Imorse var jag helt oberörd av att det var fredag. Vaddå fredag? Det är arbetsdag och saker ska göras. Så. Jobba. Morr.

Sedan drack jag två koppar kaffe. Och sedan var jag till min förvåning sådär munter. Och det tillståndet liksom bara förvärrades under dagen. Folk var sådär trevliga och jag blev gladare och gladare och till slut var jag helt förvånad över att dagen redan var slut och jag skulle ha helg!

Och nu är min datorplats belamrad, så jag har bara laptopen och min mamma har varit här, så vi har städat någorlunda. Och jag har PLANER för imorgon!

Den här veckan, alltså. Sådan bergodalbana humörmässigt. Jag hoppas jag kan fortsätta vara på bra humör nu.

Min vikt-app och jag har ett ganska säreget förhållande. Den tjatar om att jag ska göra en massa saker och berättar om hur man kan tänka för att ha små portioner och annat. Men jag gillar att äta tills jag blir mätt. Ibland MÅSTE jag äta så jag blir proppmätt också, fast det ska man inte enligt appen. Men jag loggar att jag tränar så att den ska bli nöjd ändå. Igår sa den till mig att man skulle ha ett mantra eller två. Eller fler. Jag minns inte riktigt. Så jag hittade på att när jag vill äta massa strunt kunde min telefon påminna mig om att “när jag äter bra mat så mår jag bra”, för jag är väääldigt förutsägbar. Jag vill äta strunt på kvällarna. Munchies. Kakor. Jag åt kakor igår. För igår kväll var inte bra i Viddeland. Jag åt chips också. Och massor av makaroner med köttfärs. För man behöver det ibland.

Idag har jag ätit hummus på fröknäcke när jag kom hem. Väldigt nyttigt. Måste vi nämna glassen jag åt på eftermiddagen och dubbelmackan med massvis med ost och annat på som jag åt tidigare på dagen? Nä, jag tänkte väl det. Det är de nyttiga måltiderna som räknas. Sådetså.

Dagens mantra har också varit “Jag gjorde misstag, det är så man lär sig.” Det kändes väldigt bra. Varje misslyckande är ju faktiskt en framgång, för utan dem lär man sig inte lika fort. Det är skönt att tänka så i efterhand i alla fall.

Nu ska jag försöka läsa lite, annars kollar jag Slasher på Netflix. Den är rolig, för de verkar ha försökt slänga in allt elände de kunnat komma på i en och samma serie. Tänk När lammen tystnar blandat med Seven och så slänger du in lite American horror-känsla i titeln och sådär. Och så huvudpersonen som bara måste ta reda på vem seriemördaren är…

Jag undrar varför det kommer så mycket såna här serier nu, och varför det känns så skönt att se sånt. Kanske det är skönt att se worst case scenario och känna att det är faktiskt orimligt att det där händer mig. Kanske ökar det tryggheten eller något. Jag gillar den förklaringen bättre än alla andra jag kan komma på.