Igår morse skulle jag ta mig en liten promenad innan de andra kom igång, tänkte jag. Jag har minsann skaffat mig ett stort träningsbehov som behöver underhållas någorlunda, så en rask promenad runt “kvarteret” innan det blir för varmt verkade lagom. Det tog över en timme, sa klockan. Hur gick det egentligen till? Jag gick ju bara runt och tittade lite, tog lite kort, gick på lite vägar som inte ledde någonstans och hittade en stig som verkligen inte ledde någonstans.

Stigen tog mig förbi en sophög, en häst som stod fastbunden mitt ute i ingenstans och nedfallna träd som bildade portaler över stigen där man tagit bort grenarna. Det var coolt. Sedan försvann stigen mer och mer, och tillslut gick jag utmed en husvägg och kände att jag hamnat alldeles på fel plats och att vägen som antagligen fanns på andra sidan huset vore en bättre stans att vara på. Vidde är inte överförtjust i murar som är i vägen…

Stigen hade ju lurats med att leda rakt mot havet, och då kan man ju inte gå vilse. Nedförsbacke mot havet… då vet man var man hamnar. Om det bara går att fortsätta gå och man inte blir kraftigt attackerad av stickiga buskar…

Till slut lyckades jag i alla fall hitta en *host* stig uppför slänten till vägen, och sedan var det ju bara att lista ut vart man hade hamnat och gå hem. Det fick bli vägen förbi havet så att man kunde orientera sig. Hela Nerja lutar nämligen mot havet, så det är inte så himla jättesvårt, om man bara kan lura ut var man är i sidled och hur vägarna är byggda… Tydligen hann det gå jättemycket tid medan jag höll på med det där, samtidigt som jag är lite fascinerad över hur jag hann se allt det på så kort tid.

Vi bestämde oss för att ha en sådan där lat dag på stranden. Vi hyrde oss varsin madrass under palmerna på samma plats som tidigare och låg där heeela dagen. Vi lämnade bara för att gå och äta lunch och shoppa lite flipflops och en klänning åt mig. Jag hade nämligen bara tagit med mig ett enda vardagslinne, upptäckte jag. Hur tänkte jag då? Massa t-shirtar? De flesta svarta? Det vill man ju inte ha här.

När dagen började lida mot sitt slut kunde vi inte riktigt förklara vart alla timmar tagit vägen. Hallå, min bok var ju inte ens slut! Satt vi länge på lunch-resturangen och åt vår paella och drack vår sangria? Kanske, man vet inte! Det tar iofs rätt lång tid att äta där, för de hinner inte riktigt med att serva alla så jättefort. För många turister och för få servitörer… även om de är rätt många.

Kvällsmålet tog även det väldigt lång tid i anspråk. Men det var för att det var trevligt och ingenting annat. Mer om det i senare bloggpost.

Nu har jag nog suttit och skrivit i väldigt lång tid, kanske. Eller så har ingen tid alls förflutit. Man vet inte…