Massa känslor och rädsla

Igår tittade vi på filmerna från barnmorskan. Jag blev helt rörd av filmen om förlossning och tårarna började rinna lite. Det såg så fint och lugnt ut när de jobbade fram sina bebisar och de blev så lyckliga…

Jag visste inte riktigt var känslorna kom ifrån, vad det var jag kände eller vad de betydde. Jag blev lite off på eftermiddagen och gick och la mig en stund.

Sedan pratade jag med Sara om hur rörd jag blev och att det ska komma ut en liten bebis som kommer vara min… Och så grät jag mera och fick kramar. Bästa Sara…

Sedan kom jag på att jag inte hade trott alls på filmen. Min förlossning ser inte ut sådär i mitt huvud. Det kommer inte vara lugnt. Jag kommer skrika och ha ont. Jag kommer inte ha en livspartner vid min sida. Jag kommer ha en av jordens bästa kvinnor som verkligen är någon att hålla i sig i när det stormar. Men jag blev så avundsjuk på de där kvinnorna som hade män som älskade dem och barnet över allt annat på jorden. Som verkligen såg fram emot att barnet, deras egna barn, skulle födas och komma ut till dem.

Jag får dåligt samvete när jag skriver det här, för det är så många som kommer ösa kärlek över mitt barn att jag bara borde gråta av lycka. Men det är den där bilden de av all välvilja vill visa mig hela tiden ; mamma pappa barn.

Varför gör de ingen film om mamma barn och alla släktingar och vänner?

Det som skrämmer mig allra mest är ju att jag inte alls kan visualisera hur det ska bli! Inte förlossningen och inte tiden efter. Jag har bara vaga bilder om att det kommer vara skitjobbigt och underbart.

Och den idiotiska reaktionen att vilja tänka på annat istället när jag blir rädd, vilket jag blir så fort jag tänker på alltihop. Det gör ju att jag har svårt att komma vidare.

Kirsi! Vi behöver fika när jag kommer hem och prata om det här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *