Det har varit helg och jag planerade inte in någonting. Äntligen skulle jag dammsuga, tänkte jag.
I lördags orkade jag köra två diskmaskiner, fast man behövde bära bort vattnet, för det rann upp i vasken. Jag orkade till och med tvätta. Men sedan ville inte kroppen mer och jag låg på soffan och sängen omvartannat. Jag kollade upp föräldrapenning också och förstod inte hur jag skulle klara mig och bebisen, riktigt. Massa oro kring det.
I söndags dammsög jag soffan först. Plockade undan för att dammsuga, vilket betydde sortera alla bebiskläder. Eller gjorde jag det i lördags? Minns inte.
Jag ringde och felanmälde avloppet igen. Det blev ju bara mer och mer trögt att få ner vattnet och allt mitt diskmedel gick åt för att lösa upp allt fett som kom upp. Jag orkade egentligen inte, för det blir ju aldrig bättre, och sedan pajar det igen för att folk häller typ frityrolja i avloppet eller vad de gör.
Idag har jag strejkat efter jobbet. Fick skjuts hem av Simon som frågade om saker jag inte insåg förrän efteråt att jag inte klarar av att tänka på nu. Alla känslor hade liksom lagt sig som sanden på botten av en sjö, och nu blev det alldeles upprört och jag fick ingen ordning på det.
Jag är för rädd, och det är helt utmattande att gå runt med all rädsla.
Nu ska jag gå och sova så att jag orkar allt fläng imorgon. Måste åka hem mitt på dagen och släppa in gubbarna så de kan göra vad det nu är de ska göra. Min lunch blir halv och jag får väl jobba in tiden jag är borta. De lovade att det bara tar en kvart eller halvtimme, men jag vet vad det betyder när folk lovar. Det betyder att man får vänta innan något händer och sen tar det längre tid än de sagt.
Jag vill fan inte.
Nä, nu blir det sängen.