Jag känner igen mönstret. Jag vet precis vart det kommer ifrån. Jag har inte hunnit med på länge. Jag fattar ingenting på jobbet, vet inte vad som händer. Sitter som ett fån på veckomötena när min avdelning kommer upp, för antingen får jag inte information eller så fastnar den helt enkelt inte. Jag vet inte ens vilket det är alla gånger.
Minnet är sämre än vanligt. Jag är trött hela tiden. Vissa dagar hade jag lika gärna kunnat komma full till jobbet, känns det som. Svåra saker lämnas åt någon annan och jag skäms för hur dålig jag är.
Kroppen protesterar när jag väl orkar städa. Jag bor i ett kaos.
Relationsmässigt har jag stängt av. För jag vågar inte känna. Jag vågar inte vara kär. Jag vet ju hur det slutar. Mig i en trasig hög på golvet och han på väg bort.
Jag är inte nöjd. Jag trodde att jag kunde vara nöjd med bara mig. Bara mig och barnet.
Men så ofta blir jag påmind om att jag bryter mot normen. Jag lever inte som man ska, och det är inte någon lätt väg jag valt.
Och så blir jag ledsen. Och så går allt ännu sämre. Jag orkar bara dra en filt över mig och sova efter maten. Ingen plockade undan kastrull eller tallrik. När jag vaknar är det mitt i natten och jag går från soffan till sängen. Sedan drömmer jag och vaknar av och till tills det är dags att släpa sig ur sängen och jobba hela dagen.
Och så sitter jag på jobbet och tänker att det här defekta psyket kanske är ärftligt. Det kanske inte är för att jag blev mobbad som jag blev såhär. Jag kanske alltid var det, och de såg det och mobbade mig. Eller så retades de bara som de gjorde mot alla, och jag var för bräcklig för att kunna ta det.
Varför kan man aldrig landa i att man duger? Varför måste det här jävla mönstret vara återkommande? Varför sover jag inte när jag är såhär trött?
Jo, för nu oroar jag mig för helgen. Jag är inte så skoj att vara runt när jag är deppad. Jag vill ju ha kul och vara social…
Nä, nu ska jag sova.