Om att prestera för att duga

Jag har hört av många nu att man inte ska försöka uträtta en massa saker för att få känna att man duger till någonting. Att man bara borde ta det lugnt när otillräcklighetskänslan kommer över en. Vila tills en bättre dag, så att man kan orka då.

Men vet ni, om man gör det blir ju absolut ingenting gjort. Och sedan går man runt där och har dåligt samvete för allt det där man inte klarat av att göra för att det inte var en bra dag.

Och sedan då, när det är en bättre dag, då gör man ju alla de där sakerna om man orkar eller hinner, och då känner man sig duktig.

Är det fel?

8 reaktioner på ”Om att prestera för att duga”

  1. Pingback: Johanna Julén
  2. Jag skulle säga att det är ett feltänk att behöva prestera för att få vara bra. Vi har alla bra och dåliga dagar, med skillnaden då (åtminstone för mig) att man kan fortsätta att tycka att man är bra även på de dagar man inte uträttar ett skit. Min bra-status hänger inte på vad jag gör utan på den jag är. Jag är inte mina handlingar.

    Men du och jag är annorlunda, så ta från det vad du vill. 🙂

    Kanske är det dags att påminna dig om Beppo gatsopare. Minns du?

  3. Pingback: Anne Kekki
    1. Nej, jag var kryptisk. Jag kände mig sårad och arg och behövde skriva någonting, men ville inte skriva det ändå…

      Jag har gjort emot allas inrådan och presterat en text nu. Det känns bättre än tröstätning… som jag också ägnat mig åt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *