Nu vet jag.

Nu vet jag att det aldrig kommer bli han och jag. Egentligen har jag vetat det länge, men jag har hoppats att jag har haft fel, och jag har hittat massor med tecken som fått mig att hoppas ännu mer.

Sist vid pratade var det rätt tydligt, men jag hoppades i alla fall.

Men nu vet jag. Jag har ställt frågan på ett sätt så att svaret inte kunde bli svårtolkat.

Nu ska jag bara få in i huvudet att det har hänt, och sedan ska jag bara försöka hitta ett sätt att vara ok med det. Haha. Jättelätt. Japp. Ironi av.

På den klassiska frågan ”how does it make you feel?” som de ställer i alla filmerna är svaret ”värdelös”.

Varför skulle det ha varit annorlunda den här gången, liksom? Jag är ju samma person som blivit dumpad av alla de där andra. Han behöver inte säga orden för att jag ska uppfatta dem. Jag har liksom ingenting att tillföra en relation. Jag är en sådan person man gärna vill ha som kompis. Kanske till och med kk. Men varför i allsin dar skulle man bli kär i en sån som mig? ”Du är mer som en kompis”. Japp. Det är jag, det. Jag är allas vän. Ställer upp så mycket jag kan, och kräver inte mycket tillbaka. Kräver, förresten. Vad är det jag har begärt av någon? Det är en sak att be om saker, en annan sak att kräva dem.

Jag kan inte vara sådär mysterisk som kvinnor ska vara, så att män fascinerar sig. Jag berättar vad jag tänker istället. Inte håller jag på med mystiska ritualer heller. Jag låser inte in mig på toan i evigheter, utan kommer ut efter max 20 minuter, för då är jag färdigduschad. Och så är det väl en massa saker som kvinnor gör som jag inte har en aning om vad det är.

Så män tycker inte att jag är en såndär som man vill ha till flickvän, utan jag är en såndär som man är kompis med. Fast man tar såklart inte med mig när det är saker som bara män gör, för hallå, jag är inte det heller.

Inte ens att hålla ordning i ett hem eller laga så bra mat kan jag. Jag svänger väl ihop något så att vi inte behöver svälta, men så värst bra fantasi har jag inte, det kan jag inte säga. Och disken orkar jag inte ta undan, för jag ligger hellre i soffan och tycker synd om migsjälv. Ibland börjar jag, men då får jag ju ont i ryggen, så jag blir inte färdig.

Ja, för ryggen är trasig, och den enda som masserar den är massage-tanten på jobbet, för hon får betalt för att göra det. Och det fungerar inte så bra nu, för jag måste sitta upp, för jag har en mage, så bordet passar inte. Så jag spänner mig och det fungerar bara inte så bra. Jag går dit bara för att hon lägger på liniment-aktiga saker som säkert är bra för musklerna. Och så är hon bra att prata med.

Och nu sitter jag här och skriver gnälliga saker igen. Vem vill vara med någon som bara gnäller hela tiden? Inte jag i alla fall. Och det jag gnäller om är att jag inte duger för att jag inte tycker om mig själv. Så jag behöver acceptera mig för den jag är och tycka om mig. Jo, tjena. De sidor jag tycker om hos mig själv har jag inte sett mycket av på flera veckor. Och det är en del av mig att de bra sidorna försvinner ett par veckor i sträck ibland. Hur accepterar man det? Jag kan inte vara ok med det.

Så bottom line: jag hatar mig själv, och förr eller senare tröttnar folk på det.

Varför verkar inte den där alvedonen snart? Jag har ont!

12 reaktioner på ”Nu vet jag.”

  1. Nej, hata inte dig själv. Det är onödigt. Speciellt när det finns så många saker hos dig att tycka om.

    Gnälla får man göra. Ibland långa perioder i sträck. Det är okej.

  2. Det låter som att du är.. människa. Folk i allmänhet verkar vara väldigt osäkra på det där med att binda upp sig, speciellt om det är en längre tid – dock tror jag definitivt det inte är p.g.a. att ingen vill vara ihop med dig.

    Dessutom blir man ganska gnällig av att jobba i support – jag vet. Eller jag vet hur mycket mindre gnällig jag blev efter att jag äntligen böt i alla fall.

    1. Jag jobbar ju inte first line support längre… Men visst får jag skäll från chefen då och då för att jag gnäller för mycket till kollegor om kunder. Försöker ha en positiv attityd, men det går inte alltid.

  3. Ja kära du…
    Jag tycker du är synd att du känner dig värdelös och jag tycker det är synd att du hatar dig själv. Samtidigt, who am I to talk, för jag känner ju precis likadant själv typ 90% av tiden. Kan inte förklara vad det är, ska det vara så förbannat svårt att vara glad? Kan nån säga hur man gör?

    Så jag önskar att jag kunde komma med handfasta råd och tips, fast jag vet inte om jag har några. Det jag kan säga är att snart kommer det en person till den här världen, som du kommer betyda allting för. Du kommer vara hela den personens värld och även om trotsålder, tonår och annat stök kan få dig att tvivla ibland – gör inte det – du är enskilt den viktigaste personen för ditt barn.

    Jag menar inte att man ska skaffa barn för att man behöver känna sig älskad (a la 13-åringar på Rikki Lake), men kanske kommer det nya tillskottet att visa dig hur bra, duktig och kapabel du är. Du kommer kunna fokusera bara på er (vilket innebär att du kommer kunna ge dig själv den kärlek du behöver) och tids nog kommer det in en man i ditt liv som vill dela er tillvaro.

    Så om biologiska pappsen inte vill ha nånting med situationen att göra och inte vill ha din kärlek, well, sucks to be him och det är hans förlust. Vill han vara din kompis så fine, men jag undrar om du inte skulle klara dig bättre utan honom, i alla fall tills du känner dig starkare? Ibland gör det verkligen inget bättre att hela tiden påminna sig om den person som gjort en illa eller är svag och inte kan vara ett stöd när man behöver det som bäst.

    Hm, ja jag vet inte om jag fick något vettigt sagt nu, så jag avslutar detta med en BAMSEKRAM!!

    1. Jo, jag sa till honom att om vi ska vara vänner måste jag ha en paus och komma över honom. Hur det nu ska gå till… Jag blir ledsen när jag blir påmind om honom, och det blir jag så fort jag hör namnet på hans arbetsplats ens.

      Nämnde jag att vi jobbar i samma hus och att jag använder tjänster som företaget han jobbar på har gjort rätt ofta? Samt att folk på jobbet ofta pratar om honom…

      Glömma är omöjligt, så jag måste komma på ett sätt att vara ok med hela situationen.

      1. Usch, det var ju inte riktigt en önskvärd situation, att tvunget vara nära honom på det sättet. :/

        Hmm… Kan det kanske hjälpa att skriva ner listor på saker som är dåliga med honom och kontra med en lista med saker som är bra med dig? Om du inte orkar själv, ta hjälp av vänner och familj?

        Kanske världens sämsta förslag, har lite idétorka just nu, sorry… -_-

        1. Jag skulle aldrig kunna skriva en sån lista. Tycker inte han har agerat fel alls, vid något tillfälle. Det enda felet med honom är att han inte är kär i mig, och det är han ärlig om…. Han hade kunnat ljuga, men det gör han inte. Jag uppskattar det även fast det gör ont.

          1. Ja, sanningen gör ju väldigt ont ibland. Men det kommer gå över och en lögn hade gjort mer ont i det långa loppet. Ursäkta mitt dåliga förslag. Då kanske jag kan tipsa om en bok, ”Självkänsla nu!” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172320362
            Jag köpte den under en period när jag var riktigt låg och den har lite handfasta tips som jag tyckte hjälpte mig just då. I annat fall tycker jag att du ska söka upp en kurator eller psykolog eller nån att prata professionellt med. Jag gick till en kurator när jag var helt upphakad på en kille som inte var bra för mig och fick closure. Pratade med en manlig kurator just då och det var till sådan hjälp. Kanske är det något sådant du behöver?

          2. Barnmorskan har faktiskt hjälpt mig komma till psykolog. Det var hon som hjälpte mig förstå att en paus var nödvändig. Visste egentligen själv, men behövde någon helt opartisk som sa åt mig att just den av alla mina tankar var rätt. Skulle dit i torsdags igen, men jag var sjuk, så det blev uppskjutet.

            Det hade hjälpt mig om han hade fått prata med någon i höstas/vintras, men sådana resurser finns tydligen inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *