Puh! Äntligen lyckades jag ta den där promenaden! Det blev springrundan, fast gående, då. Jag tänkte att om 9-10 kilometer är för långt är nog 4,5 mer lagom.

Idun var snäll i vagnen hela vägen! Efter halva rundan släckte de lamporna utefter spåret. Tur att jag inte är mörkrädd!

Jag hade Yosh i telefon hela vägen, och han var nog mer orolig än mig. Dessutom tyckte han att jag var lite konstigt som springer ut i skogen så sent.

Är det konstigt? Det kanske är det… Fast jag tyckte det var utomordentligt bra. Inget folk att stångas med och ganska svalt jämfört med mitt på dagen! Och Och lugn bebis. Jag pallar inte att gå när hon skriker. Det blir bara så mycket stresshormon i hela mig så att jag måste stanna och ta upp henne. Och när jag tänker efter så förtjänar hon ju inte att ligga där och skrika bara för att jag vill förbränna energi ur min kropp.

Nu sitter jag här och beundrar blommorna som Kirsi planterade på min balkong. De är ruskigt fina med tanke på hur lite omvårdnad de får av mig!

image