man är född på.
Man hinner tänka en del när man åker tåg. Man förflyttar sig i rummet, men samtidigt i tiden. Det är tid man inte får tillbaka, så det gäller att göra något av den.
Det där är ett synnerligen dumt uttryck, förresten. Vad gör man, eller var är man om man får tillbaka tiden det tar att göra det man då gör, egentligen? Jag tror att det är ytterligare ett sånt där uttryck jag inte har möjlighet att förstå fullt ut utan att gräva ner mig i vad folk egentligen menar. De flesta använder det antagligen bara slentrianmässigt utan att ägna en tanke åt hur många frågor som riskerar att dyka upp i mitt huvud om jag får tid över.
Det kan bli lite jobbigt...
Hela livet kan väl ses som en enda lång resa. Men frågan är, ska man stanna ofta utmed vägen eller hinna se så mycket som möjligt? Hinner man njuta av intrycken om de kommer för tätt? Är det någon mening med minnen om man inte tar sig tid att minnas?
Jag undrar om man känner sig trött om resan blir för lång. Jag gör det sannerligen om det går för fort för länge.
Sedan var det ju det där med vart man egentligen är på väg. Det vet man ju inte även om man tycker att man nogsamt följer en utstakad stig, eller för den delen hårt trafikerad farled. Rätt som det är har man hamnat mitt i ingenstans, och där är sällan så tomt som man skulle kunna tro…
Nu ska jag till exempel träffa människor som betyder massor för mig, och jag vet inte riktigt hur jag hamnade här eller vart jag ska, bara att jag är här nu, och det är underbart även om jag är trött!
Jag kan drabbas av hopplösa känslor av maktlöshet för att därefter hänga upp hela mitt psykiska tillstånd på att den där saken jag inte kan påverka ska lösa sig. Behöver jag säga att jag inte mår bra av det?
I have the power...
Häromnatten, eller så, när jag var som mest missnöjd med allting började jag fundera på att göra drastiska saker för att komma ur en del frustrerande situationer. Det var då jag kom på att jag faktiskt kan det. Det är jag som väljer om jag är kvar i de situationer livet tillsammans med mina val har försatt mig i.
När man väl kommit på det, att ingen annan egentligen har någon makt över en, då känner man sig stark och självständig! Det är en bra känsla, kan jag lova.
Nu är det ju så att jag tycker att jag har valt det bästa alternativet i varje situation, även om jag inte tycker att det blivit helt bra. Men den gamla livsfilosofin som jag fick lära mig på innovationsprogrammet stämmer fortfarande; man måste ingenting, man väljer att göra det.
Jag kan bara tänka mig.
Farok: ”Ey len, jag kan inte komma, du vet, mitt huvud exploderar!”
Polisen: ”Gah, han är ju utlänning och säger att han tänker spränga huvudet av sig!”
Eller så är det en cover för vad som egentligen sades. Den som lever får väl se. Om det nu inte blir en sådan mystisk smäll utan att någon fattar varför, som i Hallstahammar.
Men jag tycker att det ganska tydligt visar vart vi är på väg med denna övervakning. Det är snarare en hysterisk jakt på terrorister än något sansat.
Jag fick denna länk i samband med den tidigare videon där Gösta Hultén, talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008, skriver att det är fel av Säpo att ta över i Göteborg och mörklägga allt.
Två av de gripna har berättat att de aldrig fick några konkreta frågor om bomber, men däremot frågor om sin politiska åsikt och sin religion. Enligt grundlagen är det förbjudet för myndigheter att fråga om sådant. Men i jakten på inbillade eller verkliga terrorister gäller inte rättssäkerhetens vanliga standarder.
Ja, vad ska jag säga. Jag börjar faktiskt sakna ord…
Den är bilden har ingenting med resten av blogginlägget att göra, utan är hämtad här och intresserade mig. Den dök upp när jag sökte på ”explosion” på googles bildsök. Det är en stjärna som har exploderat långt långt borta… =)
Behöver jag säga mer? =)
Folk hade väldigt roligt åt mig på distriktsutbildningshelgen då jag fick syn på en skylt med scoutlagen och fick panik över den första regeln ”En scout visar vördnad för Gud och hans ord”.
Grejen är att jag vid ungefär 11 års ålder för första gången ifrågasatte vad prästen sa i kyrkan. Jag var där ganska ofta, vad jag kan minnas, och gick i kyrkans barntimme och en massa annat. Jag hade bara glömt/förträngt att även scouterna där jag var med var en av de grejer där jag som väldigt ung blev upplyst om gud och hans syn på olika saker.
Det är det jag ställer mig väldigt frågande till i vuxen ålder. När man är liten lyssnar man på vad vuxna säger åt en. Det är en biologiskt medfödd egenskap att tro på äldre individer och ta lärdom av dem. Individer utan den egenskapen klarar sig inte lika bra och därför har det naturliga urvalet sett till att många djurarter fungerar så. Människan också.
Så att tala om för små barn att ”det här är vad du andligen ska tro på” är tvivelaktigt. Men det var det ju ingen som gjorde. De sa istället ”Såhär är det” och berättade hur man gör när man ber och annat.
Det är därför jag tycker att jag blev lite hjärntvättad. Jag tror inte mina föräldrar såg något problem med det. Jag minns inte om de någonsin sa att man inte måste tro på det hela. Jag hoppas de gjorde det och att jag bara inte lyssnade.
När jag var 11 (tror jag, det kan ha varit lite tidigare eller senare också) satt jag så i kyrkan en söndag med min mormor och lyssnade på vår präst. Han fick för sig att börja prata om himlen, och jag tror han hittade på lite eller pratade i metaforer eller något annat, för när han skulle berätta hur stor himlen är så sa han att ”Den är inte bara hundra mil bred och hundra mil lång, den är hundra mil hög också”. Hundra mil är förvisso en ganska lång sträcka, men lilla Johanna hörde bara ”himlen har en ändlig storlek”.
Så där och då började jag fundera på om det prästen sa verkligen var sant. Och det var då det slog mig att allt annat han sagt kanske också skulle ifrågasättas. Och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Jag är väldigt bra på att hitta ologiska saker.
Så där dog min tro på den enda stora guden som sa sig hade skapat allting, och jag började fundera på hur det kunde vara istället.
Jag funderar fortfarande och hoppas att jag aldrig kommer att sluta. Idag är jag nog polyteist, men igår var jag ateist. Det brukar pendla.
Men jag gillar inte organiserad religion (jag brukar säga att jag är emot det, men andra får faktiskt göra som de vill). Jag vill inte ha någon som säger åt mig vad jag borde tycka om saker eller vad jag ska tro. Jag vill se själv och komma på själv hur det är bäst att agera mot andra människor bland annat. Ofta hör jag någon säga något bra, och då kan jag upprepa det, men jag kan förkasta det nästa dag om någon framför ett bra argument mot. Att argumentera för något för att det står så i en bok som man bestämt sig för att följa låter bara fel i mina öron. Det blir ju cirkelargument.
Något jag helt är emot är att lära barn vad de ska tro på. Ska man berätta om religion för barn måste man berätta vad det är först. Att det är ett sätt att leva efter en tro, och det i sig behöver inte alls vara fel, men att blint sitta och tro på allt en annan människa säger är alltid farligt, oavsett vad den personen än pratar om.
Men han skriver mycket underhållande om våra konsumentbeteenden och om onödvändigheten därav. Verkar det som.
Gå och kolla själv. Jag lovar att du kommer skratta minst en gång om du har humor. Skrattar du inte är det dig det är fel på.
I have at least two good friends that challenge my sometimes fixed views on my surroundings. I hope they never stop doing that!
I sometimes have a hard time expressing my appreciation of my friends. I hope they know how much they mean to me anyway… Or am I hoping again?
Hmmm… I wonder if we will get a lot of environmental propaganda over there?
When I read Susannes thoughts (or rather, the ones she chooses to put on the internet) I am most often amazed at how different she sees the world. What is important to her is just background noise for me. Why do I read her blog then? Because it amazes me…
I have a long list of blogs that I read and I think that it has gotten so long because I like visiting different worlds. It’s like my own world is my home, and by reading other peoples views, I am able to leave my mental home.
I know that the above WILL be misunderstood. I do get out physically, you know. But that is not enough for me.
Hmmm… My mental life is far more important to me than my physical life. I wonder if that can ever be explained to some people?
Experiment: look at a bowl of buttermilk (ska vara filmjölk. Är det rätt översättning?). Can you eat it? (assuming you have no allergies or such) Yes. Ok. Now take the same buttermilk and make some dip for your crisps by putting in some onions. Now, can you eat it? Tastes good, right? Now take away the crisps. Can you still eat it, or is it now disgusting? For me it is not. For me it is actually delicious. But I have to hide to eat it…
I fall easily, but what makes me so strong is that I am not even afraid to fall. I know that whenever I fall, I will rise again with new strength and more knowledge than before. I know I can handle any kind of breakdown, because I have done it so many times before.
This gives me a sence of security whatever I am doing.
And before I even start doing something I’ve never done before, my experience tells me without any doubts that I will be able to pull anything off. I know I can do anything as long as I don’t give up. I refuse to give up even after I’ve fallen a bunch of times.
You can never beat me down since I can handle breaking. That is true strength.
But not me. I think of strange things. Abstract questions that doesn’t always have much to do with my own life. As long as I know what is going to happen, I don’t have to think about what I will do with time I might have later.
Britta asked me what I was going to do when I got home. But I hadn’t spent any time this week thinking about what to do on my days off. I also didn’t spend much time in the present. I guess I was thinking about my favourite subject quite a bit; programming. It’s kind of like math, only more fun. And if you listen to Will Wright when he explains what gaming is to him, then what is the real difference between programming and gaming? Both is problemsolving, and both is fun. Both CAN be creative if you are…
The website is almost done. I know I’ve spent more time on it than would have been necessary. And the reason is I wanted to know what the code did. I looked at the (superior) code for wordpress and couldn’t sort it out, so I made my own. I guess sorting wordpresses code out would have taken about as long, but that wouldn’t have been nearly as fun! =) Anyways, I have not been spending every waking hour coding this thing, but it has amused me when I could have been bored or doing something else…
I have a new idea for a website too. But Micke says I have to wait with that one untill the game is done. I have to get it done soon! But I feel there will be plenty of time. At least I will be keeping busy in Ritsem.
Ritsem… I really enjoy working there! There is nice people and the boring parts of the job allows me to think about other stuff. I mean, there is not likely any monsters getting out of the toilet to attack me or anything while I am cleaning them or the rooms, so now that I got a routine for everything, I don’t do the work less efficient while thinking.
Ok, I might have lost some of you there. You see when I was working at Posten, I had one job all day, and it was to put paper in a machine. This could go on and on and on… So I naturally started to think about other stuff while my hands did the work. My head was not occupied, you see. But then the machine stopped for various reasons, and the ones that had been standning there concentrating on what they where doing with their hands ofcourse realized this and headed of to do something useful. I on the other hand did nothing, my head was now occupied. This did not make me popular with my boss.
Anyways, working in the store is really fun when there is people in it, and when there is not, I get to have my laptop with me and I can make code or read or… Well I never had to invent a third.
So in short, I am happy. =)
I’ll tell you something you don’t seem to know; things can very well exist in the middle. Someone can be half good at something, someone can be fairly nice and a child can be interested in BOTH technical stuff and pink princess thingies with glitter on top!!! And it matters more what kind of person it is than what sex it was born with.
Personally I am sick and tired of being treated after what happens to be between my legs. That should be nobodys busines, and if you can’t see past you stupid prejudices, then that should be your problem. Not mine.
And getting your ability to do something after the first question you ask must be just as tiresome. There is actually people out there that knows a lot, but doesn’t know the thing you learned first in that area.
Just take a long hard look at yourself. Did you learn everything at once in every field you got into? Are you always nice or always evil? Do you like your whole house to be pink or to be blue? Didn’t think so.
I guess the couple abandoning these thought the same…
I mean, I have never heard a story of an affectionate snake. I did however hear stories about snakes getting out of their cage and trying to kill their owner. So there is obviously not any emotional bond between owner and pet. Not from the snakes side, anyway.
So why do people do it? Keep snakes (and various other reptiles for that matter), I mean. Because they are cool? I can understand that. Kind of like having a poisonous spider. Or a gun. At lest the gun doesn’t wander off by itself, but I still hate it and would not keep one in the house.
Ok, so all snakes aren’t dangerous. So what is so cool about them, then?
Lawrance12 (1 day ago) Show Hide
What about English women, are they to be blamed?
Many Muslims are English; could you clarify your definition of ”Englishman” under current English law?
For example, are English people those belonging to a certain ethnicity or are they all citizens of the English part of the UK?
(sorry for the weird format. I just copied straight from YouTube. I might have gotten some tags along with the text…)
Kristendomen är ju en religion. Det glömmer man nästan ibland, eller hur? Det skulle aldrig falla mig in att be att få gifta mig i en moské. Inte därför att jag jag inte gillar hur de ser ut eller så, utan därför att jag inte har där att göra. Jag hör ju inte till deras religion. Vik hädan, lixom. Vad de gör där inne (så länge det faller inom lagens gränser) lägger jag mig inte i. De får neka vem *** de vill att komma in där.
Så samma regler borde ju gälla den kristna kyrkan. Passar det sig inte att två människor tillhör deras religion så är det väl upp till de kristna? Jag ville alltid gifta mig i kyrkan. Förut. Nu vill jag gå ur kyrkan. Varför jag inte gör det är väl mest för att jag inte vet vart man ringer, och jag orkar inte riktigt ta tag i det.
Såhär är det: mina förfäder (antagligen, jag kan ju inte säga med 100%-ig säkerhet vart jag härstammar från) blev tvingade att byta religion till kristendomen. Varför finns det inte några tempel kvar från tiden innan? För att de revs och kyrkorna byggdes där de en gång stått. Det är fan ett stort brott att göra mot ett folk. Vända andra kinden till? Ja, det passar att lära ut det när man förtrycker någon, va? Så jag är lite sur.
Jag vill fortfarande ha någon slags andlig ceremoni den dagen jag gifter mig. Men vad det blir… Ja, den som lever får se.
Nu har jag svamlat iväg igen. Men saken är den att rätt att gifta sig, det tycker jag alla ska ha. Men rätt att gifta sig varsomhelst? Jag börjar tveka på den punkten.
Vi började med Aitte. Det var mycket mer att se där än jag trott innan. Och jag gick in gratis för att jag bor i kommunen. Mycket trevligt. Jag tror jag ska gå tillbaka dit en annan dag och ordentligt lyssna på alla inspelningar som var där. Pappa och Tiap hade lite bråttom för min smak. Men jag bor ju här, så det är inget att klaga på.
Sedan tog vi oss en titt på kyrkan. Den var lika fin på insidan som på utsidan. Lite speciell. Och man kunde trycka på en knapp och få höra lite historia om kyrkligheten i Jokkmokk och så. Det var himla bra. Men jag kände återigen; jag är inte kristen längre. Jag tycker inte att kristendomen är en dålig religion, men jag är så arg på hur den tvingats på folk. Varför kunde inte mina förfäder vara lite starkare? Då hade jag väl säkert hört till asatron nu. Och så är faktiskt kristendomen kvinnofientlig om man läser bibeln för noga. Och om man som jag tror att det finns antingen miljarders gudar eller ingen alls, då är bibelns gud väldigt uppblåst… Men det var inte det detta blogginlägg skulle handla om.
Jag jagade upp sörlänningarna på storknabben en snabbis också. Fiket är ju inte öppet dagtid, men när vi ändå var och for tyckte jag att vi kunde kolla på utsikten. Det är ändå därför man åker dit, och sedan är man glad att fikat är så billigt, för det känns ju som att man måste köpa någonting… De var imponerade av utsikten iaf, och det var ju det som var meningen.
Sedan for vi och hämtade Micke och tog en burgare på statoil för att fortsätta till voullerim. Då ringde Mickes pappa och var ute i Skabram. Han hade kört över ”sparbössan” ifall att Micke skulle bli tvungen att fara till Gävle på jobb som det varit tal om. Så vi fick åka och hämta honom och skjutsa ut honom också. Väl i Voullerim tänkte vi kolla på victoriafortet, som far hade hittat en broschyr om. Men Lars upplyste oss om de höga priserna, så vi tänkte om. Vi lämnade av honom i Jämnäs och for till voullerim 6000. De borde bli bättre på att aktivera turisterna… Eller så borde man åka dit när man inte är så trött! Jag insisterade att kolla på bildbandet, som jag tycker är jättehäftigt, men Tiap somnade, och pappas brist på adjektiv i sina beskrivningar av upplevelsen indikerar väl att han inte var så imponerad… kanske. Micke hade minsann redan sett det och väntade utanför.
Jaha, när vi ändå var där kunde vi ju lika gärna fara och titta på utgrävningsplatsen där de hittade alltihop. Så det gjorde vi. Jag hade inte varit där förut, för det var för mycket vatten vid spegeldammen när jag och Micke ville åka dit. Återigen hade det varit intressantare om alla inte varit så trötta. =)
Pappa bestämde sig för att man kunde ju köra upp på berget och kolla på kanonen vid victoriafortet från utsidan iaf. Så det gjorde vi. Imponerande utsikt nummer två för dagen. Och en brant slalombacke.
Men sedan fick det räcka, och vi åkte och hälsade på Lars och Ann-Katrin och fick fika. Pappa fick väl en rundtur utomhus av Lars kan jag tro. Jag kollade ut genom fönstret och utbrast att där fanns det ju två som hade likadana magar! Alla hade ganska roligt åt det. =) Utom pappa och Lars, för de hörde ju inte vad vi sa, och när jag senare berättade för pappa var det inte så uppskattat. ”Om man säger åt två människor att de är lika varandra blir det lika förolämpade båda två”… har jag hört.
Iofs har jag personliga problem med islam, men var och en ska väl få välja själv. Så länge ingen blir tvingad bör var och en få tillhöra vilken religion de vill. Däremot tycker jag fortfarande att vi ska ha rätt att skratta åt varandra. Men det måste ske på någorlunda lika villkor. Om det är olämpligt att skratta åt den ena religionen måste det vara olämpligt att skratta åt den andra. Och tvärt om. Att trycka en bild ska däremot inte leda till avrättning under några som helst villkor.
Jag tycker det hela verkar väldigt konstigt. Jag önskar att någon kunde skicka mig en länk till de där bilderna, eller bilderna själva, så att jag kunde se vad det är som gör alla så upprörda? Som det är nu känns det inte riktigt som att jag kan argumentera för min åsikt, eftersom jag inte riktigt vet vad det handlar om. Men iaf: att vika från tryckfriheten en tum för att någon blir upprörd i ett annat land, är att säga ”ok, ni vinner. Det var fel av oss, vi ska inte göra om det.” Och då har man öppnat dörren. Då har man sagt ”vi har visserligen tryckfrihet, men vi trycker ingenting om det inte är godkänt av islamisterna” (tydligen är det skillnad på islam och islamismen, hörde jag på radion, så jag hoppas jag använder rätt ord nu). Är det tryckfrihet?
Sen handlar det ju bara om bilder. Är det någon som tar dem på så stort allvar som de som protesterar mot dem? Min gissning är nej.
Ännu en religion att ta ställning till. Hur vet vi att det INTE är så? Antalet pirater sjunker, och den globala medeltemperaturen stiger. Det kan ju inte vara en slump! =) Tack Henka för denna mycket värdefulla upplysning!
Under den resan definierade jag min religion. Den som var logisk då, men som numera bara är det inuti mitt huvud. Såfort jag ska förklara blir det ologiskt. Menmen… Den går iaf ut på att allt är energi (duh), och därför är nästan allt som verkar ologiskt möjligt. Nu snackar jag liv efter döden och tankeöverföring. Såna prylar. Var tvungen att tro på det då. Annars hade jag dött. Nu vet jag inte vad jag tror längre.
Förresten är min skiva med Vacuum på (alltså typ… den är ju inte tom! hihi) lite speciell. Eftersom jag var så snabb med att fatta att jag ville ha den hann jag köpa ett av de exemplar med en extra film eller vad man ska kalla det runt häftet som utgör framsidan. De kom på att det var för dyrt och slutade sätta på den där filmen efter ett visst antal skivor. Och jag har en av dem! Tralala… Vad nu det spelar för roll.
(1 day ago) Show Hide Marked as spam