Om det där monstret

Serien Naruto handlar om en pojke som har en demon i sig. För att undkomma demonen förseglades nämligen en 9-svansad demon-räv i en bebis och sedan får han växa upp med det där monstret i sig. Ofta illustreras det av att han har en dörr inom sig som är låst, men han är alltid rädd att räven ska ta sig ut.

Inner monster - we've all got oneNär man är deprimerad kan man känna att det är lite så det är. Det finns en mental dörr som man kan stänga lätt ibland, och ibland tar det alla ens krafter. Och innanför finns såklart det där monstret, som förgör allt i sin väg om man låter det komma ut.

Igår var jag hos en psykolog och pratade om en massa saker. En sak hon pratade om var hur man skulle hantera att man är ledsen, som jag är nu. Hon sa åt mig att fokusera på annat, och jag uttryckte min oro för att bara undantrycka problemen utan att lösa dem. Att de skulle komma tillbaka senare när jag blev påmind, och då vara lika illa, eller värre eftersom jag inte tagit tag i det.

Hon sa att det var jättebra att jag sa det, för folk tror ofta att man måste stanna kvar i sorgen för att bli av med den, men att det inte fungerar så. Människor fungerar inte så att man har en viss mängd sorg som de måste låta komma ut och sedan tar den slut. Människor fungerar istället så att ju mer de fokuserar på någonting, desto mer sådana känslor får de.

Hon kallade ledsenheten för en tiger. Hon sa att antingen kan man låsa in tigern och springa bort från den, alltså förtränga allt som har med problemet att göra, och det löser ingenting, precis som jag trodde. Eller så kan man gå in till tigern och brottas med den. Det kommer bara göra den starkare. Eller så finns alternativet att säga till tigern ”jaha, du är här. Du får vara här, för du är en del av mig. Du får gå med mig på min promenad (eller whatever), men du får hålla dig snäll.” Någonting i den stilen.

the-monsters-inside-us-408416-453-304_largeJag började gråta, för jag har ju misslyckats med det där så många gånger. När hon pratade om tigern så såg jag dörren framför mig och visste att allt jag gjort hittills inte var helt rätt eftersom dörren fanns kvar. Jag hatar att misslyckas. Jag ska ju vara awesome. Nederlag är inte min grej, men på något sätt innehåller livet en massa misslyckanden som man måste resa sig ifrån och lära sig av.

Så nu försöker jag komma på hur man lever med monstret. Hur man låter det gå vid sidan av en istället för att låta det jaga en ner i det där mörka hålet.

Jag upplyste om att det inte är så lätt att ”diska istället och fokusera på det” när man inte kommer upp ur soffan eftersom kroppen inte vill röra sig. Så jag fick rådet att bara ta små minimala steg. ”Gå inte ut i köket och diska, utan ha bara som mål att gå till köket och sätt dig på en stol… eller flytta dig till soffkudden bredvid”. Ja. Jag kan nog göra det.

the_monster_inside_you_by_clone999-d4w03r0Jag tror att en del av problemet har varit att jag inte har vetat vad jag ska göra när monstret har tagit sig ut och dragit ner mig i hålet. Eller vänta. Jag har inte vetat om det har varit bra eller dåligt att konfrontera monstret och har självmant gått ner i hålet för att lära känna monstret riktigt ordentligt. Jag tror att jag har tänkt att man måste dit ibland. Och det kanske man måste, men inte av de orsaker jag har trott. Och jag har kallat mig själv för beroende av depressioner, för jag kan känna en längtan efter det när det blir tungt. Därnere i hålet vet jag reglerna. Det är välkänt och enkelt. Kämpa eller dö. Inga mellanlägen. Jag grejar inte mjuka gränser. Allt eller inget. Jag insåg det häromdagen, fast jag borde vetat det sedan länge.

monster_inside___by_Fukari_by_FukariJag vill säga att det är slut med att gå ner i hålet och slåss med monstret. Det kan jag ju inte. Men jag kan säga att jag ska försöka. Och går jag ner dit ska jag försöka inte vara där så länge. Tydligen finns det någon sorts två-minuters-regel. Om man inte kommer någonvart med problemet är det ingen vits att älta det. Att skriva av sig på bloggen är bra, för att man förflyttar problemet till en annan del av hjärnan och får en annan sorts struktur. Men det är inte samma sak som att sitta och bara vara i problemet utan att komma någonvart. Jag vet att det finns blogginlägg här på bloggen där jag inte löser någonting, utan bara tillåter mig att vara i problemet. De är skrivna nerifrån det svarta hålet med monstret klösandes på ryggen. Jag får försöka komma ihåg att säga åt monstret att lägga sig vid fötterna, eller någonting.

När jag gick tillbaka till jobbet kände jag att kanske kunde jag till och med känna en styrka i att ha ett eget monster. Tänk att ha det på min sida istället! Om det snällt går bredvid mig istället för hotfullt bakom mig…

Naruto and his pet fox

Flattr this!

3 reaktioner på ”Om det där monstret”

  1. Sjukt intressant. Jag tror att jag också har/är beroende av deppighet ibland. Det kan vara så fantastiskt skönt att bara må dåligt, you know? Jättekonstigt, eftersom man egentligen mår skit.

    Undrar om jag också kan hantera mitt monster på det sätt hon föreslog? Jag känner ibland hur det river i mig och jag skulle vilja BLI ARG, så att det syns, så att jag kan göra andra människor rädda. Har blivit så arg två gånger i mitt liv, det är en helt sjuk upplevelse – min röst transformeras, jag låter inte längre som mig själv, och hjärtat bultar så fort, långt efter att jag har skrikit klart. Jag har väldigt mycket ilska inom mig, men den är inlåst bakom alla sociala regler.

    Och som kvinna så är man ju genast rabiat eller hysterisk om man nånsin höjer rösten lite grann, eller visar att man tar illa upp för nånting. Nej, man ska bara sitta och tåla och svälja sina jävla monster och låta dem äta en inifrån istället.

    Gillar verkligen din tanke om att monstret är på din sida. Jag vill att det ska vara så. Jag vill att monstret ska vara min styrka. För egentligen är det så, eller hur? Vi är jävligt starka. Vi har tagit oss igenom besvikelser, överlevt motgångar och människor som huggit oss med kniv i rygg och hjärta. Vi är sjukt starka! På riktigt! Vi vågar bara inte tro det om oss själva. Vi vågar inte ge oss själva den typen av respekt och pondus. Men varför måste den komma utifrån? Det är ju ändå ganska självklart att utomstående aldrig kommer att kunna ge oss det vi behöver, förtjänar eller vill ha.

    Jag tror att du kommer kunna tämja ditt monster. Det känns som att du redan är på god väg. Jag tror faktiskt att du kommer bli kompis med monstret, kunna koppla det och gå på en promenad. Hon verkar bra den där psykologen. Är jätteglad att du har nån att prata med och gråta hos, som verkligen lyssnar och kan hjälpa.

    All styrka till dig! Kram.

    1. Jag tror du kan, men jag tror kanske det är ett annorlunda monster du har…

      Det viktiga att komma ihåg är att alla känslor är ok, även om man inte ska dröja sig kvar i dem längre än nödvändigt.

      En annan viktig grej att komma ihåg är att man inte kan styra över sina känslor. De är vad de är, liksom. Det är svårt att styra över tankar och fysiska reaktioner också. Det man kan styra lättast är sina handlingar.

      Så det man får göra är att styra vad man gör och försöka att lägga fokus på det. Och sedan får känslorna följa efter.

      Att man som kvinna anses rabiat kan man hantera genom att uttrycka sin ilska på annat sätt. Till exempel genom att låta folk ta konsekvensen av sina handlingar. Det kräver egentligen mer styrka än att skrika i stundens hetta. Jag menar att dagen efter säga ”nej, eftersom du gjorde som du gjorde igår vill jag inte äta lunch med dig” eller något sådant.

  2. Jag kommer att tänka på Skillets ”Monster”. En härlig låt som har hjälpt mig hantera aggressioner många gånger. (Skillets låtar överlag har texter som passar in i alla möjliga av mina livssituationer. 🙂 )

    ”It’s scratching on the walls, in the closet, in the halls
    It comes awake, and I can’t control it
    Hiding under the bed, in my body, in my head
    Why won’t somebody come and save me from this, make it end?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *