Att det ska vara så svårt

På twitter för en stund sedan: Jimmy Callin: Varför förbereder vi inte våra barn inför en värld byggd på data som ständigt kommer behöva tolkas?

Jimmy Callin: Varför drar dagstidningar KONSTANT felaktiga slutsatser om SIFO-undersökningar, och kommer undan med det?

Jag svarade att jag minsann kände mig förberedd. Jag ser ju att slutsatserna är uppåt väggarna och fnyser åt att folk går på det. Uppenbarligen gör andra mer än fnyser. Jag missade att det kanske borde läras ut tidigare, att man behöver förbereda just barnen på hur tidningarna fungerar.

Men alltså allvarligt. Häromdagen upptäckte jag till min fasa att nästan ingen av de intelligenta och välinformerade människor jag har runt mig om dagarna minns något från låg- och mellanstadiet. Jag var så chockad så jag frågade inte om gymnasiet. Jag minns nämligen väldigt mycket från den tiden, och är alltid lika förvånad när folk inte vet saker jag lärde mig då.

Är det till exempel bara jag som minns att min lärare målade stenar och skrev A O U Å i dem och bredvid moln med E I Y Ä Ö. Hårda och mjuka vokaler. Sedan experimenterade hon och hade inte prov på det, utan vi fick skriva våra namn på det stora blädderblocket när vi hade lärt oss det. Jag blev nervös av att inte få testa att jag kunde på ett prov och skrev upp mig ganska sist, har jag för mig. Sedan satt jag och okynnestragglade för att jag var orolig för att jag hade skrivit upp mig för tidigt. Tänk om jag inte skulle komma ihåg?

Jag mindes i och för sig alltid saker som man skulle komma ihåg. Jag använde inte bokmärken eftersom jag mindes vilka sidor jag var på i böckerna jag höll på att läsa, och jag minns fortfarande hur min kusin stod och sa ”Glöm aldrig det här stället” när vi var små (det var före jag började skolan) och vi hade hittat det perfekta stället att binda upp en midsommarstång som vi hade skapat eftersom föräldrarna gjort bedömningen att det inte behövdes någon. Jag kommer ihåg att hon några år senare sa åt mig att jag kunde glömma nu om jag ville. Och hur tänkte hon sig att det skulle gå till då? 🙂

I mellanstadiet fick man lära sig all grammatik som var bra att kunna. Min svensklärare i högstadiet visste inte ens när det skulle vara ”de” eller ”dem” och repeterade mest saker vi redan lärt oss, vad jag kan minnas. Jag brukade sätta bockar i kanten på hans prov eftersom de inte var grammatiskt korrekta alla gånger… Han tyckte inte om mig. Vi hade honom i SO också, och det är jag helt värdelös på. Seriöst. Jag vet var världsdelarna är, men om jag inte har varit i staden eller landet kan jag inte peka ut det på kartan. Nope. Förutom Island då. Och polerna, hehe… Men i övrigt. Och historia! Den som skrev de historiaböcker jag kommit i kontakt med skulle ägnat mindre tid åt att titta på Pulp Fiction och mer tid åt pedagogiskt lärande. Varför inte bara skriva allt i kronologisk ordning i den mån det går och skriva ner vad det är som gör en karaktär så in i bängen förbaskad eller varför han känner sig trängd och invaderar något närliggande land? Nej nej, det går naturligtvis inte.

När vi ändå skriver under rubriken som efterfrågar hur svårt det ska vara kan jag ju även länka till den här posten om hur det ska vara så inihelvete svårt att inte bli sedd som enbart en representant för sitt kön hela dagarna. Ja, varför? Hur kan det vara så svårt att haja att folket på andra sidan köns-gränsen är precis lika olika varandra som de på den egna sidan? Jag brukar inte räkna, men det händer väääldigt ofta att jag får höra att jag gör saker som inte är typiska för tjejer att göra. Nej, för jag är inte en ”typisk tjej”. Jag har aldrig varit det och har inga planer på att bli det heller. Jag är jag och jag skiter fullständigt i vad som är mellan mina ben eller dina ben så länge det inte vankas sex, för då måste jag veta vad som ska stoppas var.

Fattar folk inte att det inte är konstigare att jag gillar att förlora mig i logiska diskussioner än… ja, om någon annan gör det? Varför måste det kommenteras på att jag inte ofta har kjol på mig? Varför måste man bli förvånad av att jag är nördig när man har hittat mig mitt i ett IT-företag? Chefen är åtminstone jämlik (eller skulle det heta jämställd nu när jag håller på att prata om folks kön?) på den punkten och brukar inte tänka på att någon av oss är nörd när det diskuteras i köket. Jag sa åt honom att han jobbar på ett IT-företag en gång. Det var kul. 🙂

Om jag orkade och vågade skulle jag försöka få jobba med något annat än att vända papper halva dagarna (”administrativt”, eller?), men mitt psyke orkade faktiskt inte med den väggen jag upplevde när jag stångades med den problematiken förut. Så nu sitter jag där jag sitter. Jag är ju bra på det, så varför inte? Ptja, vi får väl se hur länge folk anser att jag är bra på det jag gör när jag har gett upp. Jag mår ju stabilare nu i alla fall när jag inte försöker uppnå saker som inte går i en takt som ingen förstår. Usch nu fick jag dåligt samvete för ett avtal jag inte gått igenom ordentligt. Jag gillar inte avtal, och jag avskyr advokater. Det är väl nackdelen med jobbet, då. Det och att jag inte får ro till nånting fortfarande, men det är någonting jag behöver lära mig hantera. Hittills har strategin varit ”det är så det är, jag tappar koncentrationen sjuttielva gånger om dagen och känner inte att jag kan börja med något för att jag inte kan släppa de sjuttielva saker som tar min uppmärksamhet varje dag, men det är ok, det ska vara så”. Jag vet inte om det håller i längden, men på sistone har det i alla fall känts som att det fungerar…

En annan sak man kan undra om det ska vara så svårt att uppnå är sömn på nätterna. I och för sig har jag sovit rätt mycket på nätterna ett tag nu, men inatt går det inte. Att springa på morgonen är ingen bra idé för att jag inte orkar ordentligt. Jag har kvar sömn-såndär-grejs i hela kroppen som gör mig seg och långsam. Som att springa i sirap i en sådan där dröm man brukar ha. Springer man på kvällen blir det tydligen svårt att sova?

En annan sak som är svår är att lista ut är hur man ska leva innan man dör. Jag vill inte ha en till partner, för jag tycker det räcker med dem jag har. Men de vill ju inte ha några barn, och det vill jag, så då ska jag enligt normen leta rätt på ytterligare en snubbe som ska vara till för att ge mig ungar och hjälpa mig ta hand om dem? Sjysst mot honom… inte. Det känns faktiskt elakare än att lura någon att man käkar piller, och det tänker jag ju inte heller göra. Hur tänker folk egentligen? Han skulle i och för sig ändå dra efter ett tag eftersom jag inte är en sådan där ”typisk tjej” som sådana som vill skaffa en familj vill ha. ”Du är mer som en kompis” skulle han (också) säga och försvinna.

Jag är inte gjord för det här livet, får jag byta planet?

3 reaktioner på ”Att det ska vara så svårt”

  1. Pingback: Johanna Julén
  2. Angående det sista. Antingen går man på vägen, eller så går man på sidan om den. Men man kan inte göra både och samtidigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *