Idag har det hänt stora grejer, förstår ni! Vi bjöd på en lägenhet igår och vi var ganska säkra på vilket pris den skulle stanna på. Mycket riktigt var det på den nivån sista budet lades i går kväll. Eftersom det var en alldeles jämn siffra kände jag på mig att det nog var taket för de andra som bjöd. Eller det hade varit min gissning från första stund, så i tanken hade jag satt mitt tak strax ovanför.
Vi funderade hela gårkvällen hur vi skulle göra. Vi var ju inte kära i lägenheten, men den uppfyllde ju alla krav utom “uteplats”. Den har dock en balkong med utgång från vardagsrummet. Den har även 5 rum och kök. Och tvättstuga. Den är även mysig. Och i mina ögon så är det en väldigt trevlig planlösning. Öppen och så. Och området är mysigt. Så jag vet inte vad det är som gör att magen inte hoppar av glädje. Är det bara färgerna? Den förra, som jag BLEV kär i, den hade en trätrapp och golvet i hallen var mörkt träfärgat. Den här är alldeles ljus.
Här är köket i nya lyan. Till höger skymtar hallen och rakt fram syns vardagsrummet.
Men det är ju bara färg! Och ljus är ju bra! Ja, jag vet inte riktigt vad det är. Kan vara att ingången i princip bara består av en trapp, som ser rätt trist ut. Men det borde också gå att fixa.
Nåja, i morse la vi det bud som vi sa var det absolut sista. Om de andra bjöd över oss skulle vi skita i det. Men då gav de sig. Så vi ska skriva kontrakt imorgon. Mäklaren föreslog inflytt första april så att jag ska hinna sälja min lägenhet. Vi väntar ju på luckor till mitt kök. De kommer i januari, och sedan är det bara att sälja. De gamla luckorna ser så himla tråkiga ut, så dem vill vi inte ta kort på. Plus att en lucka fattas.
Jag har mest gått runt här och försökt smälta det hela. Jag skulle vilja skriva att jag är jätteglad nu, men det har jag inte lyckats bli än. Jag vet inte om det är julstress eller bara stressen över budgivningen eller vad det är, men jag har en depp-period. Orkar ingenting och orkar inte känna någonting. Yosh kom över igår, och jag är glad att han gjorde det även fast jag inte kunde uppbringa någon entusiasm över telefon innan. Idag stannar han hos sig. Han har jobbat galet mycket den här veckan och hans rygg är trasig. Idun sover inte direkt när hon ska, så jag vill inte tvinga hit honom så att han inte får sova när han ska heller. Det räcker med att en person är vaken halva natten med henne. Det vore egentligen bra om jag sedan gick upp med henne på morgonen, men självdisciplinen till det är inte där längre. Jag gjorde det ett tag förut. Minns inte om det hjälpte, men nu har hon i alla fall fel dygnsrytm igen.
Ikväll tänkte jag testa att hoppa över eftermiddagslur nummer två som brukar vara nu. Så här sitter hon och drar mig i byxbenet. Hon är på hyfsat humör än så länge i alla fall. Vi får se hur det håller i sig.
Idag har vi låtit bli att vara med i Lucia-tåg. Lite för att jag inte anmält oss, och lite för att jag inte förstår poängen. Inte i år. Och lite för att jag inte är kapabel att klä ut barnet. Då skulle jag behövt åka ner på stan. Jag har ju inte ens lyckats duscha. Jag skulle kunnat göra det idag, men jag kom mig inte för medan Idun sov.
Nåja, nu ska jag sluta blogga med ena handen och hålla barnet med båda händerna! Kram på er!