Jag läste just Hannas post om SvD’s rapportering kring de tusentals människor som trotsade kylan och demonstrerade igår. Jag insåg att “Anonymous” är som en folkgrupp. Alla som kallar sig det i kommentarer blir sammankopplade med sådana dumheter som släckandet av hemsidor och DDOS-attacker.

Jag undrar om alla som vill kommentera anonymt tänker på det… Jag tycker alla har rätt att kommentera anonymt om de så vill, och det är inget hinder att prata med dem.

Å andra sidan kanske de gör det, och det är därför jag möttes med sådant raseri när jag en gång försökte argumentera med en eller flera (hur ska man veta) anonyma kommentatorer. Jag sa åt dem (?) att använda något påhittat nick om de inte ville att jag skulle klumpa ihop kommentarerna med varandra. Minst en av dem blev arg, som sagt.

Det är kanske ok att gruppen heter Anonymous, men det krångliga ligger i att veta om den som nickar Anonym tillhör gruppen eller bara vill vara anonym.

För hundra år sedan var “Vidde” ett anonymt nick jag gömde mig bakom. Ingen visste ens om jag var tjej eller kille. Det tyckte jag var jätteskönt. De flesta utgick från att jag var en nördig kille, och jag lät dem tro det. Mitt främsta argument för det var att jag ville veta att beröm var ärligt beröm. Sånt som man ger till en medmänniska som gör något bra, inte sånt man ger till en tjej för att hon ska gilla en tillbaka. Nuförtiden gör det mig inte lika mycket, på gott och ont. Eller så har jag blivit bättre på att skilja det ena från det andra. Men det var en parentes.

I alla fall så får var och en som nickar Anonymous numera tänka lite mera på vad man förknippar uttalandet med. Förr var det bara de andra inläggen i samma tråd med samma nick som riskerades att kopplas samman. Nu verkar det vara en hel rörelse. En anonym rörelse som jag blir lite osäker på om det finns ett mål och mening med, eller om det bara är ett gäng hackers som tittat för mycket på Fight Club.

I och för sig har jag också sett mycket på den filmen i mina dagar, och vissa gånger kan jag nästan förstå att man försöker hitta genvägar till att få “dem” att förstå att vi menar allvar med att de ska lyssna på oss. Men, när fungerade det egentligen? Och när jag tänker riktigt noga efter är steget mellan att ta ner en hemsida (och en del andra som råkar komma ivägen när man kör DDOS) och att spränga en byggnad inte särskilt stort. Det är inte rätt riktning, helt enkelt.

Så snälla SvD och alla andra tidningar, gör det större när stora folkmassor ställer sig i kylan och ropar om vad de tror på än när ett gäng andra lyckas göra det svårt för besökare att ta sig in på en site. Och var så snäll och blanda inte samman de båda grupperna.