Nej, är det enkla svaret. Man är inte tjock enligt BMI. Man kan vara underviktig, normalviktig, överviktig eller fet. Kanske några fler grader finns ovanför och under som jag inte minns nu, men man är aldrig “tjock”.

Men BMI är bara ett trubbigt verktyg för att veta ungefär cirka var på skalan man ligger, det är egentligen ingenting att gå efter. Det gäller att känna sin kropp och hur den fungerar och reagerar i olika situationer.

Personligen ser jag mängden fett på min kropp som ett symptom. Eller en följd, kanske. En följd av hur jag betett mig på sista tiden. Och hur jag beter mig är ett symptomen på hur jag mår. Och så går det även i cirklar. Om kroppen funkar dåligt så mår jag sämre, och då rör jag på min mindre och jag äter mer. Om kroppen funkar bra så gäller det omvända. Om jag rör på mig mycket och äter vettigt (bra mat med lagom tid emellan) så blir det mindre fett på min kropp än om jag går till kylen hela tiden och lägger mig under täcket däremellan.

Hänger ni med? Fett är inget att skämmas för, eller vara stolt över. Det bara är. Det är inget att må dåligt psykiskt över och inget stoltsera med heller. Det bara är där som en del av dig ungefär som dina naglar. Klipper du dem inte blir de längre och det är inget att skämmas för eller vara stolt över. Det är bara en kroppsfunktion, typ.

Så mitt julaftonslöfte att gå 10000 steg om dagen har inget med fett att göra. Vi har ju kroppsideal som naturligtvis påverkar mig eftersom jag inte är gjord av sten. Fåfängan vill att jag blir smalare och får mer muskler på magen, men fåfängan är inte tillräckligt stark hos mig för att det ska ha någon inverkan på mitt beteende. Det här med att jag tycker att allt är ansträngande, däremot. Att jag tycker det är tungt att andas hela tiden och att jag blir andfådd för minsta lilla. Att det är utmattande att städa i femton minuter för att jag är i dåligt skick, det kanske är tillräckligt. Jag hoppas det.

Men kom ihåg att fettet bara är en följd av ett symptom. Jag har tittat på massa Biggest looser och där brukar Gillian fråga deltagarna i hennes lag: “Why are you fat?” För att det liksom inte börjar med att mat är gott. Det börjar med att man använder det för att må bättre för stunden när man inte orkar ta tag i något annat. Men den dåliga kondisen som är orsaken till att fettet inte flyttar på sig orsakar att det blir svårare att ta itu med det som måste tas itu med. Så för att ta itu med orsaken börjar jag med behandling av symptomet. Lite bakvänt ändå, men ändå någonstans att börja.

Oh näe, att jag vill göra detta med min kropp betyder inte att jag ogillar den. Det betyder bara att jag vill ta lite bättre hand om den. Och det betyder inte att jag säger att det är något fel på din kropp. Det får du eller din doktor avgöra, och det har ingenting alls med mig att göra. Men jag tror fortfarande att vikt (över, på eller under “normalvikt”) är följden av någonting. Vad det är följden av vet man ju inte förrän man får reda på det, så att säga. Och om det är bäst att börja med behandling av symptomet i ditt fall eller inte tänker jag inte försöka reda ut, utan det får du ta reda på själv. Kom bara ihåg att även OM det skulle vara fel på din kropp så är det inte dig det är fel på.

Och för den skull; bara för att man väger “normalt” så är det inte säkert att allt är bra. Vikten är liksom inte ett mått på det på det viset. Bara för att man inte har feber kan man gott vara sjuk osv.