I lördags hade det varit bra om jag redan hade tagit mig i kragen och köpt ett par bra man-kan-gå-i-de-här-skor. Men antagligen hade det inte varit möjligt i och med att jag inte hade förstått hur stort behovet var innan just lördag. ALLA mina sköna skor har gått sönder! SAMTIDIGT!!!

Nä, lugna sig! Det har de inte alls det. De har gått sönder ett par i taget och jag har tittat på dem och konstaterat “sönder” och tagit nästa och inte tänkt mer på det. Förrän det regnar och man ska ut och flänga runt och bli blöt. Då inser man. Scheisse. Inga skor. Det var för länge sedan jag köpte skor (seriöst, SÅ länge sedan???).

Det är liksom hål i de här!

Och så får man ta ett par som varit bekväma, men som man strax inser att sedan de gick sönder är de inte ens sköna längre. Och så kommer det in vatten. Jättelätt. Och så funderar man på vilka andra skor man har hemma som hade varit bättre att ta. Och man kommer fram till att det inte fanns bättre alternativ. Eller jo, kanske, men man hade aldrig tagit dem för att gå tipspromenad och grilla hamburgare. Det här är liksom inte Norrland. Det här är Södra Sverige, och här är det asfalt och stenplattor och små fjöliga staket som man kan snubbla på när man ska över för att man nästan missade att de var där.

Hur som helst så blev min lördag tämligen miserabel för mina fötter. Jag tror att hela dagen hade varit bättre med bättre skor. Den enda slutsatsen man kan dra då är att det är dags att ta sig i kragen och gå och köpa skor, nu när det inte är lönehelg längre. Jag kom mig nämligen nästan för en annan gång, men så insåg jag att det var en fredag. Den 25:e. Jag hade ingen lust längre.

Jag hatar att köpa skor.

Ja, jag vet att jag skrev det i rubriken, men det kan liksom inte nog understrykas. För det första har jag väldigt höga krav på mina skor, och för det andra är mina fötter stora. Det här är en dålig kombination redan där, så jag lämnar “för det tredje” därhän så länge.

För det första vill jag inte ha en miljon skor. Jag vill ha Skorna. De man alltid tar, för det är Skorna med stort S som funkar alltid. De behöver således vara snygga, bekväma och andas bra samtidigt som de ska vara vattentäta. De behöver vara tillräckligt snygga för att gå in på krogen med. De behöver vara tillräckligt eleganta för att ha på Det Viktiga Mötet och andra situationer som kan uppstå. Dessutom behöver de fungera om man behöver gå i två timmar rätt som det är, samt fungera i skogen. För man vet faktiskt aldrig när man lite spontant knatar åstad rakt in i en skog och inte kommer ut förrän om ett par timmar. Eller när man får för sig att gå hem från jobbet och ändå ta de vanliga turf-zonerna.

För det andra har jag som sagt stora fötter. Storlek 41 i damstorlek, och det tar inte affärerna hem så mycket av, för det är det ju knappt någon som har. Förr hade jag 42, men det har visst ändrat sig, som tur är. DET var helt omöjligt, kan jag berätta, eftersom någon intellektuell person någon gång räknat ut att antalet damer med storlek 42 är så få så att man kan säga att de inte finns, och stöter du mot förmodan ändå på en sådan dam är det bara inbillning. Det är nog förresten inte alls en dam. Damers fötter kan inte vara så stora.

Förr i världen gjorde det här mig obekväm. Att på ett så mätbart sätt inte passa i mallen för normalt folk är inte alltid kul, speciellt inte när man framför sig har en yngling till mantimmer, som lägger huvudet på sned och ser ut som att man frågat efter skor gjorda av ost, samtidigt som han med en ton som alltför tydligt förmedlar att jag borde veta bättre säger; “Nej, de här skorna finns bara i damstorlekar”. Sådant kunde förr i världen abrupt avsluta en sko-shoppingrunda. De skulle bara våga säga något sådant till mig nu.

Men problemet som kvarstår är att man inte bara måste hitta ett par skor man tycker om utseendet på. Nej, man behöver hitta ett par skor man tycker om utseendet på, som fortfarande ser snygga ut i den större storleken (för de gör jätteofta så att de bara förlänger tån när de ska göra större storlekar. Jättetår är skitfult) och som dessutom FINNS i den större storleken. Oftast hittar man bara skor som passar in på det första kriteriet.

Ok, vi kör en “för det tredje” också då. Jag ogillar försäljare och behöver ta beslut ensam. De lämnar mig inte ensam med mina tankar. De är DÄR hela tiden. De tittar och frågar och undrar hur det går. Jo, ja, alltså, det är jättebra att ni hjälper mig. Men kan ni inte liksom… lämna mig i en hög av skor som är ungefär vad jag vill ha och komma när jag vinkar och inte förr?

Idag gick jag först till Stadium. De har massvis med skor. Massor. Jag vill ha initial hjälp. Jag vill att någon berättar vart jag ska titta så att jag kommer igång. Det fick jag också. Sedan försvann han, och hans kollega dök upp och ställde samma frågor. Jag berättade igen att “Jo, jag vill ha skor man kan gå långt i och som är snygga och inte ser ut som gympadojjor.” Och han pekade på skorna hans kollega redan kollat och upptäckt att nej, de finns inte i din storlek. Och så på skorna bredvid, som var av mansmodell och därför satt därefter (inte bra, och minsta storleken 41 var förresten för stor). Jag upplyste om det. Och han verkade inte tycka att de hade något åt mig. För “Walking”-hyllan var bara fyra skor stor, och ingen av skorna passade ju.

Jag tyckte det var lite dumt och sa att man kan väl gå i spring-skor, bara de är svarta. Jag dunsar ändå med hälarna rätt mycket. Han gav mig ett par 200-kronors att prova. Det hade varit bra om de passat, för de var ju billiga. Tyvärr var de skitfula och satt dåligt.

Ungefär här började jag minnas varför jag inte gillar att köpa skor och tyckte att jag ville se mig om på egen hand. Killen försvann och jag fick vara ensam i säkert två minuter innan den första var tillbaka och frågade hur det gick.

“Ni har ont om skor”, sa jag tjurigt, vilket såhär i efterhand låter rätt roligt eftersom de har ett hav av skor och en vägg som är större än att man kan överblicka den helt klädd i skor. Jag stod mitt i allting, och då är det svårt.

Ungefär här kunde de smarta killarna ha tagit en chansning. Jag hade nämligen inom mig börjat kapitulera inför möjligheten att det kanske inte FINNS perfekta skor. Man kanske faktiskt MÅSTE köpa BÅDE ett par gå-skor och ett par sneakers som inte är bra om man måste gå långt. Mina fötter är trots allt inte helt ovana vid konceptet att behöva gå i över en timme i odämpande sneakers för att jag inte hade någon aning om hur dagen skulle sluta när jag lämnade hemmet på morgonen. Jistanes, jag gick ju till och med i över en timme i (visserligen Ecco-) ballerinor utan att klaga. Blåsor på fötterna är ju bara smärta egentligen. Smärta i sig är inte farligt.

Men den här inre monologen var nog väldigt svår att se utifrån, för de greppade inte alls konceptet.

Efterlängtad loot

Efter några vändor till kände jag bara att jag inte kunde ge runt 700 kronor (för det var vad de trevligaste skorna jag sett dittills kostade) utan att vara säker på att det var ett bra köp. Och jag kände också att jag inte vet hur man säger det till sådana där försäljar-killar som finns på Stadium. Så jag smet i ett obevakat tillfälle. Jag kände mig väldigt skyldig, och att ett helt gäng säkerhetsvakter behövde dyka upp från någon dörr bakom mig och sedan gå någon meter efter mig hela vägen ut där det stod en polisbil fick mig att undra vad jag hade gjort egentligen. Det var nog inte mig de var ute efter, för de sa ingenting när jag avlägsnade mig i riktning mot Din Sko.

Jag hade inga förhoppningar om att faktiskt hitta något på Din Sko, men jag kunde inte minnas att jag någonsin fått hjälp av en försäljare där, så det kändes bra att gå åt det hållet.

På vägen råkade jag hamna på InterSport där det arbetade en riktig försäljare. Han väntade tills jag hade förstått själv att jag behövde hjälp och sa det till honom. Seriöst, det tar bara cirka tre minuter. Det kan man gott vänta på. Jag upprepade att jag ville ha ett par sköna skor man kunde gå i och som inte såg ut som gympadojjor, och han iakttog nog min okammade uppenbarelse, och frågade hur mycket jag brukade gå då. “Ja, en och en halv timme kan det ju bli hem om man ska handla också” sa jag svävande.

Sedan vet jag inte hur han lyckades, men till denna man kändes det helt ok att säga att jag tyckte att det var för dyrt med 1600 kronor för skor. Och han tittade väl på min jacka som är allt annat än snygg, men som håller ute blåst och vatten rätt bra ändå och pekade på ett par gore-tex-skor som var nedsatta i pris och svarta. De kostade 800. Det tyckte jag att det kunde vara värt om de håller länge. Han berättade att man inte får sätta Gore-tex på vilka skitskor som helst. Och så antydde han något om att de här skorna var något samarbete mellan det ena bolaget och det andra och att de hade säkert fått bra vitsord någonstans ifrån. Jag vet inte. Jag lyssnade inte så noga. Jag tyckte bara att jag inte skulle komma närmre än såhär. Svarta. Vattentäta. Andas. Helt ok snygga. Sköna. Under tusenlappen. Gief Item.

Nya fina skor

Sedan fick jag gå hem. Hurra! \o/

Fast jag träffade en turfare och en Yosh på vägen, så det tog nog någon timme innan jag tog mig utanför cityringen…

Sensmoralen i historien är väl ungefär att man måste ge kunder utrymme att tänka själva och inge sådant förtroende så att de vågar berätta vad de tänker om man vill kunna sälja någonting. Det är nog svårt.