För ett tag sedan hade jag utvecklingssamtal med Iduns förskolefröken. Jaja, pedagog… Really?

Jag fick veta att Idun inte kände igen sig själv på en bild som togs i höstas, med overall och mössa, och där utskriften gav henne två färger i ansiktet; vit och grå. Hon kände igen alla andra barn och fröknar. Jag fick uppmaningen att träna i spegeln och berätta att det är Idun. Jaha. Ja, det kan jag förstå att de testar, men varför gick de inte själva till spegeln med henne direkt? Hon känner nämligen igen sig i speglar och kameror sedan länge. Det är när bilderna blir för gamla (och för dåliga) som hon inte längre identifierar sig med dem. Ett engagemang på 30 sekunder borde reda ut det.

Sedan var det massa prat som kunde passa in på vilken 18-månaders som helst. Typ samma saker som de sa för ett halvår sedan. Hon är två nu.

Jag frågade om det gick bra enligt läroplanen, om hon följde den. Kvinnan såg inte ut att förstå riktigt.

Jag frågade om de jobbar någonting med siffror och bokstäver. Det är ju liksom inte för tidigt att visa dem för barnen, tänker jag. Svaret blev “jo, ibland när vi sjunger så är det ju siffror med…”

Jag var inte nöjd med svaret. Alls. Vi brukar skriva saker på Iduns ritblock och ljuda bokstäver samtidigt som vi pekar på dem. Gör de inte ens en sådan grej?

Jag menar bokstäver och siffror har en form! Man måste titta på dem också.

Och ja, ja, det är lite tidigt att oroa sig för sånt här, men det var faktiskt de som började. De pratade så himla mycket om att de har en läroplan när Idun skulle börja. Det var liksom himla viktigt.

I slutet av samtalet fick jag veta att Idun hade sagt “tack” när hon fått mat en dag. Bara en dag? Hon tackar ju så fort man ger henne något alls hemma! Och det var ett tag sedan hon började med det liksom. Typ ett av de första orden hon sa…

Igår vid hämtningen utbrast pedagogen “kan hon färger???”

Eh, ja! Vi brukar läsa om ugglan som är vaken på dagen och ser alla färger. I början hette alla färger “blåsa” som en blandning av rosa och blå (vilket jag tyckte var föredömligt könsneutralt av henne, hehe). Men ganska snart kunde hon flera färger och hon är ganska intresserad när man säger namnen på dem. It shouldn’t be news…

Så nu är jag sådär orolig. Är barngruppen alldeles för stor? Har de liksom inte tid att se något av barnen alls? Vad försöker de lära ut i den där läroplanen egentligen?

När jag frågade om de hade några önskemål om hur potträning skulle gå till hade kvinnan inga egna idéer, kändes det som. Jag slängde ut en massa förslag och hon tyckte det lät bäst att sluta med blöjor på semestern. Jag var förvånad med tanke på vad jag hört om andra förskolor som haft ganska mycket åsikter kring hur det ska gå till.

Nu är det förvisso så att jag och just den där kvinnan inte kommunicerar så bra. Jag upplever att jag inte får några gensvar alls på mitt pladder, utan hon säger bara “ja.” och är tyst oavsett vad jag har sagt som inte var en fråga. Så kanske är allt bra, utom samtalet?

Åh, jag vet inte. Kanske det finns bra dagmammor… Fast just jag tyckte inte om dagmamma-konceptet när jag växte upp, så det tar verkligen emot.