Åh, hormoner och känslor hit och dit! Jag känner mig nedstämd, och det vill jag ju inte.

Velar runt kring hur jag ska bolla med pojkarna… Jag känner mig jättehemsk som satt dem i den här idiotiska situationen. Vi kan ju inte vara hundra på vem som är pappa, så hur ska de kunna veta hur de ska förhålla sig till barnet och vem som borde vara med på förlossningen? Och jag måste lägga hela beslutet på dem, för jag vill inte tvinga någon till något. Men hur jag än gör känns det taskigt.

Åh, och jag vet inte ens hur jag själv vill ha det! Allt är stort och läskigt…

Kan inte någon annan bestämma? Så kan jag bara få veta planen sedan. Så gör vi så. Nej, det är väl inte rätt heller…