När det kommer till religion vet jag inte alltid riktigt vad jag ska tro. På gymnasiet formulerade jag en luddig egen religion/teori som i stort går ut på att allt är energi i olika former och att allt har en aura. Information kan lagras i energin och kan alltså överföras via dessa auror, även över stora avstånd på jorden då jordens egen aura agerar som förmedlare. Detta skulle i så fall göra det möjligt att alla har en själ som består av energi. När man dör lossnar den i så fall från kroppen och sen antingen upplöses den i jorden (Gaia) eller så håller den ihop på något sätt. Eftersom man inte får med sig hjärnan blir det knepigt att tänka, så det går ju inte att föreställa sig.

Om det nu är så att själarna kan hålla ihop kan det kanske vara så att moln av energi bestående av flera själar bildar större moln, som kanske kan ha inverkan på folks tankar eller liknande eller små till synes slumpmässiga saker. Detta skulle vara min bästa förklaring till “gudar”. Men någon stor, allsmäktig Gud, det kunde jag inte få till i mina vildaste fantasier, och därför klarar jag inte av att lyssna på folk som pratar om gudar från monoteistiska religioner som om det var sanningar de kom dragandes med.

Såhär blir det om man dör i WoW. Bilden kommer härifrån

Enligt min livsåskådning finns nämligen alla gudar, eller inga. Det är lite Schrödingers efterliv över det hela och ingen vet säkert förrän man dör. För min del betyder det också att jag lever som att båda alternativ är sanna. Det blir lite konstigt, men om det inte finns några gudar eller andar så skadar det ju inte att be till närmsta händiga gud som skulle kunna fixa saker. Jag brukar främst skänka tankar till Freja, Tor, Oden och Murphy. Den sista är den jag oftast ser har något finger med i spelet, men han har minsann hållt sig väldigt lugn på senare år. Jag är nog inte lika rolig att jävlas med sedan jag kommit på en del knep mot honom, eller om jag lärt mig spelreglerna… jag får nog skriva ett helt annat blogginlägg om det!

Orsaken till att jag skriver detta är för att jag läste inlägget Kirsi hade skrivit om Andrea, som känner en flicka hon inte har träffat. Jag tyckte berättelsen var kuslig, för jag har sett för många filmer. Andar som inte säger något är alltid onda, speciellt om det är barn, i filmer. Så jag oroade mig lite, samtidigt som jag tänkte att andar finns ju inte, så det är ju ingen fara. Som sagt, jag vet inte riktigt vart jag står. Jag kanske eller kanske inte kommer tillbaka när jag är död och berättar. 😉

Men det som gjorde mig arg var kommentaren från Britt-Marie, som började med att tala om att det var en demon det handlade om. Och ja, det ÄR ju möjligt även om jag inte tycker det är speciellt troligt. Inte egentligen. Det är större chans i så fall att det är någon som vill någonting som kommer att visas senare, eller bara någon vilsen själ som fastnat och kommer att försvinna sen. Det är sånt jag skulle tro. Vetenskapligt finns det inga belägg för någonting, och alltså är det bara drömmar och Andreas egen oro för allt som finns i världen, och som man som barn kan oroa sig för.

Britt-Marie fortsatte sedan med orden nedan:

Det finns inga spöken. Och vi kan inte tala med de döda. Men de onda makterna vill som sagt locka bort oss från Gud, och eftersom du nu har en förkärlek till att tro på andevärlden och reinkarnation, så härjar de ganska så bra hemma hos dig! Man kan säga att du DRAR dem till dig på grund av bland annat den litteratur du omger dig med.

Snacka om att lägga HELA skulden på Kirsi! Så elakt! Och jag tror verkligen inte att det är så, så det är därför jag blir så arg!

För det första förutsätter det att Gud, allsmäktig och enväldig, finns. Och sedan förutsätter det att den guden inte vill skydda de som inte tror på honom, utan skiter fullständigt i om alla djävulens demoner sliter dessa stackare som inte vet bättre i stycken. Förresten så förutsätter det även att djävulen finns.

Sedan körs den där vanliga skuldbeläggnings-fällan. Det är ditt fel att allt är jävligt i ditt liv. Alla olyckor har du orsakat själv. Och det du gjort fel, det är att inte tro på Gud. Eftersom du inte avfärdar minsta avvikande teori omedelbart försätter du din familj i fara. Kom till oss, vi ska skydda dig och dina kära.

Sånt dravel!

Jag har sett filmer på barn som skuldbelagts av kristna tills de gråtit av skam för vilka de är, och sedan har de blivit förlåtna av en präst. Tror ni de mår bra sedan? Tror ni de känner att de är värdefulla, vackra, underbara individer när tankarna på det där helt naturliga de skulle skämmas för kommer tillbaka FAST de ber till Gud varje morgon middag kväll? Det tror inte jag! Sådant förstör människors själar. Om djävulen finns verkar han precis där, i den där skuldbeläggningen folk sysslar med i religionens namn.

Allt du tänker på här för bövelen helt naturligt och du ska inte behöva skämmas eller känna skuld för något av det!

Det är vad man sedan väljer att göra som har inverkan på andras liv, inte vidskepligheter om att tankar kan ödelägga en hel familj. Så nu vet ni varför religioner till tider gör mig fly förbannad, och varför jag blir arg när någon säger “Det är ok, för Gud kommer att förlåta dem”. Och om ni inte förstår min upprördhet, skriv en kommentar så ska jag försöka förklara mera!